• Anonym (Uppgiven)

    Jag hatar att vara mamma till en bebis

    Har en son på tre månader som är tjurig i princip jämt. Han kan vara glad och nöjd korta stunder när man busar med honom, men för det mesta gnäller och skriker han så fort han inte får 100% uppmärksamhet (och även när han får det, ska tilläggas). Han har alltså inte ont i magen, utan är bara jävligt krävande. En liten chef som svingar sin piska. Jag spyr på det känner jag. Jag orkar inte höra hans gnäll dagarna i ända. Och värre och värre blir det. Tills nyligen började det med knorr och lite mer subtilt missnöje för att så småningom eskalera, men nu är det fullt ös direkt. Han vaknar med ett argt skrik - jämt. Det ska bäras och sjungas och hoppas och pruttas och hej och hå. JÄMT! Och ändå ruttnar han ihop efter två minuter av kul. Tro fan att jag inte orkar! Mina dagar är piss. Han är ett oerhört efterlängtat barn, men kunde jag spola förbi den här tjuriga spädbarnstiden skulle jag inte tveka. Jag tvivlar starkt på att jag någonsin kommer orka börja om med ett barn till efter den här upplevelsen.

    Var på mammagrupp häromdan. Alla barnen satt som små tända ljus i knät på sina mammor. Min unge skrek, knorrade och gnällde NONSTOP. Så jag fick tacka för tårtan och gå hem. Han saboterar mitt sociala liv fullkomligt på grund av sitt dåliga humör!

    Är jag grotesk som känner så här? Måste man älska att vara mamma och tycka att ens bebis är det underbaraste som finns? Jag gör verkligen inte det. Allt jag tänker på, som ett mantra, är "bli större, bli större, bli större". Så man kan prata och leka och ägna sig åt någon form av tvåvägskommunikation, istället för det här never ending skrikandet. Fan alltså.

    För att undvika påhopp vill jag förtydliga att jag ÄLSKAR min son, och att han stundtals fyller mitt hjärta med den största lycka och glädje och en kärlek som är helt osann! Men det här gnället alltså... Jämt... Gud hjälpe mig.

  • Svar på tråden Jag hatar att vara mamma till en bebis
  • Danitra

    1. Går det att byta så att du slipper vara hemma på heltid?


    2. Kom ihåg att det blir bättre!
    3. Du är inte ensam!
    4. Gnälliga spädbarn blir ofta extra charmiga småbarn, jag lovar - det är faktiskt så!
  • AngoStura

    Jag hade en liknande liten kille hemma hos mig. Nu är han 17 månader och han började tina upp runt tio månaders ålder. Han är urgullig nu, men fortfarande lite klängig/mammig. Men det BLIR BÄTTRE. Håll ut, stå ut! Ordna avlösning. Det blir bättre. Kan tillägga att jag hade en dotter innan min lille son och till henne var jag en exemplarisk mamma som hade nästan alla svaren. På allt! Om man inte är ödmjuk innan man får ett barn av denna sort tvingas man bli det. Och usch, vad det är joooobbigt!

  • blinkalilla

    Anonym (Uppgiven) skrev 2009-12-26 14:33:51 följande:


    Flera nämner sex månader som den magiska punkten. Får sikta in mig på det då. Fast redan nu har jag små delmål; smakportioner om ett par veckor (han verkar väldigt intresserad av mat), lära sig ta tag och hålla i saker (övar hela tiden, så snart händer det!) och kunna sitta med i barnstol i köket (sittern är inte längre populär - han vill UPP). Känns som att varje erövring och nyvunnen förmåga är ett steg närmre en glad bebis...
    Jag funderar på att köpa en bumbo stol (precis som din vill han upp) åt sonen så att han får sitta upp och alldeles själv dessutom.
    I köket har vi en matstol och den orkar han bara sitta i korta stunder.
  • Anonym (Life is a bitch)

    jag förstår precis hur du känner
    går igen ett helvete med min 5 årig dotter
    hon e elak , tjurig och arg mest hela tiden

    skit skit jobbigt. men vad f*n ska man göra liksom . .

  • spaceylisie

    Vet du, det är HELT OKEJ att känna som du gör, och du behöver inte ha drabbats av någon förlossningsdepression för att du känner som du gör. Det handlar heller inte om din attityd eller huruvida du ÄÄÄÄLSKAR att vara föräldraledig - den som påstår det påstår JAG aldrig har haft ett s.k. krävande barn!

    I och med att man får barn vänds hela tillvaron upp och ner och i alla andra lägen i livet då ens vardag skakas om totalt är det legitimt att periodvis må dåligt, ångra sig, gråta, skrika och förbanna. Men inte när man får barn. (Icke min åsikt...)

    Min dotter var ett krävande barn som skrek mer eller mindre non stop i sex månader. Därefter blev hon ett extremt svårroat barn som vägrade vara någon annanstans än i famnen, alternativt underhållen av oss utan avbrott. Nu då hon fyllde ett år började hon gå på riktigt och leker nu mer själv. Tack och lov.

