Jag har aldrig ringt ambulans för egen del.
Vill inte ta upp resurser för de som svävar mellan liv och död.
Har själv tagit mig till akuten med svåra bröstsmärtor, låg puls, illamående och yrsel.
Tur att jag inte ringde ambulans då det visade sig vara stress som låg bakom. Skämdes inne på akuten men kände mig verkligen sjuk. Min väninna som körde mig till akuten var mer skärrad än mig.
För ca 2 månader sedan ringde jag dock ambulans då min sambo föll ihop med huggande smärtor i bröstet, huvudet och skyhög puls. Jag fick knappt kontakt med honom.
Ambulans kom, de tog EKG och BP, min sambo kunde då prata och beskriva sina smärtor.
EKG var ok, syresättning på topp. Då blev ambulanssjuksköterskorna nästan sura på mig som ringt 112.
Den ena var jättetjurig och sa " Ni kan ju åka in till akuten själva sen om det inte blir bättre med värken i huvudet och om din sambo fortfarande är yr". Jaha trist att min sambo ej var döende i deras ögon.
Sedan sa de " Visst vi kan ta med dig in nu det kan du avgöra själv, men de prioriterar inne på akuten så räkna med att få vänta, de tar hand om de riktigt sjuka först".
Vi vet inget om vård, arbetar bägge i PR branschen.
Min sambo hade fortfarande lite svårt att prata och kunde inte stå upp.
VI skulle alltså fatta beslutet om VI ansåg att han var sjuk nog för att åka med i ambulansen.
Sambon sa Nej, han märkte hur ambulans sköterskorna bara ville åka och slippa ta med honom. Väldigt sura och tjatade om att EKG var bra.
Senare samma kväll kraschade sambon igen, föll ihop i duschen.
JAG körde honom till akuten ca 7 mil bort, ville f*n inte störa ambulansen igen.
Sambon hade fått en stroke. Återhämtat sig bra pga bra kondis och vård.
Första gången man ringer efter ambulans bemöts så illa.
Ibland har 112 rätt och ambulansvårdarna fel.