Sjukt trött på alla offerkoftor!

Jag måste bara få säga det: jag är så jävla trött på alla offerkoftor. Det känns som att vi lever i en tid där det är trendigare att spela hjälplös än att faktiskt ta ansvar för sitt eget liv. Alla vill vara ?utsatta? för något, alla vill ha sin egen lilla diagnos på verkligheten som gör att just de inte behöver anstränga sig, kämpa, eller ens försöka. Och nej, jag pratar inte om människor som på riktigt har det svårt ? utan om alla som gjort det till sin livsstil att gnälla, peka finger och skylla på omständigheter.

Det är som att vi kollektivt börjat tävla i vem som har det mest synd om sig. Har du inte blivit trampad på? Ingen har förstått dig? Chefen var dum? Du fick inte den respons du ville ha på sociala medier? Perfekt, då är du genast berättigad till att skrika ut ditt lidande och kräva applåder för din "styrka" i att? ja, fortsätta gnälla.

Men vet du vad? Livet är hårt för alla. Det är ingen konspiration. Alla får skit någon gång. Alla stöter på motgångar. Skillnaden mellan människor är inte om de möter problem ? utan om de väljer att resa sig och ta itu med dem eller om de tar på sig offerkoftan och gör det till sin identitet. Och jag orkar inte höra fler vuxna människor gömma sig bakom en ständig ursäkt för varför de inte lyckas.

Offerkoftan är bekväm. Den värmer. Den gör att man slipper agera. Man får sympatier, man får klick, man får en kram i kommentarsfältet. Men på riktigt: hur länge ska man orka sitta där och tycka synd om sig själv? När ska man byta kofta mot ryggrad?

Det är provocerande att säga, men ibland är sanningen enkel: du är inte ett offer för allt. Du är bara lat. Du är bekväm. Och du vill ha cred utan att göra jobbet. Sluta skylla på samhället, vädret, barndomen, kollegorna eller "energin i rummet". Börja ta ansvar för dig själv.

Och nej, det här betyder inte att man inte får må dåligt, eller att man inte kan behöva hjälp ibland. Men skillnaden är att vissa använder sina motgångar som bensin för att ta sig framåt, medan andra bygger en hel bostad i sitt eget elände och vill att resten av världen ska flytta in där och mata dem med förståelse.

Jag är trött på offerkoftor. Riv sönder den, kasta den på elden och kliv fram. Livet kommer alltid vara orättvist ? frågan är om du tänker vara den som reser dig eller den som sitter kvar och kramar din kofta tills den stinker självömkan.

Man kan helt klart lyfta sina problem utan att axla en offerkofta. 

Någon kan bli kallad för offerkofta om den väljer att flytta problemet den har från jaget och lägga ansvaret för ens eget mående på andras axlar. Ibland har de som får axla det ansvaret inte ens något att göra med offerkoftans problematik. Handlar förstås om att skydda egot. En narcissistisk syn på andra. 

Visst, alla människor kan hamna i perioder av självömkan ? det är mänskligt. Men det betyder inte att man måste acceptera när någon fastnar där och gör det till en livsstil. Att kalla det ?offerkofta? är inte att förneka mänskligt beteende, utan att markera skillnaden mellan en tillfällig reaktion och ett permanent mönster.

Att jämföra en sådan kritik med ?nyliberalt skuldbeläggande? är rätt skevt. Ingen här säger att människor ska klara sig helt själva eller att samhället inte ska stötta när det behövs. Men det är inte samma sak som att bejaka en kultur där man odlar sin egen hjälplöshet och ständigt kräver förståelse istället för att försöka gå vidare.

Det är just för att livet är svårt som det blir destruktivt att vältra sig i sin offerroll för länge. Att påpeka detta är inte en nostalgisk längtan tillbaka till ett samhälle där man inte talade om problem ? det är en markering mot att vissa gör problem till hela sin identitet. Och ja, det ÄR konstruktivt att säga ifrån om det, för annars normaliseras en mentalitet som i slutändan inte hjälper någon.

Så nej ? det handlar inte om att skuldbelägga för sakens skull, utan om att peka på att personlig ansvarstagande och förmågan att resa sig är minst lika viktiga som förståelse och empati. Båda behövs ? men offerkoftan bidrar inte med något annat än stillastående.

Att kritisera offermentalitet betyder inte att man blundar för verkliga övergrepp eller kränkningar. Tvärtom ? det betyder att man skiljer på att säga ifrån och att bygga sin identitet kring att alltid vara utsatt. Det är en enorm skillnad.

Så att gömma sig bakom ?vi låter inte kränkare komma undan längre? är lite av ett halmgubbe-argument. Ingen säger att man ska acceptera dåligt beteende. Men man behöver inte förvandla varje obehag till ett helt livsmanus och kräva ständig bekräftelse på sin utsatthet. Det är just där offerkoftan blir destruktiv ? den håller människor kvar i ett tillstånd där de varken släpper taget eller går vidare.

