Tille, jag ser dig inte, men jag känner dig. Jag känner dig i mitt hjärta och i mitt sinne. Ditt avtryck är så starkt i min person. På mindre än 2 veckor har jag förändrats från den jag var då till den jag är nu. Jag vågar tro att den jag är nu är llite bättre än den jag var då.. innan jag fick vara med och dela ditt öde tillsammans med så många andra här på Familjeliv.
Du vet vad jag tycker om att säga godnatt så min vana trogen struntar jag i att göra det. Istället säger jag ' Jag hoppas du tycker om din nya säng där i stugan, och att du efter några nätter där kommer sova jättebra.' Jag säger inte godnatt men jag säger 'vi ses, där ängen och gräset och tjärnen och stenen och båten alltid finns, där ses vi. Vi ses nog förr än du kan ana för du vet, livet har vi bara till låns.
Jag ser framför mig ett vackert landskap. Jag ser en stor vidträckt äng där små björkar växer och här och där vandrar rådjur omkring, helt lugnt och stilla. En gammal gärdsgård löper längs ängens ena kant. Jag ser en lada och en stor sten, en stuga ser jag också. Den ligger strax bakom den röda ladan. När jag låter min blick vandra över landskapet ser jag en vit grusväg som slingrar sig igenom idyllen likt ett kolasnöre.
Jag låter blicken åter vandra och den fastnar nu på stugan. Det är en liten stuga, i allafall om man jämför den med ladan. Den är röd och har ett tak som verkar gjort av halm. En liten skorsten sticker upp ur halmtaket och ur den stiger en tunn rökstrimma upp mot skyn. Jag kan bestämt känna doften av nybakt bröd. Det står en liten bänk utanför stugan och bredvid bänken står ett litet bord. På bordet ser jag en liten duk, den är blå och har vita fransar. Dörren till stugan är öppen så jag kikar in. Där inne ser det prydligt ut. Sängen är bäddad och det hänger en blå- och vitrandig pyjamas på en stol bredvid sängen. Jag låter blicken vandra. Där, vid sängens fotände, står det något som får mig att stanna upp. En liten resväska står där.
Jag återvänder ut och ser mig omkring. Plötsligt stannar jag och blir helt orörlig. På den förut så tomma bänken sitter det nu en liten gosse. Han är blond och det blonda gossehåret är lite rufsigt, ja så där pojkigt rufsigt du vet. Han ser sig omkring och han har de blåaste gosseögon jag någonsin sett. Jag känner igen de där ögonen. Gossen håller en stor mugg i sina små händer, det ryker lite ur den och jag vet vad där är i den. Doften av blå choklad stiger upp i min näsa. Den blandas med doften av nybakt bröd. Den lille gossen tar en tugga av en stor kanelbulle och sedan en försiktig klunk av chokladen. Det ser gott ut. När den sista droppen av chokladen är uppdrucken och bullen uppäten reser sig gossen och går in i stugan. Han stänger dörren, den knarrar så där mysigt som bara stugdörrar kan göra, och går fram till sin resväska. Den lägger han på sängen och börjar packa upp. Jag låter åter min blick vandra och nu ser jag en ny person. Det är en gammal tant. Hon står vid spisen och det ser ut som hon håller på att baka bröd. Hon vänder sig om då gossen kommer in och säger något som jag inte kan höra. Gossen verkar ha hört det för han svarar något och ler lite försiktigt. Tanten är så där mysig som bara gamla tanter kan vara och hon står där i sitt förkläde med mjöl i håret och ser ut som vilken mormor som helst. Det lugnar mig av någon anledning. Jag ser på gossen en sista gång och han verkar lugn. Jag återänder ut och bort. Jag ser landskapet breda ut sig. jag ser stenen på ängen och ladan. jag ser stugan och jag tänker på gossen. Jag tänker att nu har han äntligen kommit hit, hit till äventyrens förlovade land. Alla de fina saker som finns i en gosses önskan är här och det är här vi kommer att ses igen. Mörkret kommer.
Jag tänker mig dagen så. Att du tille har det fint och bra i väntan på oss andra. Nu säger jag 'Vi ses!' och 'Sköt om er'. Det är dags för en 31årig pappa att sova, strax.
Snusningar till dig Tille och kramar till din mamma och pappa och syskon.
Din Magnus
lfl.mine.nu/tille