    Det viktiga är att du helt enkelt struntar i att lyssna på de som menar att felet ligger hos dig. Slår du ditt barn? Knarkar du? Super du? Låter du ditt barn ligga i timmar med bajsblöja som fräter sönder rumpan? Får han aldrig mat? Nej, trodde inte det. Felet ligger INTE hos dig. Kräv däremot hjälp av pappan ifråga, av släkt och vänner som kan ta ditt barn en natt så du får sova ostört (VIKTIIGT!) eller några timmar på dagen.

    Vi var inte på Öppna Förskolan mer än tre ggr första året - det var tortyr för mig att se alla nöjda ungar som sov hela natten och var sådana pärlor och alla mammor lyste av någon (påhittad?) glädje. Nu vid ett år har hon mer behållning av det och t.o.m. jag tycker det är rätt skoj att vara där. Gå inte dit om det blir jobbigt för dig. Åk hellre till någon som avlastar dig.

  • Tösabiten

    Min lille kille var mer gnällig än glad första tre månaderna. Det var någon gång efter dessa första månader som det vände. Nu är han endast gnällig när han är hungrig eller trött. Annars är han en liten sol. Jag hoppas det snart vänder för din lille kille med. Kram

  • Läntandelavendel

    Anonym (Uppgiven) skrev 2009-12-26 14:33:51 följande:


    Flera nämner sex månader som den magiska punkten. Får sikta in mig på det då. Fast redan nu har jag små delmål; smakportioner om ett par veckor (han verkar väldigt intresserad av mat), lära sig ta tag och hålla i saker (övar hela tiden, så snart händer det!) och kunna sitta med i barnstol i köket (sittern är inte längre populär - han vill UPP). Känns som att varje erövring och nyvunnen förmåga är ett steg närmre en glad bebis...
    Du kan nog se 6 mån som en vändpunkt! Jag tyckte först att det vände efter 2 mån o nu när vi närmar oss 6 så tycker jag mig redan se stora förändringar åt det positiva! Lillan e glad nästan konstant när hon e vaken o har börjat sova otroligt mkt bättre, nätterna tills nu har för mig känts katastrofala med uppvak i princip var 20:e minut... gäsp... nu först verkar det som att hon faktiskt tycker om att sova o inte e rädd för att somna... men vi får se...det kan ju vända igen, men än så länge njuter vi av detta :)) Kram på dig!
  • Jolliver

    TS: Snälla inboxa mig, okar inte skriva här i tråden, men jag känner exakt samma som du.


    **Oliver är född**
  • Anonym (Annah)
    Birgitta2 skrev 2009-12-15 15:58:09 följande:

    Jag tror han känner att du är otroligt missnöjd. Det smittar av sig till din son. Du gillar inte situationen och det är klart att ditt barn märker det och protesterar. Jag älskade att vara föräldraledig och småbarnsmamma och ungarna var fantastiskt lättskötta för att vara så små och två stycken.

    Nej, du måste inte älska att vara småbarnsförälder, men om du inte ens tycker om att vara förälder så märker ju barnet det.

    Du säger att de andra barnen satt som små tända ljus men att ditt barn inte gjorde det. Kanske det beror på att du inte trivdes med att vara med honom, önskade dig nån annanstans - vartsomhelt men inte där din son var. Att han saboterar ditt sociala liv tycker jag låter hemskt. Du har ju själv valt att skaffa barn. Det är bara att gilla läget.

    Du får ursäkta att jag låter tuff men jag blev faktiskt förskräckt över ditt inlägg. Försök ändra attityd - gilla läget - du skall se att han vänder han också då.


    låter du tufft- hur då?
  • FridaElinMariaEriksson
    Anonym skrev 2009-12-17 00:24:33 följande:

    Tycker synd om alla barn som kommer till när föräldrarna inte är mogna för det..visst kan det vara tufft att vara föräldrar..men kan inte fatta hur man kan kalla sitt barn för kärt litet helvete..såna borde inte få ha barn..barnen känner av er negativa energi, och därför blir dem självklart gnälligare med..ta hjälp från nära!


    Inte är mogna för det? Berätta gärna hur man på förväg vet om man är mogen eller inte. 
  • FridaElinMariaEriksson
    Anonym (vidrish) skrev 2009-12-25 22:40:05 följande:

    HEMSKT att du känner så, antagligen därför han är gnällig - för han känner din irritation och ditt missnöje. Sök hjälp!


