Skäms för dålig ekonomi

Jag kan ha missförstått något men i mina ögon så verkar TS ha en felaktig bild av vad hon kan förvänta sig av sin utbildning, arbete, och bakgrund. Jag bor dock i Stockholm och kanske är färgad av det.

Intressant läsning och jag förstår precis vad trådstartaren menar. Jag bor på en så kallad gräddhylla men har istället för att jobba heltid och satsa stenhårt på karriären satsat på familjen och barnen. Det har resulterat i dryga två års föräldraledighet varav ett år lediga hela familjen tillsammans. Genom det valet har vår inkomst legat kanske 50 % lägre än jämförbara familjer i området. Givetvis medför det att vi inte kan göra samma saker som dem och åka på dyra charterresor osv. Men jag värderar tid högre och tycker lite synd om karriärist-barnen som går 10-timmarsdagar på förskolan. 

Förstår också invändningen att er sits beror på val du/ni gjort. Men det är ju en allmän sanning att man får leva med konsekvenserna av val man gjort tidigare även om oväntade saker dykt upp längs vägen. 

Såg även din budget och den såg väldigt tajt ut även om barnbidrag kanske förbättrar läget lite. Om jag får ge ett råd så är det att sätta upp ett automatiskt sparande i typ en global indexfond. Ränta på ränta effekten gör underverk - en hundring i månaden idag kan göra underverk på sikt

Vi känner skam när vi inte passar in i gruppen. Det är en viktig biologisk funktion. Tidigare var vi väldigt beroende av vår egen lilla flock/grupp för att överleva därför är det viktigt för oss att passa in. Idag är vi inte beroende av vår flock på samma sätt för att överleva men vi drabbas alltför ofta fortfarande av skam när vi inte har någon anledning att göra det.

Det är därför inte konstigt att du känner som du gör. Det är en biologisk funktion som hjälpt våra förfäder att överleva men idag gör den bara att du mår dåligt. De flesta människorna har så fullt upp med sitt eget så de reflekterar nog inte ens särskilt mycket över var du bor eller vart du reser eller inte. Om de tycker och tänker på dig på ett särskilt sätt på grund av din materiella status så är det mest synd om dem att de inte har roligare saker att tänka på.

Släpp dessa skamkänslor, se dem för vad de är (en biologisk funktion) och lägg istället din energi på det som är viktigt på riktigt för dig.

Tack för din förklaring TS, jag förstår lite mer hur du menar! Som jag skrev så lät det i din TS som att du egentligen inte hade mycket mera att klaga på än hur andra såg din situation! Och då blir det ju fel! Man lever ju inte för andra, blir lite "Solsidan" av det hela där alla mest försöker bräcka varandra så de glömmer bort vad de faktiskt har!

Jag vet inte om jag gjort en klassresa neråt direkt. Har haft otur i livet. Gjort fel val, haft svårt att få jobb, när jag väl fått jobb har företagen lagt ner, behövt säga upp folk, har en diagnos, mycket problematik med psyket. Så här sitter man idag ömsom arbetslös, ömsom sjukskriven, kortare anställningar, ständigt bråk med myndigheter. Och det var väl definitivt inte vad jag tänkt mig!

Jag umgås sällan med folk, dels för min diagnos och min ångest, men jag har svårt för det här småsnacket. Ser ingen anledning att skryta med att jag går på bidrag, även om jag inte heller skäms för det. Det angår helt enkelt inte folk. Samt att jag inte vill ha deras "goda råd". Jag har heller inga barn, jag har inget hus, så jag blir även utanför när sådant diskuteras. Och det är helt mina egna val, är inte intresserad av det livet helt enkelt!
Jag lever så att trots att jag inte har så stor inkomst så kan jag ändå resa en del och hitta på saker. Har svårt med mat så lever på typ nudlar, köper typ aldrig kläder. Utflykter, konserter, resor är vad jag lägger pengar på! Men även det är MITT val!
Som du, så känner jag mig inte hemma någonstans, jag passar inte in någonstans, men jag landar i att utifrån förutsättningarna jag har så lever jag ändå som JAG vill leva! Inte för att kunna visa upp något för någon annan! De jag umgås med får ta mig för vad jag är! Alltid har man ju något att prata om, även om det inte är dyra prylar och flotta resor! Berätta om en härlig picknick i solnedgången med hela familjen så väcker du garanterat en del avundsjuka! 
Jag hoppas att du också ska kunna landa i någon slags trygghet att ni faktiskt ändå har det ganska bra, utifrån era förutsättningar! Som någon skrev så är det faktiskt svårt att komma någonstans inom kultursektorn, utan en förbaskad tur i livet! Njut av att du får jobba med något du är intresserad av? Inte bara ta nåt för att du måste ha ett jobb? Och dessutom som någon skrev så är det svårt att jämföra sig med andra familjer om ni bara har en inkomst! Men det är säkert en jättefin man som du älskar och trivs med, samt att han är mer närvarande för barnen än vad många andra är? Det må vara en klyscha men livet går ut på så mycket mer än att skryta om prylar och resor! 😊

