Sjukt trött på alla offerkoftor!

Håller med. I viss mån behöver vi gnälla. Alla blir vi ju utsatta för orättvisor i större eller mindre omfattning. Att gnälla är att be om andras sympatier och förståelse, och det behöver man om man råkat illa ut.

Offerkofta blir man om man bara gnäller, utan att försöka förbättra sin situation. I perioder kan man behöva göra först det ena (gnälla), sen båda (gnälla och förbättra) och sen till sist lämnar man gnället bakom sig, ser framåt och går vidare. 

Kan det inte vara den som menar att ett inlägg med ett konstaterande är gnäll och dessutom håller med TS som gnäller att det är jobbigt att alla gnäller som har svart bälte i att slå sej själv?

Utifrån att diskussionen fortsatt vill jag påpeka att det är rätt märkligt att folk ska gå in och lägga sig i hur människor hanterar sina trauman och svårigheter med lösa antaganden om att folk kan botas..... Så väldigt obildat och faktiskt empati-löst att gå in och tycka och dömma andra utifrån vilka föreställningar man själv har. 

Vanligtvis krävs en viss flexibilitet i hur man hanterar vardagen för att klara sig bra och "vara stark". I praktiken betyder det att oavsett vilken favorit-strategi man har, så kan det finnas goda skäl att välja annorlunda ibland.

Och mig veterligen brukar det inte ge en inre styrka att hålla på och trycka ner andra och hålla på och dömma andra. Inte heller verkar samhällen vara framgångsrika av att folk inte hjälper varandra. 

Håller med. Jag har läst inlägg från Jessica tidigare och hennes berättelse berör och upprör. Men jag håller med dig. Trots att det är fullt begripligt varför Jessica tar illa upp för vissa saker så är det något som har med hennes upplevelser och känslor att göra och något hon idag själv behöver ta ansvar för.

Jag har en ofrivilligt barnlös på jobbet som berättade för oss att prat om barn ibland gjorde henne ledsen, men att vi andra fick prata om det om vi ville. Vi skulle bara veta att om hon tex bytte fikabord så var hon inte sur, utan bara gjorde det hon behövde för att må bra. Det tycker jag var ett jättebra sätt att berätta om sin svårighet utan att lägga ansvaret för den på andra. 

Det är väl inte alls märkligt att folk lägger sig i, när de som bör hantera trauman och svårigheter faktiskt inte hanterar dom. Om du inte kan ta kritik till följd av en tuff uppväxt, så måste du ändå kunna ta befogad kritik om du exempelvis gör något fel på jobbet, om du kör mot trafikregler, eller bryter mot sociala normer som att trängas i kö osv. Det är inte omgivningens ansvar att linda in befogad kritik för att vissa inte är mottagliga. men likväl ska de som ger kritik inte ge grundlös kritik eller kritisera med härskartekniker. 

vi kan inte ha massa om och men. Som att du får bara snatta om du är fattig men inte rik, du får bara skära penisar av män om du blivit våldtagen, du får bara vara otrogen om du är full eller andra absurda situationer för att ha en ursäkt till att göra orimliga ageranden.

på vilket sätt blir ett samhälle mer framgångsrikt om vi ger alla massa björntjänster hit och dit? Istället för att faktiskt lära oss att vi är kapabla till så otroligt mycket mer än vad vi tror? och börja tro på oss själva och vår egen kapacitet? Nej det betyder inte att en förlamad kan börja gå bara genom viljestyrka, men genom viljestyrka kan man lära sig att acceptera att man är rullstolsbunden och frigöra tid till att göra saker som berikar livet istället för att lägga tid på tänk om, tänk att, om bara etc. som troligen bara sänker livslusten