Miljarden: Det låter ju som att det går hur bra som helst för er! Att han både säger till själv, går med på att rutinas och att det blir så få missar! Tänker mer och mer att ec:ande nog måste anpassas efter barnets personlighet (döh...) för att det ska funka, och det är ju precis vad ni gör väl? Vad roligt att talet börjar komma igång, det längtar jag tokmycket efter! Och så mycket enklare allt skulle vara om ungen kunde ropa "hallå jag måste kissa!" än göra sitt lilla diskreta tecken och leka vidare...
Vi har absolut missar, vet inte hur ofta, kanske en per dygn eller vartannat dygn om det slås ut över de senaste veckorna? Men vi har märkt att det är lite svårt att definiera missar nuförtiden

Lillan vill som sagt gärna göra allt själv, på gott och ont... Fast hon absolut verkar ha fattat hela grejen med var kisset ska komma så får hon lustiga idéer. Ett exempel. Hon kom springandes till mig och tecknade "jag kissa hus!" och applåderade. Då har hon tagit av sig brallorna och kissat i sitt Pippi Långstrump-tält. Hmm. Två gånger hände det på en vecka, hon var supernöjd. Föräldrarna inte så nöjda. Tvätta tält. Tvätta matta. Tredje gången hade hon hämtat en potta, ställt in i huset och kissat i den istället. Så i hennes ögon räknas nog tältkiss som träffar :) Hon har även kissat i plastburkar från köket, på en solstol och på en fåtölj (tagit bort sittkudden och kissat under den, två gånger). Alltså fullt medvetet. Tecknat och sedan tagit i och kissat. Nu låter det mycket, men är händelser utspridda över tid.
Sedan har missarna lite olika karaktär. När det finns mycket vatten att plaska med verkar det svårt att hålla sig, och kanske svårt att fatta om det är okej eller inte att tex kissa när en leker naken på stranden. En annan sorts miss när ingen uppmärksammar att hon säger till för att hon tecknar i förbifarten och sedan fortsätter leka. Och så sent som i morse hade vi en kiss på golvet av ren ilska för att hon inte fick följa med pappan i på toa. Det är den enda sortens missar som gör mig bekymrad, de som verkar "känslomässiga", och därför tänker jag som du, att det är viktigt att inte göra så stor sak av det. Varken missar eller träffar. Och vi försöker-försöker-försöker att inte skratta när hon gör roliga missar. Vi vill ju inte att det ska bli ett stående skämt att ta plastburkar ur köket och kissa i, men ibland är det svårt att låta bli!
Barnvakt är ett intressant kapitel, hoppas det funkar bra för er son och barnvakten!