Chefen tar inte hänsyn till att jag har småbarn

Behöver bara ventilera lite och kanske höra om fler har det likadant.

Jag jobbar inom vården (ska inte säga exakt var, men det är skiftjobb med mycket kvällar och helger). Jag har två små barn hemma, den yngsta är bara 2 år, och jag har försökt prata med min chef om att få lite mer "normala" tider ? eller åtminstone slippa varenda helgkväll. Men det känns som att det bara går in genom ena örat och ut genom det andra.

Jag har sagt att jag gärna tar fler tidiga pass och till och med extra vardagar om jag kan få vara ledig vissa helger, men nej. ?Alla måste ta sitt ansvar? får jag bara höra. Men det känns inte riktigt rättvist när vissa kollegor utan barn kan byta bort sina kvällar hur som helst, medan jag inte får något gehör alls.

Det blir så himla tufft hemma. Partnern jobbar också oregelbundet, så ibland går det veckor när vi knappt ses ordentligt. Barnen frågar varför jag alltid ska jobba på kvällarna. Det gör ont i hjärtat. 

Är det någon som har lyckats få chefen att visa lite mer förståelse för familjelivet? Hur gjorde ni?
Börjar faktiskt fundera på att byta jobb helt, men samtidigt trivs jag med själva arbetet och kollegorna. Det är tiderna som knäcker mig.

/Trött småbarnsförälder som bara vill få ihop livspusslet

Byt jobb då. Det är klart att arbetsgivaren inte kan anpassa schemat efter dina önskemål. Du är anställd på vissa premisser. Alternativt så får du gå ner i tid, då får du ju mer ledighet.

Jo, jag fattar att arbetsgivaren inte kan anpassa sig efter alla, men det är inte som att jag kräver något orimligt. Jag vill bara ha lite balans, inte att schemat ska byggas helt efter mig.

Att byta jobb låter ju enkelt i teorin, men i praktiken är det inte bara att knäppa med fingrarna. Jag trivs ju med själva jobbet, kollegorna och arbetsuppgifterna. Det är tiderna som är problemet, och de har dessutom blivit sämre sen vi fick ny chef. Tidigare gick det faktiskt att prata om lösningar, men nu är det bara tvärnej till allt.

Och att gå ner i tid finns inte på kartan, tyvärr. Dels för att ekonomin inte skulle gå ihop, dels för att det inte är det som är problemet, jag vill jobba, men på ett sätt som inte sliter sönder familjelivet totalt.

Jag tycker faktiskt att det borde gå att visa lite mer förståelse. Vi är människor, inte bara schemarader.

Men hur tänkte du nu?

Du har ju själv valt det jobb du har? Ingen har tvingat dig att jobba där? Nu har du också valt att skaffa barn. Du har dessutom gjort valet att skaffa barn med en man som också jobbar skift. Och nu vill du att jobbet ska anpassa sig efter de val du gjort i livet?

Du får väl göra som många andra som jobbar skift och byta med en kollega om schemat inte passar? Alternativt får du eller din man byta jobb. Varför ska någon som kanske valt att leva sitt liv utan barn, eller någon som inte kan få barn, jobba mer obekväma tider än dig?

Behöver bara ventilera lite och kanske höra om fler har det likadant.

Jag jobbar inom vården (ska inte säga exakt var, men det är skiftjobb med mycket kvällar och helger). Jag har två små barn hemma, den yngsta är bara 2 år, och jag har försökt prata med min chef om att få lite mer "normala" tider ? eller åtminstone slippa varenda helgkväll. Men det känns som att det bara går in genom ena örat och ut genom det andra.

Jag har sagt att jag gärna tar fler tidiga pass och till och med extra vardagar om jag kan få vara ledig vissa helger, men nej. ?Alla måste ta sitt ansvar? får jag bara höra. Men det känns inte riktigt rättvist när vissa kollegor utan barn kan byta bort sina kvällar hur som helst, medan jag inte får något gehör alls.

Det blir så himla tufft hemma. Partnern jobbar också oregelbundet, så ibland går det veckor när vi knappt ses ordentligt. Barnen frågar varför jag alltid ska jobba på kvällarna. Det gör ont i hjärtat. 

Är det någon som har lyckats få chefen att visa lite mer förståelse för familjelivet? Hur gjorde ni?
Börjar faktiskt fundera på att byta jobb helt, men samtidigt trivs jag med själva arbetet och kollegorna. Det är tiderna som knäcker mig.

/Trött småbarnsförälder som bara vill få ihop livspusslet