Utmattningssyndrom eller?

Jag känner igen mig i symptomen.. jag har ME sen några år tillbaka. Vad tror folk att utmattning beror på egentligen? Har alla gått på det där om att det bara är yttte omständigheter och att man har mycket för sig??

Hoppas att det bara är något tillfälligt för dig, verkar vara många som kan komma över "utmattning" till viss del och depressioner.

Nej, det beror naturligtvis på en inre sårbarhet också! Detta plus en massa (sjukt mycket) yttre krav gjorde att jag kollapsade. Men någon som hade varit bättre på att sätta gränser och inte varit så prestationsinriktad som jag är hade nog inte blivit utmattad i samma situation. Å andra sidan finns det nog många som skulle kollapsat långt innan vad jag gjorde. Jag kämpade och kämpade. Segnackad är man ju innan allt faller.

Ja, många läker ut depression och utmattning. Det är skönt det i alla fall. Jag tänker göra det! Men tungt e de. Miljarder små steg framåt och sedan bakåt igen.

Vad är ME? Ursäkta okunskap.

Nej usch, stackare.. Jag var helt inne på, och livrädd över, att jag hade det ett tag, men tröttheten jag hade var inte tillräcklig. Men 1 av 10 med ME blir helt återställda, jag håller tummarna för dig!

Jag är enbart utmattad pga av inre stress. Stress och oro och en känsla av misslyckande här i livet då det inte blev som planerat. I höstas eskalerade allt och till slut blev det för mycket.
Jag tror att jag kan bli frisk, men inte utan hjälp! Just nu känns det hopplöst med det..

Oj, tack snälla <3. Jag vill ju gärna att folk ska må bra. Minplan var att bli psykolog så det kanske kommer naturligt  :) Men jag tycker nog att du är minst lika empatisk! Du brukar svara mig och ge mig råd och tips, sådant betyder så mycket. Man känner sig lätt så ensam så att ha andra i samma situation hjälper ofta.. Det kan gå lång tid innan man skriver här, men det känns skönt att kunna gå tillbaka när det behövs. Sedan har jag planerat att fullfölja denna tråd tills den dagen jag är frisk! Så andra kan få följa min resa :)

Jag ska faktiskt byta VC. Har fått tips om en där dom är mkt duktiga och noggranna, förhoppningsvis är kunskapen om utmattning större också. Har även skickat in remiss till kardiolog själv. och en klagan till patientnämnden :P
Så ja, jag har tänkt att ringa till sjuksyster och berätta och be om en duktig läkare med stort tålamod!

Hur blev det med promenaden slash joggningen? Jag har märkt att när jag cyklar eller promenerar i uppförsbacke så ökar mitt tryck över bröstet och jag får extra yrsel, är det något du känner igen? Alla är ju så olika, men man kan ju fråga :)

Absolut att hjärtat slår snabbare vid ångest och stress, så hade jag också, men jag märkte också att det lugnade ner sig när jag gjorde det. Nu gör det inte det dock... Eller så är jag aldrig lugn...För 6 månader sen, när det började för mig, så var ändå pulsen rätt ok. Fast å andra sidan har jag ju GAD också, så min förmåga att oroa mig över minsta lilla är väldigt STOR. Och att inte få någon psykologisk hjälp på det gör väl sitt..

Du får gärna skriva hur långt som helst! Jag har inte heller nån att dela med mig med. >Får känslan av att alla är trötta på mitt evinnerliga tjat, det gör mig ledsen, men inget jag vill nämna för dom.. Det är förstås svårt att sätta sig in i vår situation om man inte gått igenom det själv. Men ändå...

ME är kronisk trötthet. Påminner mycket om utmattning, iaf dess början.

De är verkligen hemskt.. Okunskap eller inte så tycker jag att mänsklighet är något man kan visa åtminstone! Oavsett om det är sjukdom, utmattning eller hypokondri så är vi människor som kommer till vården för att få hjälp. VI lägger våra liv och vårt välmående i deras händer. Vi ska ALLTID tas på allvar, för som en bra doktor jag hade sa, ingen känner dig och din kropp så bra som du!
DOm förstår inte att man drar sig för att gå dit, för man vill inte bli behandlad som boskap, men man går ändå oftare än vanligt för man mår 1000% sämre än vanligt! Kroppen går ju igenom hur mycket skit som helst. Det är ju som att vakna upp i någon annans kropp, skitläskigt!

Nä fy fan för vården idag xP.
Jag hoppas verkligen att du hittar en vettig läkare som tar hand om dig <3
Kommer du på dom hemliga orden som får dom att ta oss på allvar.. Berätta snälla.