Wow, en tråd som nyanseras igen efter att den börjat spåra ur- det är så man får köpa en lott idag tror jag! 

Intressant tema som man kan spinna vidare på enär det finns ytterligare schatteringar av begreppet relativ fattigdom.

Tidigt i livet funderar man på sin framtid, vad önskar man bli, vilket yrke lockar? 
I mitt fall uppstod en konflikt mellan förnuft och känsla. Jag insåg redan vid 12 års ålder att fiolspelet inte skulle kunna ta mig någonstans i livet, samma sak gällde konsten, den skulle heller inte kunna försörja mig. Det blev i stället bank/finans, inte dumt alls med tanke på att lön och pension möjliggör ett behagligt liv med resor och annat eftersträvansvärt som räknats upp här i tråden. Vissa kommentarer kan jag relatera till, till exempel längtan efter att omge sig med vackra föremål och kunna köpa kläder av hög kvalitet. Ytligt? Kanske, men det har mer med ett estetiskt sinne att göra.                                                                                                                                                                                                     Där kommer jag in på TS dilemma; visserligen rätt nöjd med livet på många plan känner hon sig dock obekväm, jag skulle säga underlägsen, i flera sammanhang trots att hon representerar en kulturelit. Ett konkret åskådliggörande av hennes position på samhällsstegen utgörs, enligt henne själv, av det faktum att hon bor i hyresrätt. Därmed har hon fallit från patriciernas höjd och sällat sig till plebejernas skara. Detta är dock mest en subjektiv känsla, alla önskar inte, och ska inte bo i bostadsrätt, inte den som har tummen mitt i handen och som till exempel ser en ommålning av ett rum som jämförbar med att bestiga Himalaya. Den stackars individen skulle leva i ständig ångest över saker som skulle behöva fixas och därför inte kunna njuta sitt otium med en bok, i lugn och ro, väl vetande att  man ringer husvärden vid minsta bekymmer. 

Nu visste nog TS att den bana hon en gång valde inte skulle komma att innebära  att skära guld med täljkniv. Jag antar att hon är anställd i statlig/kommunal tjänst och med tanke på det tycker jag att hon har en hyfsad lön. Det som gör situationen bekymmersam, TS vill ju också kunna spara och även unna sig något av livets så kallade goda, är det tunga bagage rent ekonomiskt som hon bär på.

Blancolån? Bankmannen i mig reagerar kraftigt, månadsamorteringen som gissningsvis inkluderar ränta, skulle TS så väl behöva till ett sparande. Nu är situationen som den är, men jag undrar förstås om det finns någon möjlighet att be någon släkting att gå i borgen, alltså en säkerhet, vilket säkert skulle sänka månadskostnaden. Hög hyra säger jag, som bor hyfsat centralt i en storstad, det gamla bostadsbeståndet, 80 kvadrat och betalar 8.000.- i månaden, men säkert svårt att hitta ett annat boende om inte TS stått i bostadskö i ett halvt sekel. Kunde kostnaderna för lånet sänkas skulle det ge lite luft i ekonomin. 

Ska man nu vara lite krass, och kanske elak, är det ju så att TS drar runt familjens ekonomi  där partnern endast bidrar marginellt. Kan han inte rehabiliteras och börja arbeta lite mer? Han tillhör ju också en elit med sin utbildning, kan han inte till exempel skriva en bok och försöka få den publicerad?

Jag menar att man måste se lite pragmatiskt på tillvaron, det gjorde jag när målarpenslarna lades åt sidan. Man kan även utveckla sina hobbies - och man kan ta en akademisk examen vid 74 års ålder. Jag säger inte detta för att skryta, utan för att visa att det går att göra saker i livet som man kanske inte trodde sig själv om.

