Hej Tille mannen.
Hmm skulle tro att du ligger och sover just nu. Det gör mina pojkar också. Jonathan som är 2 år förvandlade sig själv till kyckling i morse. Jag låg fortfarande kvar i min säng när jag tyckte att Jonathan var lite väl tyst (han brukar inte vara så tyst). Så jag tänkte att det är nog bäst att kolla lite vad han gör. Där satt han på golvet i godan ro och målade sig själv neongul med sin mammas överstrykningspenna. Han var gul nästan överallt. Som tur var så gick det att tvätta bort. Passande färg i dessa påsktider. Han såg faktiskt rätt rolig ut så jag kunde inte låta bli och skratta.
Du får fundera ut lite bus du också som du kan göra i din nya värld. Eller du, kanske redan på tåget med dom andra barnen?
Det gör så ont så ont att säga det Tille mannen, men är det inte dags att ta tåget nu? Vad är det som håller dig kvar? Vad är det som gör att du inte är redo att säga hej då till din mamma, pappa, Dea och Liam? Står änglavingarna bredvid din säng, ta dom på och flyg mot nya äventyr i en värld som bättre än vår. Där är allt bra och tryggt.
"De som går där kanske gråter lite grann alldeles i början.
Men efter ett tag, när de kommit längre in i dalen, slutar de gråta. Jag tror att de på något sätt glömmer varför de grät. De glömmer att de tagit ett steg åt sidan, de glömmer allt som gjorde ont, de märker bara att stigen plötsligt går lite uppför, och så ser de mer och mer av ljuset.
- Du är Tille, säger han.
Då kommer du ihåg ditt namn. Du reser dig upp och ler och tar Han Som Alltid Väntar i handen. Du släpper hans hand och springer barfota ut på sommarängen.
Du kan gå direkt från Sommarängen till Vinterskogen eller till Vårhagarna, och om du blir hungrig kan du ta en liten tur till Höstens skörd och hämta ett läckert päron eller en apelsin, och allt det där kan du göra på en enda dag. Det är föressten aldrig natt i det landet, utan där är det alltid dag."
Tänk på det Tille, Sommarlandet.
Du har gett din familj och andra så mycket. Att stanna upp en stund och fundera på vad livet går ut på. Att leva idag då morgondagen kanske aldrig kommer. Är det inte dags för dig att tänka på dig själv? Är det inte dags att flyga till Sommarlandet nu?
Eller är det så att du älskar livet så mycket att du bara måste få vara kvar ett tag till? Bara en liten stund till. Jag förstår dig.
Daggen i gräset som känns svalt och skönt mot tårna. Första cyckelturen, första målet i knattefotbollen, hink och spade på en gyllengul sandstrand. Din gosiga säng som blir en rymdraket, eller var det en formel 1 bil som går i minst 5000 km i minuten? Blåbärsplockning där hinken skramlar av några få bär, varför ska man ta hem en massa bär? Det är väl bättre att äta dom på en gång? Smultron på strå. Vattenkriget med kvarterets ungar. Första skoldagen en varm augustidag men nya pennor och block. Den egenhändigt gjorda lådbilen som är den häftigaste i världen...i hela universum.
Som sagt Tille jag förstår dig, för det finns så mycket att upptäcka och så många äventyr. Vet du vad det tråkiga är? Många av oss vuxna glömmer detta. Vi tappar upptäckarglädjen och vi är blinda för alla äventyr. Visst är det fruktansvärt tråkigt?
Du får uppleva dessa äventyr i Sommarlandet och när jag kommer dit så ska jag fråga efter dig och när vi möts så ska jag ge dig en bamsekram för alla tankar och funderingar som du gett mig i detta liv. Sov gott Tille, nu eller för evigt.
Therese och Nicklas, nej, det bästa kanske inte alltid är det man vill. Dessa konfliktfyllda känslor som Hemgårn skriver om sliter även i mig och jag kan inte annat än hålla med om hur fantastiska ni är. Hur öppenhjärtigt ni delar er svåra tid med oss. Och hur detta har påverkat och förändrat människor. Även mig.
Nu önskar jag er frid och en god natt sömn. Precis som många andra så kommer jag att knäppa på datorn, ta ett djupt andetag och gå in på dagboken för att läsa om Tille har sagt adjö, tagit på sig änglavingarna och åkt till Sommarlandet. Eller om han är kvar hos oss ännu en dag.
