Gaza

t.

Men jag kan säga att jag tog hjälp av AI för att urskilja händelsen från tidigare och AI har ju inte alltid rätt, men jag accepterade beskrivningen och hur händelsen urskilts.

Det är det jag menar. Personligen anser jag att det är Världssamfundet som skapat denna konflikt utifrån något sorts gemensamt dåligt samvete.  Man såg inte de långtgående konsekvenser detta förde med sig.

Alternativt såg man judarna som ett problem man kunde lösa genom att låta dem skapa en egen stat, och på så sätt bli av med dem. Med andra ord Antisemitismen skapade Sionismen.

Jag är väldigt lie insatt i detta och har bara en översiktlig  bild av problematiken och händelseförloppet. Jag ser det mera ur ett sociologiskt/psykologiskt perspektiv.  

När man sen blandar i de olika religionerna i det hela så blir det explosivt. 

Vad som skrämmer mig mest just nu, förutom civilbefolkningens lidande på båda sidor, är vad som växer fram i Evangelikanska kretsar i USA.

De väntar på kristusåterkomst. Judarnas återvändande till Israel: Enligt dispensationalistisk teologi måste det judiska folket återvända till Israel innan Jesus kan komma tillbaka. Sionismens parallell: Evangelikaler ser judarnas återvändande till Israel som ett profetiskt tecken, vilket skapar en teologisk koppling till sionismen. 

Man kan alltså befara att det finns en agenda där man från USA:s håll stöder Sionismen allt mer och Arabstaterna känner sig allt mer trängda.

Världssamfundet skapade inte konflikten, judar har förföljts sedan mycket länge, tex pga att koranen påbjuder att judar ska dödas. Olika religionen och kulturer har alltid varit huvudfrågan, inte mark. 

Sionism är en strävan att skapa och sen bevara ett hemland för judar där de skyddas och kan leva ett normalt liv, även om många tror att extremistiska sionister representerar sionismen. 

https://www.britannica.com/topic/Zionism

 

Historiskt sett var området Palestina, före bildandet av staten Israel 1948, huvudsakligen bebott av arabiska (palestinska) bönder och samhällen som levt där i generationer. Dessa bönder och byar ägde och brukade stora delar av marken, ofta i form av småskaligt jordbruk och byägande mark snarare än formell privat äganderätt enligt moderna europeiska normer. Sedan är ditt exempel matematiskt fel. 7% judisk + 40% palestinsk...hur får man till att resten är 70% statligt?

Efter Osmanska rikets fall under första världskriget fick Storbritannien mandatet över Palestina av Nationernas Förbund 1922. Mandatet innebar att britterna skulle administrera området till dess att dess invånare kunde upprätta självstyre, samtidigt som man skulle respektera de civila och religiösa rättigheterna för de befintliga samhällena där.

Mandatet gav dock inte Storbritannien äganderätt över Palestina. De var endast förvaltare, inte ägare. Därför hade de inte juridisk rätt att överlåta territoriet till en annan grupp. Att "ge" landet till judarna skulle ha förutsatt att britterna kunde disponera territoriet som sin egendom, vilket de inte kunde enligt internationell rätt.

Därtill bodde där redan ett folk, den arabiska ursprungsbefolkningen,  som hade historisk och demografisk majoritet. Att avhända dem landets framtid utan deras samtycke stred både mot mandatets anda (självbestämmande) och mot dåtidens folkrättsprinciper.

Politiskt var situationen dessutom ohållbar. Storbritannien stod inför uppror från arabiska invånare som upplevde att kolonialmakten gynnade sionismen på deras bekostnad. Samtidigt utsattes britterna för press från den judiska rörelsen, som ville införa en judisk nationalstat. Detta placerade britterna mellan två oförenliga krav.

När konflikterna eskalerade på 1930-talet förlorade London kontrollen över situationen. Den brittiska regeringen insåg till slut att de varken kunde tillfredsställa den arabiska majoriteten eller den sionistiska rörelsen utan att bryta mot sina moraliska och juridiska skyldigheter mot den ena parten.

Sammanfattningsvis kunde britterna inte ge bort Palestina eftersom:
De inte ägde territoriet, utan endast hade ett internationellt mandat.
Majoriteten av befolkningen inte accepterade en sådan överlåtelse.
En överlåtelse hade stridit mot dåtidens folkrättsliga principer om självbestämmande.
Politiska och militära realiteter gjorde det praktiskt ogenomförbart.

Ja, många gånger och kommer mitt svar en gång till. Palestinier har rätt att existera. Judar har rätt att existera. Alla människor har rätt att leva, FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, artikel tre. Stater har dock inte någon rätt att existera. Det står inte i någon internationell deklaration eller lag. Varken Israel eller någon annan stat har därför någon rätt att existera. Särskilt inte om själva existerandet innebär brott mot mänskliga rättigheter.

Ingen har ifrågasatt människors rätt att existera. Frågan gällde staten Israel såsom en i huvudsak judisk stat.
Den enda stat vars existens du ifrågasätter är Israel, vilket du har visat i säkert tusentals inlägg vid det här laget. 

Storbritannien hade rätt enligt artikel 25 i Nationernas förbunds mandatstadga att dela landet, exempelvis att avdela marken öster om Jordanfloden för en arabisk stat 1922.
Dock väckte det en del kritik där man menade på att det gick emot planen om ett "Judiskt nationellt hem i Palestina" i Balfourdeklarationen, som var syftet med det brittiska Palestina-mandatet.

FN's generalförsamling antog Resolution 181 (II) den 29:e november 1947, som sa: "Självständiga arabiska och judiska stater samt ett särskilt internationellt regimområde för staden Jerusalem ska komma till stånd senast den 1 oktober 1948."
Så det var inte Storbritannien som "gav bort" Palestina till judarna.

En stats rätt att existera anses vanligtvis bygga på principen om respekt för mänskliga rättigheter och folkrättens grundläggande normer. Men när en stat har uppstått genom våldsam kolonisering, kontinuerlig etnisk rensning och markstöld blir det rentav avskyvärt att stödja en sådan stat.

Israel är en koloniseringsprojekt. Kolonisering innebär att en makt tar kontroll, med våld, över ett område som redan är bebott. Detta medför att de ursprungliga invånarna fråntas sitt självbestämmande och sina resurser. En stat som har sin grund i sådana koloniala strukturer fortsätter ofta att reproducera ojämlikhet och förtryck, även efter sin formella bildning. Det vi ser idag är att Israel är en apartheid regim som begår folkmord och etnisk rensning för att kunna bygga en större Israel och fler olagliga bosättningar inom palestinska områden.

När staters bildande förutsatt fördrivning eller utrotning av delar av befolkningen, bryter det mot fundamentala mänskliga rättigheter och internationell rätt. En sådan grund gör inte bara staten moraliskt illegitim, den står även i strid med FN-stadgan och Genèvekonventionens principer om skydd för civila.

Rätten till mark och hem är central i folkrätten. Om staten byggts genom att konfiskera andras mark och egendom från de ursprungliga invånarna innebär det ett pågående brott mot deras kollektiva rättigheter. Så länge dessa orättvisor inte rättas till finns ingen faktisk rättslig eller moralisk grund för statens existens i sin nuvarande form.

Att ifrågasätta en stats existens när den grundats på kolonisering, etnisk rensning eller markstöld handlar inte om att förneka en befolknings mänskliga existens. Det handlar om att kräva rättvisa, erkännande av historiska brott och upprättelse för de människor som berövats sin frihet, sitt land och sin historia.