Tjänar 170,000kr brutto varje månad, kvinna, 40+. Hade jag varit man hade det nog gynnat mig i dejtinglivet. Men som kvinna, vad säger ni män- är det positivt med en kvinna som tjänar mycket eller avskräckande?
Jag är som sagt 40+ så både jag och mannen jag ev skulle träffa har ju haft våra liv innan. Även på en mer genomsnittlig inkomst har man antagligen ägt hus och därmed kanske gjort en liten bostadskarriär. Dvs jag räknar med att de flesta 40+ har någon form av kapital. Skulle gemensamtboende komma på tal tänker jag mig ett helt normalt boende där båda äger 50%, stoppar in samma kontantinsats och delar 50/50 på räkningarna.
Ser hellre att nivån anpassas den genomsnittliga lönen än att jag ska betala för oss båda. Dvs mina pengar är mina och vs. Vill jag bjuda på resor och dylikt så gör jag det gärna, älskar att uppleva, men det väljer jag själv. Så mina pengar kan vara ett plus för den andre men ingenting som någon kommer ha direkt tillgång till.
hade man träffats som 20 åring hade det nog varit en annan sak. Då bygger man ju upp livet ihop. Nu har man redan gjort mycket av sin resa och förväntar mig nog att man till mans inte behöver sin partner för sin ekonomi.
Är det inte så alltid? Att man inte kan gapa efter mer än vad man själv har råd med? Jag skulle aldrig finansiera någon annans dyra vanor. Lever själv ganska enkelt förutom att jag reser mer än de flesta och går ut och äter lite mer. Men sparar nog 35% av det jag tjänar för att ha till pensionen och slippa jobba till 67. Dessa pengar är helt off limits.
Därför menar jag att jag har inga problem att leva ett ganska vanligt liv, men jag vill inte betala för någon annan.
Om jag är en vårdande natur? självklart ställer man upp på varandra om det skiter sig. Men jag räknar också med att min respektive ser till att ha tex A-kassa på plats och en viss buffert för oväntade händelser. Jag tror inte jag hade blivit attraherad av någon som inte hade ett visst risk tänk för sådana saker. Jag hoppas ju såklart även på det omvända att min respektive såklart tar hand om mig om det behövs.
Jag har jobbat hårt för att nå dit jag är. Jag hade känt mig väldigt trängd och låst om någon annan skulle in och ha åsikter och ta beslut om min ekonomi.
Du får väl låtsas att du tjänar en normal lön på kanske 50 000 och spara resten av pengarna. Tala inte om vad du har för lön. Har man inte gemensam ekonomin är det ju en privatsak.
Man kan ju inte leva på helt olika nivå i en relation, särskilt inte som sambos, men även som särbos kan det bli problem om ni vill gå på olika restauranger tex.
Jobbar inte 70 timmars veckors men mer än heltid. Det säger lite sig själv. Inget kommer gratis här i livet. Iom att jag redan har barn så kan argumentet att en tar hand om barnen och gör mer hemma heller inte användas för att dela alla pengar som kommer in. Jag vill helt enkelt spara det mesta av mina pengar för att kunna välja mer fritt när jags ska gå i pension.
Om jag vill resa mer så får jag såklart bjuda eller vad det nu kan vara för något. Men jag jobbar inte hårt för att någon annan ska sko sig på det. Jag menar inte att man ska ha olika standard i en relation- vad det nu betyder. Tex ska vi såklart äta samma mat och ingen ska tvingar lägga 90% av sin inkomst för att jag ska bo fint. Men att den andre automatiskt ska ha tillgång till mitt konto för att shoppa kläder eller egna weekends har jag nog svårare att förstå.
Jodå inga problem, hellre någon med hög inkomst än väldigt låg. Men riktigt så enkelt är det ju inte. Folk har olika kvalitéer.. Över en viss nivå av inkomst minus utgifter, så spelar pengar mindre roll. Mycket handlar också om dig och vad du finner attraktivt.
Vänder lite på resonemanget och ser till mig själv. Tjänar ca dubbelt upp mot svensk medelinkomst, men bor i sjönära villa för under 4000/mån inklusive allt, helt skuldfri, alltså gott ställt. Träffar jag någon som tjänar under medel, då kommer hon dra ned mig. Hon kan inte hänga med på allt, utan att jag stöttar, men så mycket tjänar jag inte att jag jämt får betala för två. Men i mitt fall finns en aspekt till, jag är ledig må-sö 29 veckor om året och behöver inte jobba mer om ca 18 månader när jag blir 60.
