Sjukt trött på alla offerkoftor!

Nej, jag känner inte dig. Du förmedlar däremot en bild av att (ditt?) dåliga mående ska föreställas vara samhällets ansvar. Att människor på något magiskt sätt ska förstå att du mår dåligt och då på något sätt fixa det. Du berättar också hur oempatiska andra människor är och symboliskt pratar om att hålla upp dörren för andra. Du verkar vara omedveten om hur pass orimlig din förväntan är på andra utan berättar det för att ansvaret för ditt mående ska läggas över på andra, andra människor gör dig besviken tydligen, det är inte rimligt. 

Dina (orimliga) förväntningar på andra uppfylls inte. Det är otroligt oempatiskt.

Det beror på situationen. Ibland finns faktiskt inget annat att göra än att bita ihop - alternativt ge upp och gå och dö någonstans, men det alternativet bortser jag ifrån. 

Men kan man göra något åt situationen ska man givetvis göra det i första hand. Man ska be om hjälp, ändra taktik, ge upp saker som inte är livsnödvändiga etc. 

Men i vissa situationer skulle jag säga att man ska bita ihop även om det finns en enklare väg ut. Man har kanske ett riktigt pissigt jobb men om man biter ihop och gör det klart har man en fin merit som ger en bättre jobb senare. Man måste göra något för att rädda sin hälsa. Ja, det finns så klart massa olika exempel. 

Håller med. I viss mån behöver vi gnälla. Alla blir vi ju utsatta för orättvisor i större eller mindre omfattning. Att gnälla är att be om andras sympatier och förståelse, och det behöver man om man råkat illa ut.

Offerkofta blir man om man bara gnäller, utan att försöka förbättra sin situation. I perioder kan man behöva göra först det ena (gnälla), sen båda (gnälla och förbättra) och sen till sist lämnar man gnället bakom sig, ser framåt och går vidare. 

först av allt, jag beklagar verkligen din barndom och dina trauman! Men om du vet med dig att du fortfarande är känslig, så har du inte läkt, du har inte bearbetat, du har inte hunnit bli tillräckligt stark och trygg i dig själv. Och den resan måste du göra för dig själv. Det är ditt ansvar. Det är inte omgivningens ansvar att visa särskild hänsyn till just dig. det är ditt ansvar att inte reagera om någon är irriterad, precis som det är den som blir/är irriterad behöver ta ansvar för vad som triggar sin irritation. 

så jag tycker inte ts har fel eller ska behöva tänka till. men som sagt, det betyder inte att det är lätt eller enkelt för dig att jobba på. och du kommer alltid ha ditt bagage, men hur du väljer att reagera och agera är dina beslut och ditt ansvar oavsett bagage

Håller med. Jag har läst inlägg från Jessica tidigare och hennes berättelse berör och upprör. Men jag håller med dig. Trots att det är fullt begripligt varför Jessica tar illa upp för vissa saker så är det något som har med hennes upplevelser och känslor att göra och något hon idag själv behöver ta ansvar för.

Jag har en ofrivilligt barnlös på jobbet som berättade för oss att prat om barn ibland gjorde henne ledsen, men att vi andra fick prata om det om vi ville. Vi skulle bara veta att om hon tex bytte fikabord så var hon inte sur, utan bara gjorde det hon behövde för att må bra. Det tycker jag var ett jättebra sätt att berätta om sin svårighet utan att lägga ansvaret för den på andra.