Aha! Jag har hört lite kring kroniskt trötthetssyndrom. Henrik Berggren fd sångare i Broder Daniel har ju gett en del intervjuer och i tidningar och tv kring detta. En gammal idol. Han är ju drabbad och käkar någon typ av tabletter (amfetamin??) för att orka spela och hålla på, men trots det måste han ändåså vila/sova under de intervjuer han är med i.

Konstaterar också att mycket av det han delar kring sina känslor och upplevelser,  känner jag igen mig i, men det är ju också vissa symptom som väldigt många delar - de som är relaterade till allmän psykisk ohälsa/sjukskrivning/depression (som jag även lider av vid sidan av utmattningen).

Ibland är det nästan som om jag kan känna igen mig i nästan alla psykiatriska diagnoser. Fast jag "bara" lider av utmattning och depression. Det är väl någon typ av sårbarhet eller inre skörheten: problem med känslor, sätta gränser/veta var gränsen går, känna sig själv,  som går igen i olika versioner oavsett vad diagnosen heter.

Men ja, kände igen en del av det han berättade kring sin situation och ME. Speciellt trötthet, utanförskap och isolation. Mått dåligt länge har jag gjort liksom han. En dominant och lite "speciell" mamma har jag också - det beskriver han att han har. Min mamma har aldrig sett mig för den jag är och fryser ute mig när jag inte gör som hon vill.  Men sen har jag aldrig utåtagerat såsom han gjort - men däri ligger kanske en könsskillnad. Tjejer brukar ju inte agera utåt. Sedan skulle jag aldrig heller käka knark på recept. Men alla får ju göra som de vill och vad de tycker de måste göra för att må bra. Det respekterar jag. Svårt ju att vara i någon annans skor och veta hur de har det. 

Det var dagens jämförelse med Henrik Berggren. 

Ja,  du kanske borde jobba med något sånt där du kan använda den förmågan! Om du nu tycker det är roligt? 

Det låter väldigt obehagligt att bli yr och få ångest (tryck över bröstet) när du anstränger dig. Jag har fått hjärtklappning en gång när jag cyklade snabbt det var inte så mysigt, men annars peppar peppar går det rätt så bra så länge jag tar det lugnt. Jo förresten, jag har blivit yr en gång när jag gick på vanlig yoga, med en übermeister som ledare, han försökte tvinga mig att fortsätta trots att det kändes som om hela jag skulle kollapsa av yrhet och trötthet. Kroppen blev som spagetti. Jag fick fräsa ifrån. Gosh, jag borde verkligen inte gå på hans pass han får mig att må sämre! Yin yoga är det som gäller - man ligger still i olika stretch positioner i flera minuter. Det gör iof att jag gråter ibland för känslorna liksom släpper när musklerna släpper och jag får tid att känna efter hur jag mår eftersom jag inte gör något aktivt annat. Men det är ju i alla fall inte farligt. Så ja, jag får också kroppsliga symptom vid ansträngning. Så antagligen en del av utmattningen. 

Jag promenerar nu, men ibland bryter jag med några minuters lugn jogging i promenaden. Om jag springer för länge och pressar mig så är det som om min kropp "låser sig" i något uppåttjack läge - liksom jag blir liksom jätte uppe i varv. Jag får inte mer ångest, (jag har mindre fysiska ångest symptom nu än innan rent generellt), men hjärtat slår snabbare och jag fastnar på högvarv, vilket gör det svårt att gå ned i varv för natten osv. Så jag tänker att jag måste nu ta det långsamt och trappa upp långsamt. Viktigare att komma ut 2 ggr om dagen på promenad än att springa kort och snabbt enstaka gång. Tidigare kunde jag cykla snabbt utan problem och mådde finemang, men nu har jag varit "apatisk" i en månad liksom sitter bara hemma,  så nu orkar jag inte cykla snabbt längre. Har inte tränat och fått sämre kondition. På det igen! Allt tyder ju på att det hjälper att röra på sig mot depression. Det läker ju hjärnan också (enligt vetenskapliga studier). Jag upplever att jag mår bättre när jag varit ute. Sover bättre (om jag nu inte kör på för hårt) och känner en skön känsla i kroppen. Sedan känns det ju mer meningsfullt att ha tagit en promenad ute än att ligga i sängen och deppa. 

Första doktorn jag träffade, han var äldre och vi fick väldigt bra kontakt,  rekommenderade 2 promenader om dagen i lugnt tempo, jag promenerar nu lite  snabbare för att få upp pulsen - men så är jag utmattad sedan lång tid och borde i alla fall klara lite mer ansträngning. Synd att jag inte kunde få ha kvar honom! 

