Bra eller dåligt med adoption?
Anser ni att det är "ETT BRA SÄTT" att få ett barn via adoption?
Anser ni att det är "ETT BRA SÄTT" att få ett barn via adoption?
Förresten: Ja jag tycker det är bra att skaffa barn via adoption. Annars hade jag inte suttit här, lyklig och glad. Vid liv dessutom.
Vilket jävla gnälleri, ni som är adopterade lider av väfärdssjuka (precis som många andra i det här landet)
Bara i Sverige kan man sitta och må dåligt eftersom man har tid över och har det så bra att man inte behöver bekymra sig över hur man får mat på bordet eller tvingas jobba i någon sweatshop.
Ni andra tycker jag inte ska adoptera eller skaffa barn alls, era neuroser kommer att överföras på den stackars ungen.
Själv skiter jag i varför mina biologiska föräldrar lämnade bort mig för jag har ett liv att leva efter bästa förmåga. Det livet tänker jag inte slösa bort genom att sitta och grubbla eller hitta mina rötter (vad fan som nu menas med det).
Adoption är bra!
Bättre vore om barnen kunda tas hand av sin biologiska familj och att de kunde ge dem en fin uppväxt så att de slapp hela anknytningspaketet och detta med att byta länder... MEN som ett alternativ till att växa upp som en av många många på ett barnhem är det en bra lösning att man kan få en familj i ett annat land. Att bli förälder via adoption tror jag är fantastiskt precis som det är att bli förälder på ngt annat sätt.
Jag är adopterad från indien och jag är glad jag är i sverige hos min fansatiska familj så klart men samtidgt kan jag tycka det är fel med adoption.
Jag har alltid känt mig extremt annorlund och det gör jag än som att jag inte passar in. Har väldigt svårt med att jag inte ser ut som alla andra på många sätt inte bara färgen även hur ibland folk tänker om en från stora saker till små saker men det är ändå jobbigt.
Min skol tid var inte lätt heller var alltid sämst i skolan och har fört hört att mina svenska föreldrar inte är mina riktiga föreldrar och att jag inte hade några o.s.v.
Enligt mig så känns det svårt att vara adopterad för jag kan tyvärr inte acceptera mig själv så för många olika anledningar.
Men så klart så älskar jag min familj och har sånt tur att jag har dom och är har i sverige men jag tycker även att folk som vill adopterar ska tänka på det från alla synvinklar.
För mig är det framförallt andras inställning till vad jag är som ibland kan kännas som ett problem. Folk fattar inte att man bara är svensk. Dom ser bara ens yta och tror så mycket om en i och med det. Mest är det utländska män som absolut inte vill att man bara kan kalla sig för svensk. Det är nästan som att de kräver att man ska leva efter sitt utseende och vara intresserad av sitt ursprung. Jag har aldrig varit speciellt intresserad. Jag är ju bara den jag är...typiskt svensk liksom.
Suzy K, jag förstår dig. Detta är ju mest pga att andra inte bara kan låta det vara. Det är precis som att de är mer intresserade av ditt ursprung än vad du är. Kan det inte bara kvitta hur man ser ut och får vara den man är.
Snacket om "riktiga" föräldrar är nog det värsta jag vet. Vadå riktiga?? Mina föräldrar som har tagit hand om mig, älskat mig och sett till så att jag får och har allt som jag behöver i livet...det är mina riktiga föräldrar, ingen annan!!
Adoption är fantastiskt! Jag kan mycket väl tänka mig att adoptera ett barn i framtiden även om jag får "egenproducerade" ungar också :) Så många barn det finns i världen! Varför inte ge åtminstone några av dem ett hem, ett värdigt liv? Och sen blir jag arg på dem som tjatar om att ungen minsann ska likna sina föräldrar (läs: vara vit). Stugrasism eller vadå? När man pratar egenproducerade ungar så är det minsann personligheten som gäller, inte hårfärgen. Låt samma gälla alla slags ungar! :)