Klockrent inlägg! Vi ser ju en del offerkoftor som har FL som ventil, särskilt män av det misogyna slaget, Som jag ser det är dessa exempel så "goda" som några för att konstatera att det du säger är helt rätt.

Människor som har gjort latheten och bekvämligheten till en livsstil skyller ofta på andra för att deras liv inte blivit som de tänkt sig. Jag lovar, det finns människor som är sjukskrivna pga sina stora offerkoftor, inte nödvändigtvis för att de i grunden mår psykiskt dåligt, men deras liv har blivit en ond cirkel, där de förstått att deras gnällande, bölande och snyftande väcker andras empati och vilja att hjälpa. Problemet brukar dock vara att dessa offerkoftor inte VILL bli hjälpta! De söker andras empati och förståelse enbart för att kunna fortsätta ha dem på sig.

Obs. att detta gäller både män och kvinnor.

På Facebook finns en kvinna som verkligen gjort offerkoftan till en livsstil. Hon har en egen fb-grupp där hon beklagar sig över alla som behandlat henne illa i sitt liv och får massor med emoji-kramar, hjärtan, empati och stöd, men utan att något blir bättre. Hon fortsätter att mata på med inlägg om hur hon blivit föfördelad av livet och utfryst/ bortvald och jag blir förundrad över att människan klarar av att gå omkring och må så dåligt hela tiden. Det måste ju vara oerhört jobbigt att aldrig få unna sig att må riktigt bra, om så bara för stunden. Eller så mår de bättre av att få andras empati och förståelse, men eftersom de inte vill ändra på sig så hjälper det inte, hur mycket andra än försöker hjälpa och stötta.

Det finns många, många idag som skulle behöva lära sig se sitt eget ansvar över sina liv och börja ta tag i saker. De som verkligen har ändrat på sig och gjort detta blir ofta förvånade över hur lätt de lyckas med saker som de tidigare trodde var "omöjliga" att lyckas med. När de kommer på att egna ansträngningar och egna initiativ var det som var nyckeln till framgång/ ett bättre liv.

Folk läser för lite självhjälpslitteratur. Det finns idag en massa böcker som handlar om hur man ändrar på sitt liv till det bättre, ofta skrivna av människor med egna erfarenheter av livets trauman, motgångar och besvikelser. Men inte ens det verkar intressant för de som valt att ha offerkoftorna på sig på heltid.

Hoppas vi går mot ett paradgigskifte, där fler och fler börjar se och ta ansvaret för sina egna liv och måenden.

Visst, alla människor kan hamna i perioder av självömkan ? det är mänskligt. Men det betyder inte att man måste acceptera när någon fastnar där och gör det till en livsstil. Att kalla det ?offerkofta? är inte att förneka mänskligt beteende, utan att markera skillnaden mellan en tillfällig reaktion och ett permanent mönster.

Att jämföra en sådan kritik med ?nyliberalt skuldbeläggande? är rätt skevt. Ingen här säger att människor ska klara sig helt själva eller att samhället inte ska stötta när det behövs. Men det är inte samma sak som att bejaka en kultur där man odlar sin egen hjälplöshet och ständigt kräver förståelse istället för att försöka gå vidare.

Det är just för att livet är svårt som det blir destruktivt att vältra sig i sin offerroll för länge. Att påpeka detta är inte en nostalgisk längtan tillbaka till ett samhälle där man inte talade om problem ? det är en markering mot att vissa gör problem till hela sin identitet. Och ja, det ÄR konstruktivt att säga ifrån om det, för annars normaliseras en mentalitet som i slutändan inte hjälper någon.

Så nej ? det handlar inte om att skuldbelägga för sakens skull, utan om att peka på att personlig ansvarstagande och förmågan att resa sig är minst lika viktiga som förståelse och empati. Båda behövs ? men offerkoftan bidrar inte med något annat än stillastående.

Låt oss vara tydliga: att kalla det ?subjektivt tyckande? är bara ett billigt sätt att blunda för verkligheten. Offermentalitet är verklig, och den skadar både den som bär den och alla runtomkring. Att peka på destruktiva mönster är inte att lägga diagnoser på människor ? det är att se konsekvenserna av deras beteende.

Ja, kultur påverkar oss, och ja, vi kan acceptera vissa egenheter. Men när folk gör gnäll, självömkan och stagnation till en livsstil, då handlar det inte längre om omständigheter utan om val ? och valet att stanna kvar i offerrollen är destruktivt, punkt slut.

Att vägra se detta är inte empati, det är feghet. Empati utan krav på ansvar blir belöning för stagnation. Och att gömma sig bakom ?det är mänskligt? eller ?vi får acceptera folk som de är? är inget annat än en ursäkt för att ignorera verkligheten.

Trötthet över andras beteenden? Visst, det är ditt ansvar. Men det betyder inte att man ska låtsas som att självömkan är något neutralt eller ofarligt. Skillnaden mellan offermentalitet och ansvarstagande är massiv ? och att inte erkänna det är att göra både sig själv och andra en björntjänst.