Såg din budget och undrar om varför ni har både bil och flera busskort. Där finns ju kanske utrymme att under en period spara en slant med att ställa av bilen eller busskorten och på sådant sätt spara en slant.

Om din man är sjukskriven 75% så borde väl barnen kunna gå hem direkt efter skolan och ni kan då spara den kostnaden på 1400kr i månaden. På ett år blir detta rätt mycket pengar.

I övrigt tycker jag ändå ni verkar ha det rätt bra med tanke på kulturjobb och sjukskrivning och har inget att skämmas över

Behöver inte handla om avundsjuka att se hur andra har det. Är omöjligt att inte notera det. Sedan kan man ibland tänka på att det kanske inte gör dem lyckligare,

CC Cowboys funderar på om pengar är liktydigt med lycka, och ja, det vill jag med bestämdhet hävda. Har man tagit sig från fattigdom och blivit relativt välbeställd vet man att pengar innebär lycka - eller åtminstone mindre bekymmer. De begränsningar och den oro som fattigdom innebär är liktydigt med olycka. Allt kretsar kring pengar och utgifter, den personliga utvecklingen påverkas starkt. Just i detta forum ser man ofta att många har det svårt, knappast mat för dagen, och de stackare som inte har råd att gå till tandläkaren, jag beklagar dem verkligen. De skulle nog skriva under på att lycka är liktydigt med pengar. Pengar ger frihet, och som GW Persson brukar säga " Man kan be folk dra åt helvete". Med pengar kan man lämna ett uselt förhållande eller en dålig arbetsgivare. En årslön på banken sa vår tidigare minister Ann Wibble, ett uttalande som tas till heders igen.

CC Cowboys funderar på om pengar är liktydigt med lycka, och ja, det vill jag med bestämdhet hävda. Har man tagit sig från fattigdom och blivit relativt välbeställd vet man att pengar innebär lycka - eller åtminstone mindre bekymmer. De begränsningar och den oro som fattigdom innebär är liktydigt med olycka. Allt kretsar kring pengar och utgifter, den personliga utvecklingen påverkas starkt. Just i detta forum ser man ofta att många har det svårt, knappast mat för dagen, och de stackare som inte har råd att gå till tandläkaren, jag beklagar dem verkligen. De skulle nog skriva under på att lycka är liktydigt med pengar. Pengar ger frihet, och som GW Persson brukar säga " Man kan be folk dra åt helvete". Med pengar kan man lämna ett uselt förhållande eller en dålig arbetsgivare. En årslön på banken sa vår tidigare minister Ann Wibble, ett uttalande som tas till heders igen.

Den dag jag inte längre blir lycklig av fina kläder, vackra bostäder och växande investeringar är det i alla fall ganska lätt att åtgärda genom att ge bort alltihop. 

Ekonomisk trygghet ökar möjligheterna att bli lycklig och resonemanget om att inte pengar gör någon lycklig förs alltid av de som har och alltid haft gott om pengar.

Har man inga pengar blir man väldigt begränsad i vad man kan göra, men finns  mycket som inte kostar pengar.

Många av oss tror nog att bli skulle må mycket bättre av att ha mer pengar.

Nu var det ju inte enbart brist på pengar som gjorde TS olycklig utan brist på status för att hon bodde i en *flämt* hyreslägenhet. Helt onödigt, som om man är en sämre sorts människa för att man bor så.

Och en väldigt rigid inställning vad man ska ha i livet. Tråkiga människor TS umgås med om de bara pratar om renoveringar och resor.

Livet blev inte som jag hade hoppats heller. Vi bodde i en hyreslägenhet och jag trivdes där. Jag och min man sparade mycket trots att vi bägge var lågavlönade och tog lån för att köpa ett litet radhus, för barnets skull. Det kändes verkligen som vi var katten bland hermelinerna ibland. 

Men faktiskt kände jag mig inte underlägsen trots att jag senare blev förtidspensionerad. Jag tycker inte jag har något att skämmas för. Iaf inte för att jag inte är tillräckligt rik. De som är rikare har haft tur, antingen för att de fötts rika eller för att de fötts med någon talang som gjort dem rika. Det gör dem inte till bättre människor.

TS tycks inte kunna låta bli att styras av materialistiska ideal fast hon på något plan inser att det är fel.