Chefen tar inte hänsyn till att jag har småbarn

Alltså, jag vet att jag valt mitt jobb, och jag vet att jag valt att skaffa barn, tack, jag är fullt medveten om det. Men bara för det betyder det väl inte att man ska behöva köra sig själv i botten för att få ihop livet?

Det handlar inte om att jag tycker att jag är "viktigare" än någon utan barn, utan om att arbetsgivaren borde kunna visa lite mänsklighet. Det är faktiskt möjligt att planera ett schema med lite hänsyn, utan att hela verksamheten rasar. Det har funkat förut, tills den nya chefen kom och allt plötsligt blev stenhårt.

Och ja, jag försöker byta pass med kollegor, men det går inte alltid ihop. Alla vill inte ta fler kvällar och helger, vilket jag förstår. Men då borde chefen kunna hjälpa till att lösa det ibland i stället för att bara säga ?det är ditt problem?.

Jag vill inte bli särbehandlad, jag vill bara ha ett jobb och ett familjeliv som går att kombinera utan att känna att man måste välja bort sina barn för att vara en ?duktig? anställd.

Alltså, jag vet att jag valt mitt jobb, och jag vet att jag valt att skaffa barn, tack, jag är fullt medveten om det. Men bara för det betyder det väl inte att man ska behöva köra sig själv i botten för att få ihop livet?

Det handlar inte om att jag tycker att jag är "viktigare" än någon utan barn, utan om att arbetsgivaren borde kunna visa lite mänsklighet. Det är faktiskt möjligt att planera ett schema med lite hänsyn, utan att hela verksamheten rasar. Det har funkat förut, tills den nya chefen kom och allt plötsligt blev stenhårt.

Och ja, jag försöker byta pass med kollegor, men det går inte alltid ihop. Alla vill inte ta fler kvällar och helger, vilket jag förstår. Men då borde chefen kunna hjälpa till att lösa det ibland i stället för att bara säga ?det är ditt problem?.

Jag vill inte bli särbehandlad, jag vill bara ha ett jobb och ett familjeliv som går att kombinera utan att känna att man måste välja bort sina barn för att vara en ?duktig? anställd.

Jo, jag fattar att arbetsgivaren inte kan anpassa sig efter alla, men det är inte som att jag kräver något orimligt. Jag vill bara ha lite balans, inte att schemat ska byggas helt efter mig.

Att byta jobb låter ju enkelt i teorin, men i praktiken är det inte bara att knäppa med fingrarna. Jag trivs ju med själva jobbet, kollegorna och arbetsuppgifterna. Det är tiderna som är problemet, och de har dessutom blivit sämre sen vi fick ny chef. Tidigare gick det faktiskt att prata om lösningar, men nu är det bara tvärnej till allt.

Och att gå ner i tid finns inte på kartan, tyvärr. Dels för att ekonomin inte skulle gå ihop, dels för att det inte är det som är problemet, jag vill jobba, men på ett sätt som inte sliter sönder familjelivet totalt.

Jag tycker faktiskt att det borde gå att visa lite mer förståelse. Vi är människor, inte bara schemarader.

Jag förstår hur du menar, och jag är fullt medveten om att skift innebär kvällar och helger, det var jag inställd på redan när jag började. Det jag reagerar på är snarare bristen på flexibilitet just nu. Jag har jobbat skift länge, och tidigare gick det faktiskt att hitta en balans, men nu är det helt låst oavsett hur man försöker.

Jag ber inte om att slippa undan allt obekvämt, bara om lite förståelse och möjlighet att pussla när livet med småbarn kör ihop sig. Jag vet att det inte alltid går, men ibland känns det som att chefen inte ens vill försöka.

Och ja, jag vet att man kan söka sig vidare, men det är inte alltid så lätt som det låter. Det finns inte hur många alternativ som helst, och jag trivs med både kollegor och själva jobbet. Jag vill ju egentligen bara att det ska fungera bättre där jag är.

Alltså, det är lite komiskt hur fort folk drar till med ?särbehandling? så fort man nämner att man vill ha lite balans i livet.

Jag ber inte om att någon annan ska få det sämre, jag ber bara om att alla ska behandlas lika. Och just nu känns det inte så. Vissa får igenom önskemål på löpande band, medan jag blir nekad direkt. Så jo, det finns utrymme för flexibilitet om viljan finns.

Och att säga att det ?är mitt problem?, ja, det är väl klart det är mitt liv och problem, men lite märkligt att man som arbetsgivare inte ens kan försöka underlätta för personalen. Det gynnar ju faktiskt ingen att folk bränner ut sig och börjar säga upp sig till slut.

Att gå ner i tid löser ingenting när man fortfarande jobbar varenda helgkväll och knappt ser sina barn. Men visst, lätt att sitta och säga hur enkelt allt är när man inte står mitt i det själv.

Alltså, det är lite komiskt hur fort folk drar till med ?särbehandling? så fort man nämner att man vill ha lite balans i livet.

Jag ber inte om att någon annan ska få det sämre, jag ber bara om att alla ska behandlas lika. Och just nu känns det inte så. Vissa får igenom önskemål på löpande band, medan jag blir nekad direkt. Så jo, det finns utrymme för flexibilitet om viljan finns.

Och att säga att det ?är mitt problem?, ja, det är väl klart det är mitt liv och problem, men lite märkligt att man som arbetsgivare inte ens kan försöka underlätta för personalen. Det gynnar ju faktiskt ingen att folk bränner ut sig och börjar säga upp sig till slut.

Att gå ner i tid löser ingenting när man fortfarande jobbar varenda helgkväll och knappt ser sina barn. Men visst, lätt att sitta och säga hur enkelt allt är när man inte står mitt i det själv.