Sjukt trött på alla offerkoftor!

Jag förstår din poäng, men problemet är att det du skriver egentligen är precis själva kärnan i det jag kritiserar. Du säger att man inte kan lyfta sina problem utan att kallas offerkofta ? men är det inte också så att vi idag lever i ett klimat där varenda svårighet genast ska förpackas som en berättelse om utsatthet? Det är klart att det blir inflation i begreppet, och då upplever folk runtomkring att det mesta reduceras till gnäll, oavsett om det finns genuin kamp bakom eller inte.

Och jag tror faktiskt att du gör både dig själv och andra en otjänst när du säger att man ?varken kan bättre eller vill bättre? om folk ?sparkar?. För det är ju just där skillnaden ligger: i vilken utsträckning man låter andras ord definiera ens egen förmåga. Om varje ifrågasättande automatiskt blir ännu en bekräftelse på att man är ett offer, då cementerar man den rollen åt sig själv. Då blir man beroende av att alla runtomkring lindar in varje mening i bomull för att man ska orka fortsätta.

Det finns nämligen människor som haft problem långt värre än de flesta av oss ? och som inte bara rest sig själva, utan också blivit inspirerande exempel för andra. Skillnaden är att de inte fastnade i ?alla kallar mig offerkofta, så nu kan jag inte?. De tog motståndet, kritiken och skiten ? och använde det som bränsle.

Så nej, jag tror inte att sparkar alltid är rätt väg, men jag tror definitivt inte att det är rätt att säga att man inte kan bättre på grund av dem. Det är en självuppfyllande profetia som gör att man aldrig lämnar platsen man står på. Och om du verkligen vill bli tagen på allvar för din kamp, då måste du också stå ut med att alla inte kommer applådera den. Att tolka varje ifrågasättande som ?ytterligare en spark? är att ge andra makten över ditt liv. Och det, om något, är en äkta offerkofta.

Visst finns det de som faktiskt skulle kunna ställa sig upp lite grann.

Men tyvärr är det så att man inte kan lyfta sina faktiska problem, och hur mycket man faktiskt kämpar, utan att kallas offerkofta. Det blir det inte bättre av, kan jag lova.

Så många gånger folk har kallat mig och andra in min situation för offerkoftor, här på detta forum och ute i samhället, så lovar jag att vi varken kan bättre eller vill bättre, av att ni sparkar.

Vi lever i de kränktas tid, tänker jag. Någon blir alltid kränkt eller blir någon kränkt å någon annas vägnar.

Spontant blir det lite paradoxalt att kritisera mänskligt beteende, som alla kan råka uppvisa i vissa förutsättningar och kalla detta offerkofta. 

Det låter litegrann som att TS längtar tillbaka till en annan tid, då man inte lyfte fram problem lika öppet, och in i ett samhälle där människor kan skärpa till sig.
.

Om TS menar att man bör vara vaksam kring när man allt för länge skickar sina sår och helt enkelt hjälpa sig själv gå vidare, utifrån att livet alltid ger möjligheter oavsett vad som hänt, tycker jag hen kommer med en rimlig ståndpunkt.

Om TS istället menar, att de andra, som hon noterar beter sig på ett sätt hon tycker är idiotiskt, så är det mer tveksamt.... Speciellt om TS menar att vi kan bli av med mänskligt beteende genom att tycka det är förkastligt. 

För att lägga tid på att skuldbelägga andra i sina egna tankar är inte heller en väg till att göra konstruktiva saker med sig själv... 

Så vad är det vi kan göra? Nu när du efterfrågar förändring.
Ja, är det exempelvis konstruktivt att se människor berättelser om deras upplevelser som ett symboliskt klädesplagg? Är det en rimlig tolkning?

Vad gör man vid trötthet? Speciellt om den är sjuk. Är det rimligt att ta en paus och begränsa tiden man hänger i forum och i trådar?

Och slutligen vill jag avrunda med att påpeka att en del av resonemanget du har också används av nyliberala tänkare. Och då menar jag enkelt uttryckt. Folk får skylla sig själv, vi kan avveckla delar av vårt samhälle som inte behövs och folk får skylla sig själva. 

Så sammanfattningsvis är det rimligt att fokusera på det man kan förändra, och gällande mänskligt beteende är det enklast att börja med sig själv.