Styvmammor

Hej vill gärna ha fler svar!  Jag som startat tråden kommer från ett nyligen kraschat förhållande med kille med tuungt bagage (2 barn vv varav en tonåring med diagnos). Konflikträdd mesig man. Vi flyttade som tur var aldrig ihop det hade aldrig fungerat för mig.

jag fattar faktiskt inte varför ni skaffar kids med dessa män? hur kan man skaffa barn med någon som har så olik syn på uppfostran? skyll er själva liksom, det kan ju inte ha kommit som nån jätteöveraskning...

Det undrar jag med i synnerhet som det klagas på hur uselt de uppfostrar och tar hand om sina första barn, varför vill man då skaffa fler barn med samma karl, och vad händer vid ytterligare en separation, då har alltså denna klåpare till urusla pappa halva tiden att uppfostra även bonusmammornas egna barn till misär.

Man ser dem som sina egna <3 Kärlek i sig är villkorslös.

Fattar inte längre vad du vill ha svar på? Förhållandet har kraschat säger du ju?

Pga styvbarnen?

Skulle du även beskriva kärleken till en partner som villkorslös?

Jag fixade det inte men vill gärna veta hur andra fixade det.Hur man kan hantera det.

Nej, det är den inte.

Det var väl klokt av dig att inte flytta ihop med den här mesiga konflikträdda mannen. Synd att inte fler ser varningsflaggor innan de hamnar under samma tak. Har man för bråttom och inte lärt känna sin partner, hans barn och hur förhållandet till hans ex ser ut, så kan man nog få obehagliga överraskningar vad det lider. Eller så kanske man är så kär så man väljer att inte låtsas om varningssignalerna. Tror att det fixar sig när man flyttat ihop. Det gör det naturligtvis inte, utan istället riskerar det att bli sju resor värre.

Så mitt råd är att vänta med att flytta ihop tills man känt varandra på pulsen ordentligt. Att man har pratat igenom, och är överens om hur förhållandet ska se ut. Vad man har för förväntningar och krav, och att vara väldigt tydlig med det.

Sitter här och tittar medan min sambo gör potatismos till min son...
Det gäller som sagt att ha samsyn kring barnens uppfostran och det dagliga arbetet så att man står på samma grund. Egentligen inget konstigt, men tror många hoppar över det steget och antar att andra gör som man själv..

Hur hade du det? Vi har ju alla så olika situationer så det går ju inte jämföra rakt av, olika saker att hantera. Har du egna barn? Kunde ni prata och förstå varandra? Barn med diagnos är ett kapitel för sig, jag känner aldrig att jag kan säga nåt där, har ingen erfarenhet. Svårt ämne. Tonåringar, snart där men vet inget ändå. Hur hanterar jag de problem jag upplever? Jag söker hjälp. Läser mycket. Här och böcker i ämnet. Brottas ständigt med hur mycket man kan prata med föräldern, vad man ska hålla för sig själv, varför vissa saker är så jobbiga, vad man gjort för fel, om det nånsin blir bättre, om det finns andra alternativ eller om man bara får stå ut. Är det ett svar på hur man hanterar det?

Man pratar om vad man vill, hur man ser på ansvar, uppfostran och relationer..

Partnern med barn får berätta vilka regler och rutiner som de redan har osv..

Det kan underlätta, men det är inte säkert att det funkar alla gånger ändå..

Det största problemet var att min kille inte hade någon förståelse för hur jobbigt det faktiskt är att leva med någon annans barn, barn man inte älskar. Han "mötte" mig aldrig riktigt och pratade ut med mig. Han var en konflikträdd person. Han hade inställningen "barns bästa går alltid i första hand basta". Han ansåg att det borde vara helt naturligt för mig att sätta HANS barns behov framför mina egna.

Undrar om han hittar någon som delar hans syn, eller om han omvärderar sitt synsätt nu när er relation gick i stöpet. Han gör nog bäst leta efter nån med egna barn, då får även han se hur långt han är beredd att sträcka sig för andras barn. Fast med ett barn med särskilt behov så lär han ändå vara den med högst krav.

Min sambo har aldrig haft sådana föreställningar så jag har aldrig haft såna krav på mig. Snarare hade han tyckt jag var konstig och dissat mig om jag hade höjt hans barn till skyarna, det är hans jobb, inte mitt. Men jag hade önskat att han hade insett, eller att vi båda hade insett att jag som barnlös inte kunde förstå allt som försigick i deras rutiner. Många gånger har jag känt mig satt åt sidan istället för att man bjuder in mig och förklarar hur tex deras lördagsmys går till. Jag har bara fått följa vad som händer och väntat ut läggdags då vi fick vår vuxentid. En liten inbjudan hade varit trevligt, sen behöver jag inte därmed tränga mig emellan deras grej men inte heller sitta vid sidan av och titta på.