Kvinna med hög inkomst- attraktivt eller oattraktivt?

Jag och min partner delade inte ekonomi. Fungerade utmärkt för oss. Kan inte tänka mig något värre än att han hade haft en åsikt om vad jag handlade/ inte handlade och han hade nog känt samma. Samtidigt så hade vi utan att ens tala om det samma tänk; båda hade en bra sparkvot, båda sparade till resor, lika stora insättningar til barn, hus och hem. Om jag sen köpte en ny bil var det helt upp till mig, men även att betala för den och ta hand om den. 

Låt oss säga att du träffar en man som tjänar mer än dig, kanske inte så statistiskt sannolikt men om vi tänker oss det för sakens skull. 

Kommer du då i så fall att acceptera att han resonerar som du gör nu?
Du tjänar ju mindre än honom så det är rimligt att du sliter mer i hushållet.

Eller har du redan låtit din lön bli en oföränderlig del av din personlighet?
Din syn på andra människor är redan präglad av att du har mer pengar och att din tid därför är värdefullare än andras? Och detta måste andra människor (inkl. partnern) bara acceptera?

Sen är livet som en chokladask, man vet inte vad som dyker upp.

När jag träffade min fru bode vi långt ifrån varandra. Vi insåg snabbt att det var vi som gällde och att vi ville leva och bilda familj.

Det blev så att hon flyttade till mig, gav upp jobb, karriär, vänner mm så att vi kunde leva tillsammans. Hon flyttade alltså in i min bostad med noll i inkomst. I början fick jag försörja henne till 100% med allt, boendekostnad, mat, kläder mm. Men det var ett billigt pris för att vi skulle kunna leva ihop. Alternativet hade varit fortsatt särboliv och sett varandra kanske en gång per månad.

Partnern tjänade mer än mig de senaste åren. Inget problem. Jag fick aldrig tillgång till hans pengar och behövde dem inte heller. Men vi drog inte heller på oss en mer extravagant livsstil än den vi hade 10 år tidigare när vi hade lägre inkomster. Men samtalet kom upp ibland men jag landade i att jag hellre ville ha min tid än få tillgång till hans pengar, dvs om jag gjorde lite mer hemma så kunde vi dela men det ville jag inte. Jag vill heller inte vara beroende av någon annans inkomst. Det är skönt att få bestämma själv. 

Men med en ny man i ditt liv som har betydligt lägre inkomst behöver du kunna låta honom få lite inflytande i gemensamma kostnader och indirekt dina pengar.

Det är inte samma sak som att han har tillgång till dina konton eller att du måste ge upp självbestämmandet på vad du köper för prylar och hur du sparar.

Det kan vara så pass enkelt så du lägger in 6000 kr och han 3000 kr på ett matkonto varje månad som ni båda har access till och kan handla gemensam mat för.

Den där "någon" här..
Vet ju inte hur gammal du är, anar dock att du närmar dig livet 2.0. Men jag anar också, i vad du skriver, lite av den rosa drömmen som unga har. För mig som singel med utflugna barn sedan länge, så handlar det inte längre om att bilda familj med alla tunga ansvar. Snarare att man är två vuxna självständiga individer som råkar trivas i varandras sällskap, kanske för att upptäcka många år senare att man fortfarande gör det, trivs. Livet kan faktiskt leka igen, precis som före perioden av barn och familjeliv. På väg att fylla 50? Deppigt? Näe inte ett dugg, när man är 25 är man fullt vuxen och från 25 till 50 är det 25 år, men surprise, det är även 25 år från 50 till 75. Vid 50 har man alltså inte ens levt halva sitt vuxna liv. Lek, ha kul, umgås.. ta det inte så jävla allvarligt. Detta är skrivet helt unisex, är precis lika mycket män som än i övre medelåldern jagar den rosa drömmen, istället för att bara umgås och trivas ihop. Den sorten kan bli en mindre trevlig erfarenhet när korthuset rasar och den andre lämnar av någon orsak. 

Häng inte upp dig på din inkomst, skapa inte hjärnspöken där du tror att män inte skulle gilla dig på grund av det. De flesta kvinnor har inte en tanke om vad de skulle bidra med i ett förhållande. Minns en tjej på jobbet som drömde iväg, han skulle vara rik, hon skulle inte behöva jobba osv.. Men vad bidrar du med i ett sådant förhållande, din kropp? Kommer inte glömma hennes min av den frågan. Jag kunde sagt fitta, men nån hyfs har jag. Men hela frågeställningen är ju bara fel, är ju inget affärsförhållande det handlar om. Ingen tänker ju så om sina vänner, med dem umgås man och hjälper dem för att man vill, inte för att man förväntar sig nåt tillbaks. Jag har vänner både på hög nivå i några av landets största företag, samtidigt med vänner inom hemtjänst och jordbruk. Finns kompletta idioter på hög nivå, samtidigt med genier på fabriksgolvet.

God ekonomi är väl alltid attraktivt, fast steget från en normal inkomst upp till din nivå kanske inte tillför så mycket för mig. Jag hade nog snarare tittat på vad du lägger alla dina pengar på, och hur det rimmar med mina värderingar.

Hos oss betalar vi efter förmåga även om vi utnyttjar boende, bil och annat lika mycket. Jag har en lön som är ca 3 ggr högre än fruns och därför betalar jag 70-75% av mat och alla andra kostnader i hushållet.

Jag hade känt mig oerhört sniken och småaktig om vi hade kört 50/50 på allting, fast det kanske är något manligt... att man ställer upp och hjälper sin partner för att i jämna ut skillnaderna lite och kvinnligt att man inte vill hjälpa sin man trots att han kanske tjänar 1/4 av vad man själv gör.

Du skriver fru så antar att ni har några år på nacken, kanske barn ihop? Det tror jag är annorlunda. 

Nu pratar vi om en ny relation 40+. Båda har kanske barn sedan tidigare. Man behöver kanske sära på sina ekonomier bara för en sådan sak. Man har liksom inte växt upp ihop och varit igenom de där hundåren tillsammans med föräldraledigheter och knapp ekonomi. Gör man den resan ihop så är det mycket mer naturligt att man har gemensam ekonomi. Nu talar vi ist om en vuxen person som klarar sig bra utan mig (alternativet hade jag inte dejtat). Så att jag är med i bilden borde inte göra någon skillnad för den personens ekonomi egentligen. 

Fast mest troligt är ett särboskap. Sambo än mindre giftemål känns som ett sämre alternativ. 

Det är- om man ska tro internet- en god andel kvinnor som idag tvingas betala hälften för en levnadsstil som de egentligen inte har råd med just för att mannen inte betalar mer trots högre lön. Eller betalar hon mer för barnen, eftersom vissa män t.o.m. är snåla mot sina egna barn.

Sen undrar jag varför det ska vara så svårt för många att göra kopplingen att de personer som prioriterar att tjäna pengar också troligen bryr sig mer om att behålla sina pengar, och det gäller såväl män som kvinnor?

Är man på medel och alla i umgänget har ungefär samma tycker man nog att det kvittar lite, man kan leva lyckligt med mindre också. Det blir inga miljoner av det hur som helst, resonerar man.

Medan de som kommit upp en bit på skalan ser FIRE hägra och på 10-15 år kanske kan slå sig loss helt från att behöva jobba- det kan vara en stark motivation för rätt person.