    Jag önskar att folk som du föralltid lever med en jävligt stor och irriterad hemorrojd. 
  • Anonym (f)
    FridaElinMariaEriksson skrev 2025-10-22 11:36:57 följande:
    Inte är mogna för det? Berätta gärna hur man på förväg vet om man är mogen eller inte. 
    Du citerade t.om ett inlägg... varför argumenterar du med användare från 09?
  • Anonym (qwerty)

    Väx upp för fan.
    Ditt barn saboterar inte ditt sociala liv eller är gnällig, han är en bebis som behöver något du uppenbarligen inte ger.

  • Anonym (JJ)
    Stårschan skrev 2009-12-15 15:46:25 följande:

    Det är OK. Det går över. Han växer. Det är OK att tycka mer om barnen när de är stora, talande, rumsrena och självständiga varelser än när de är små dygnet-runt-skrikande hjälplösa knyten. Men visa det inte för sonen!


    (Hur vet du förresten att han inte har ont i magen? Det upphör aldrig att fascinera mig - mammor som vet att spädbarnen antingen har, eller inte har, ont i magen. )


    Jo undrar också hur hon vet det, han kan ju inte berätta det.

    Och alla bebisar är ju så olika , jag har själv fyra barn , yngsta är 9 månader gammal och äldsta fyller 19 snart. 


    Mina två äldsta skrek ganska mycket runt den tiden (2-3 månader om jag minns rätt). Kolik var det kanske. Nummer två var dessutom vaken väldigt mycket på nätterna, jag var helt slut. Ofta när en bebis skriker fast hen inte är hungrig , trött , vill komma upp i famnen eller behöver byta blöja så är det ju just magen som gör ont. 


    Mitt tredje barn var den lugnaste bebisen jag har haft. Skrek inte alls mycket.. Nu är han 3,5 och helt kaos ibland haha , supervild och trotsig. Det är lite roligt att det kan bli så.


    Nummer fyra har alltid varit lugn när hon får vara nära men vill helst vara nära hela tiden. När vi hade liggvagnen vägrade hon ofta vagnen , gallskrek ibland i den och ville bli buren hela tiden, dessutom en stor tjej (10,3 kg nu när hon är 9 månader). Min rygg är helt trasig. Men man kan ju inte bli arg på henne för det är ju naturligt för en bebis att vilja vara nära. Sover bra gör hon iallafall, vaknar några gånger och ammar bara. 


    Ville väl mest säga att som sagt är alla barn olika , man ska inte jämföra med andras bebisar. Småbarnsåren är ofta jobbiga och oftast blir det lättare sen.. Tills de blir tonåringar haha. Just nu när jag har en bebis och en 3-åring känner jag iförsej att det var hur lätt som helst att bara ha en bebis förut när äldsta var liten 😅


    Tycker iallafall TS borde prata med BVC, kanske kan hon få råd och testa till exempel droppar för magen. Hon skulle också behöva prata med någon om hur hon känner tror jag. Och verkligen inte tänka på fler barn just nu iallafall. 

  • Anonym (JJ)
    Anonym (JJ) skrev 2025-11-03 01:22:38 följande:

    Jo undrar också hur hon vet det, han kan ju inte berätta det.

    Och alla bebisar är ju så olika , jag har själv fyra barn , yngsta är 9 månader gammal och äldsta fyller 19 snart. 


    Mina två äldsta skrek ganska mycket runt den tiden (2-3 månader om jag minns rätt). Kolik var det kanske. Nummer två var dessutom vaken väldigt mycket på nätterna, jag var helt slut. Ofta när en bebis skriker fast hen inte är hungrig , trött , vill komma upp i famnen eller behöver byta blöja så är det ju just magen som gör ont. 


    Mitt tredje barn var den lugnaste bebisen jag har haft. Skrek inte alls mycket.. Nu är han 3,5 och helt kaos ibland haha , supervild och trotsig. Det är lite roligt att det kan bli så.


    Nummer fyra har alltid varit lugn när hon får vara nära men vill helst vara nära hela tiden. När vi hade liggvagnen vägrade hon ofta vagnen , gallskrek ibland i den och ville bli buren hela tiden, dessutom en stor tjej (10,3 kg nu när hon är 9 månader). Min rygg är helt trasig. Men man kan ju inte bli arg på henne för det är ju naturligt för en bebis att vilja vara nära. Sover bra gör hon iallafall, vaknar några gånger och ammar bara. 


    Ville väl mest säga att som sagt är alla barn olika , man ska inte jämföra med andras bebisar. Småbarnsåren är ofta jobbiga och oftast blir det lättare sen.. Tills de blir tonåringar haha. Just nu när jag har en bebis och en 3-åring känner jag iförsej att det var hur lätt som helst att bara ha en bebis förut när äldsta var liten 😅


    Tycker iallafall TS borde prata med BVC, kanske kan hon få råd och testa till exempel droppar för magen. Hon skulle också behöva prata med någon om hur hon känner tror jag. Och verkligen inte tänka på fler barn just nu iallafall. 


    Men Gud jag missade att tråden var 16 år gammal 😂
Svar på tråden Jag hatar att vara mamma till en bebis