Gaza

Den mänskliga närvaron av judar har "alltid" funnits i Palestina, vi pratar flera tusen år här och jämfört med ett tidsperspektiv bara tillbaka till 1800-talet eller ens 1000 talet blir väsentligt mindre, framförallt i det förra exemplet som verkar verkar minst sagt futtigt. Jag skrev alltid inom citat eftersom mänskligheten är lite längre än men i någotsånär modern kontext så har judar alltid funnits i det som idag är Israel och Palestina.

Du bortser helt ifrån de faktiska arkeologiska fynd som bevisar judars boende där långt långt före muslimska araber.

Att den judiska befolkningen har minskat under olika tider är inte självvalt utan beror på våld, fördrivning och mord. Det ser du som helt okej att det varit så och använder det som argument att det skall vara muslimskt arabiskt nu när det hela bygger på etniskt rensning av judar från inte bara från muslimska araber utan även kristna européer och andra.

Att den judiska befolkningen ökat sen staten Israels bildande beror på våld i muslimska länder mot judar till den grad att de flesta idag är etniskt rensade på judar och de flytt till Israel, dock kallas de aldrig för flyktingar trots det.

Det här anser jag vara det otäckaste med att Hamas får möjlighet att fortsätta existera. Man får bara hoppas att de vidriga terroristerna inte någonsin får den möjligheten.

https://www.svd.se/a/69QezO/uppgifter-hamas-planerade-doda-barn

När islam uppstod på Arabiska halvön fanns där judiska stammar (bl.a. i Medina och Khaybar).

Inledningsvis samexisterade de med Muhammeds anhängare, men relationerna blev snabbt konfliktfyllda.

Koranen rymmer både positiva och negativa utsagor om judar.

Tre judiska stammar i Medina besegrades, och en del fördrevs eller dödades (t.ex. Ban? Quray?a).

Judar (och kristna) levde under muslimsk överhöghet som ?dhimmi? ? alltså skyddade icke-muslimer.

De fick skydd för liv och religionsutövning, men hade särskilda begränsningar och skyldigheter, t.ex. skatt (jizya), klädkoder, yrkesrestriktioner och social underordning.

Judar deltog aktivt i handel, vetenskap och kultur, särskilt i städer som Bagdad, Kairo, Córdoba och Fez.

Vissa epoker ? särskilt Al-Andalus (muslimska Spanien) ? har ibland beskrivits som en ?gyllene tid? för judisk kultur, även om moderna forskare (som Mark R. Cohen och Bernard Lewis) nyanserar det starkt: perioden präglades av perioder av tolerans men också av diskriminering och våldsamma utbrott.

Forskares bedömning:
Långvarig samexistens, ja ? men i en hierarkisk ordning där judar var tolererade minoriteter, inte jämlikar.
Våld och förföljelser förekom, men i genomsnitt mindre frekvent än i medeltidens Europa.

Under Osmanska riket, som styrde stora delar av Mellanöstern inklusive Palestina:

Judar var återigen dhimmi men kunde ofta leva relativt tryggt i städer som Jerusalem, Istanbul, Thessaloniki och Alexandria.

Det fanns dock återkommande lokala pogromer, förödmjukelser och periodvis expropriering (t.ex. i Safed 1834 och Bagdad 1828).

Det är i denna period som många judar började uppleva stagnation och osäkerhet, särskilt när västliga idéer om jämlikhet började spridas.

Med sionismens framväxt och judisk invandring till Palestina från slutet av 1800-talet** började relationerna förändras kraftigt**.

Arabiska eliter började uppfatta den judiska invandringen som en kolonial rörelse stödd av europeiska makter.

Redan innan staten Israel grundades inträffade massakrer mot judar i Mellanöstern (t.ex. Safed 1834, Damaskus 1840, Fez 1912, Hebron 1929).

Efter 1948 tvingades över 800 000 judar lämna arabiska länder, ofta efter våld, expropriering eller hot.

Forskares bedömning:
Samexistensen mellan araber och judar upphörde i praktiken under 1900-talets mitt. Relationen gick från ojämlik samexistens till öppen konflikt och fördrivning.