Tille, jag fick lite tid att sitta ner nu så här kommer ditt äventyr med cykeln.. till slut..
Det är nästan vindstilla och bara en viskning till vind far genom gräset. Solen skiner, det är varmt men inte sådär stekande hett som det kan vara ibland. Det är helt enkelt lagom. Ett litet stycke från stugan slingrar sig en grusväg fram genom landskapet. Gruset är nästan vitt och när det blåser ordentligt ser det ut som att vägen ryker. Gossen och jag leder den blänkade blå-röda pojkcykeln genom grinden och ut på den fina grusvägen. Jag lutar cykeln mot en björk och sätter mig på huk framför gossen. Han kan knappt stå stilla, ivern lyser i hans ögon.
- Du, innan du ger dig ut på ditt första cykeläventyr måste jag berätta några saker för dig.
Jag ser allvarligt på gossen, men ler sedan och tar fram en cykelhjälm. Gossen kikar på mig och på hjälmen. Det är en blå hjälm med gula blixtar på.
- Du måste ha den här hjälmen på dig. Det är regel nummer ett. Sedan måste du veta hur man bromsar.
Gossen nickar.
- Vilken fin hjälm! säger han stolt.
Han tar den på sig och jag hjälper honom att komma upp på cykeln.
Sedan visar jag honom hur man bromsar. Han ser så glad ut.
- Du hjälper mig väl Magnus? Håller du i mig? Annars ramlar jag säkert och slår mig.
Jag klappar honom på kinden och ler litegrann.
- Jag håller i dig, lille vän. Var inte orolig.
Med ett stadigt grepp om pakethållaren börjar jag rulla cykeln. Sakta sakta går det och gossen börjar försiktigt att trampa. Ett tramptag här och ett tramtag där. Efter en stund har han fått in stilen och trampar helt själv. Jag har bara en hand på cykeln nu. Gossen skrattar av förtjusning och nu går det lite fortare. Jag har svårt att hänga med.
- Du släpper väl inte taget va? Magnus.
- Nejdå, svarar jag.
Jag släpper taget och låter honom cykla på. Han hinner en bra bit bort innan han märker att jag inte längre håller i cykeln.
- Magnus! ropar han. Jag kan cykla. Själv!
- Jag ser det, lille vän. Du är jätteduktig! Bromsa nu och kom tillbaka.
Gossen bromsar försiktigt och vänder cykeln. Innan han cyklar tillbaks tutar han en gång i sin tuta. Med ett brett leende kommer han farande mot mig. Jag fångar upp honom och han kliver av. Jag hjälper gossen av med hjälmen och vi sätter oss i gräset.
- Hur visste du att jag kunde cykla själv? frågar gossen.
Jag tittar på honom och ler.
- Jag visste inte det. Men jag kände att det var okej för mig att släppa taget och låta dig åka själv. Det var dags. Och nu kan du cykla! Jag rufsar till hans blonda hår och reser mig upp.
- Vill du cykla mer?
Den lille brunbrände gossen reser sig och går fram till sin blå-röda cykel med tuta på. Han tar på sig hjälmen och sätter sig på sadeln.
- Magnus, du frågade mig förut om jag ville ta en cykeltur med dig.
Han ser på mig med sina blå ögon.
- Kan vi ta den cykelturen nu?
Jag nickar och går för att hämta min cykel.
Jag ser två pojkar, en stor och en lite mindre, som cyklar på en grusväg någonstans långt borta. Jag ser att de har det bra. Tillsammans.
Det var det. Tåget och äventyren väntar. Alltid.
Nu ska jag sova.. varma snusningar från din kompis Magnus