Från min synvinkel är nog problemet att du sällan är ledig och är bunden till ditt jobb. Att du har så du klarar dig är gott nog. Mer är ju knappast ett problem, bara positivt.
Tänk dig att du träffar en riktig handyman, aldrig behöva bekymra dig om krånglande bilar, huset, hantverkare osv.. Dessutom en Tarek i köket. Den karln skulle inte känna sig som ett ankare som drar ned dig, han kan stolt visa vad han åstadkommer, skulle inte känna sig underlägsen, trots mindre inkomst. Men han bör nog ha såpass att han klarar sig. Kort sagt; en bra karl reder sig själv.
Jobbar inte 70 timmars veckors men mer än heltid. Det säger lite sig själv. Inget kommer gratis här i livet. Iom att jag redan har barn så kan argumentet att en tar hand om barnen och gör mer hemma heller inte användas för att dela alla pengar som kommer in. Jag vill helt enkelt spara det mesta av mina pengar för att kunna välja mer fritt när jags ska gå i pension.
Om jag vill resa mer så får jag såklart bjuda eller vad det nu kan vara för något. Men jag jobbar inte hårt för att någon annan ska sko sig på det. Jag menar inte att man ska ha olika standard i en relation- vad det nu betyder. Tex ska vi såklart äta samma mat och ingen ska tvingar lägga 90% av sin inkomst för att jag ska bo fint. Men att den andre automatiskt ska ha tillgång till mitt konto för att shoppa kläder eller egna weekends har jag nog svårare att förstå.
I DN precis nyligen skrev Åsa Beckman en artikel om män som hade svårt att hantera deras kvinnliga partners framgångar. Som kände sig manade att trycka till kvinnorna lite grand, för att de kände sig underlägsna.
Det finns också statistik som visa en högre skilsmässofrekvens för par där kvinnan tjänar mer än mannen.
Så TS kanske gör bäst i att söka en partner bland andra med mycket pengar. Det ska finnas en dejtingsida som heter Elitsinglar, det kanske kan vara något? Har inte prövat den, för min lön är mer av det vanliga slaget. 
Det är väl ingen nackdel. Det viktigaste för mig är vilken syn hon har på ekonomi och att hon trivs med vad hon gör.
Det som skulle kunna vara lite avskräckande är i så fall att jag inte kan matcha hennes livstil och skulle inte vilja leva på hennes bekostnad?
Hur ser du själv på ett träffa en man med en genomsnittlig lön?
De flesta har ju just genomsnittlig lön, så det hade väl inte varit ett problem. Man är ju inte sin lön. Jag har även erfarenhet av män med pengar men som mest lägger på hög och vill inte resa eller göra något särkilt trots att de kan, så då blir resultatet detsamma fast värre för de kan men vill inte.
Jag kommer från en enkel bakgrund och har haft många år som tex studerande där jag rest enkelt för att få pengarna att vara. Hellre att resa enkelt än att inte resa alls. Utflykter i natur och mark kostar heller inte mycket. Gillar en aktiv livsstil med löpning och vandring.
Din egen inställning till män som tjänar mindre än hälften är mer intressant. Hur är din livsstil? Kan en man med mycket lägre inkomst matcha den? Om inte, hur viktigt är det för dig? Eller lever du ett "normalt" liv utan stora utsvävningar? Är pengar viktigt för dig och hur viktigt är din partners ekonomiska styrka?
Man är säkert hemmablind men jag tror jag lever ganska normalt. Skillnaden är kanske att jag skulle kunna bränna på mycket mer om jag ville. Gillar att ha en sund balans mellan konsumtion (helst på upplevelser) och sparande.
Tror nog det är viktigare med mannens energinivå och inställning till livet. Att leva aktivt kan antingen kosta pengar (att man köper alla tjänster) eller i tid (att man planerar och förbereder själv). En man med engagemang kan absolut kompensera för en lägre nivå av inkomst.
Jag förväntar mig en likasinnad på det viset. Jag tycker man får anpassa till den nivån som alla är bekväma men men jag anser inte att man ska ha gemensam ekonomi. Det verkar fruktansvärt.