Jag oroar mig också över allt. Minsta lilla grej blir liksom ENORM för mig. Sånt som man bara gjorde förr utan att tänka på en kvart, kräver nu stor oro och flera veckors arbete uppdelat i små delar. Min psykolog säger att det är för att jag inte mår bra som allt blir så stort och jobbigt för mig. Redan innan jag blev utmattad överreagerade på minsta lilla och var allmänt arg på allt och alla. Dessa tendenser finns lite kvar. 

Jag tycker absolut du gör rätt i att följa upp på din oro så du får slut på den. 

Nää precis, jag känner också att ingen orkar lyssna. Det har jag också fått förklarat för mig att jag har väldigt stort behov (av att bli sedd och lyssnad på) just nu och att det inte går att kräva av andra människor att de skall orka med detta. Det finns liksom ingen som orkar med det. Alla har nog med sitt. Det har hjälpt mig att behålla och skapa relationer - för jag har blivit väldigt besviken och arg på människor runt omkring mig - att de inte finns där för mig. Så jag försöker att tänkta på det mer nu att jag inte kan begära så mycket av dem.

Ja precis, en bra psykolog kunde ju förklara många av de saker du upplever så att tt du slipper oroa dig. Bara att någon lyssnar på en fokuserat och få dela alla sina innersta känslor och få höra vad som är normalt är fantastiskt för en sån som  mig som är väldigt osäker på hur jag borde bete mig i sociala relationer. Fast nu finns det ju egentligen inget normalt, men som förklara hur hälsosamma relationer fungerar. Har ju haft en del destruktiva relationer utan att jag vetat om det. Så om man ser normal som motsats till destruktiv och manipulerande. 

Ännu en uppsats avklarad! 

Om du visste hur många som skor sig på att man INTE upptäcker borrelia och andra blodsmittor. Läkemedelsföretagen jublar av all antidepp de säljer, liksom ångestdämpande och andra mediciner som maskerar besvären. Läkare skriver psykiska orsaker i journalen. Lycka till med att bli frisk. Några månaders antibiotika skulle bota många och så skulle man inte behöva alla överflödiga läkemedel. Jag vet att borrelia och andra infektioner ger just dessa symtom och de förvärras av depression och utmattning då immunförsvaret ligger nere.

Så, jag har lovat att följa denna tråden hela vägen. Då är det på plats med en uppdatering då.

Sommaren kom och gick, jag mådde väl sådär. Stress och oro över olika saker, hjärtat väldigt mycket. Har gjort nu ultraljud och olika ekg och allt såg bra ut.

För ca 1 månad sen mådde jag rätt ok. Cyklade en mil och hade planer för hösten att börja simma och hitta deltidsjobb, sen kom yrseln smygande. Sedan tröttheten. Nu är jag så förbenat trött och yr. Känner mig sladdrig i hela kroppen. Igen. Känns som jag åkt tillbaks ett halvår..

Känner mig väldigt nedstämd pga allt detta nu. Att varje gång få motgång precis när medgången börjar.

Här börjat gå hos psykolog nu iaf och ska få akupunktur av sjukgymnasten. Ska även boka tid till doktor så får se hur det går denna gång.

Hur mår ni Då?

Har du kollat Hb och järndepåer nyligen? Trötthet och yrsel hade jag också när jag hade järnbristanemi!

För en och en halv månad sen ungefär, även sköldkörteln. Men det går mkt upp och ner för mig så allt ska nog kollas igen.

Hej, jag har exakt samma symptom som du beskriver och är under utredning av psykiatrin. Blev väldigt nyfiken att veta om du har fått någon diagnos ännu och om du fick reda på om det var psykiskt eller något annat?

Jag kan ju säga att det är en lång process, för mig iaf :-/. Ingen har hittat något som tyder på att det är fysiskt. Alla prover och tester är bra.

Jag lider av GAD och det är min huvudsakliga diagnos, allt annat är bonus . Så mycket inre stress och oro kan tydligen göra vad fan det vill med en kropp!!

Berätta gärna hur det går för dig

Detta är en VÄLDIGT gammal tråd. Fastnade dock i den och läste igenom hela. 

Jag blev dock lite orolig för TS och hur hårt hon pushade sig själv trots att hon blev så dålig efter aktivitet. Om det nu var ME/CFS (vilket stämde väldigt väl överens med hennes problembild) är risken stor att tillståndet med anledning av det snarare förvärrades än förbättrades. 

Förstår såklart om TS såhär 8 år senare inte hänger runt på familjeliv men det hade varit intressant att se hur det gick för henne, och er andra också för den delen.