Helt chockad

TS har styrt boendet med omtanke om deras gemensamma yngre son.  De flesta kvinnor är måna om sina barn, och många män är också det. Du vet nog inte riktigt hur det är att ha barn med funktionsnedsättning/psykiska svårigheter.

Spelar det någon roll vad man har för grund till det man gör om man inte bryr sig vad den andra tycker? Vill man ha ett förhållande så lär man visa varandra respekt och gör man inte det så kommer det oundvikligen gå den vägen som det gjort.

Vägen till helvetet är kantad med goda intentioner.

Det ligger viss sanning i det, jag har styrt en del och han ville inte bo isär men jag prioriterade barnen i det fallet. I början styrde jag mest, dels för att jag redan hade ett barn och var lite äldre men han sa bara: säg vad jag ska göra så gör jag det. Det funkade dåligt och vi jobbade på att han skulle uttrycka sin vilja. För ca 9 år sen blev jag utbränd en period och då kom han fram, tog en massa ansvar över beslut mm och balansen ändrades på ett positivt sätt. Sedan dess har jag försökt backa och han kliva fram och jag trodde att vi var på en bra plats där.

Men det kan vara att saknaden av att bo ihop, äga ett hem och ha det där konventionella livet ändå var så stor i honom oavsett orsaken till att det blev som det blev. Han har gått med på terapisamtal så jag tänker att det är en fråga som känns viktig att reda ut där och jag ska ta upp mitt eventuella styrande, det kan vara så att han behöver hitta vem han är utan mig, jag kan på något sätt ändå ha stor förståelse för det även om han inte hade behövt knulla till sig den friheten. 

Men den nya kvinnan är (i hans ögon, bara hans beskrivning) mycket mer bestämd än jag, har ganska högljudda åsikter och han återkommer hela tiden till: "det kommer hon inte att vilja/det kommer att leda till konflikt/så vill hon inte ha det, det kommer bli bråk". Kanske saknar han att bli bossad med? Jag vet att det låter knäppt men det relationen gett mig är bland annat att jag blivit annorlunda. tonat ner min ilskna sida, vi har på allvar inte bråkat på minst två år. Det låter ju helt sjukt att det skulle vara ett problem men kanske saknar han det där? Jag för min del har njutit av friden, det har varit så mycket annat att kämpa med så att vi har hållit ihop har varit skönt och jag känner att jag blivit mer en person jag vill vara: inte konfliktsökande, inte sökt bekräftelse genom en massa tjafs. 

Jag tror att jag har brytt mig vad han tycker. Själva giftemålet var hans önskan från början. Jag gick med på att döpa barnet fast jag hade betänkligheter. Han har kunnat fixa med sin karriär, när gemensamma barnet var 6 var han borta 5 veckor över sommaren för att han hade en önskan om att få jobba i ett annat land. Jag har stöttat allt han velat ta sig för och det har varit ömsesidigt. Både han och jag har långpendlat under tider som betytt att den andre fått ha lite mer egen markservice oavsett om vi bott ihop eller inte. Jag har de senaste 10 åren aldrig någonsin sagt nej till något han velat göra, vare sig med mig eller utan. 

Men jag har ju också haft egna önskningar, jag har tänkt att vi kompromissat där. För mig var det en stor och viktig sak att han skulle ta ansvar för relationen med sitt bonusbarn vilket han tyckte var svårt eftersom hens pappa försökte förstöra hela tiden. Jag menar att han är den vuxne och han ansträngde sig och idag har de en relation, han är en stadig vuxen i hens liv som barnet litar på och känner sig trygg med. Men kanske målar jag allt rosa i efterhand. 

Ibland måste man prioritera den som är mest sårbar, i det här fallet barnet. Det gäller år som kan påverka barnets framtid, det var ju ganska stora problem.

Ibland är psykets vägar svåra att förstå. Kanske är han uppväxt med att bli "bossad" och det påverkar honom och hans preferenser idag? Kanske var det att ni inte bodde ihop som påverkade eller något helt annat (eller en kombination av saker). Det klart att du vill förstå, men han kanske inte vet exakt varför. 

Bra att du frågar honom, men det kan vara så att han inte kan svara eller bara är medveten om delar av förklaringen. 

Ja, det känns som om det snabbt går utför. Det blir som en helt annan människa. 

Vi bestämde inledningsvis att vi skulle ses och äta en gång i veckan under en övergångsperiod för barnens skull. Även om vi inte bott ihop har vi ju setts nästan varje dag så det blir väldigt abrupt. Han var med på det men nu hör han inte av sig...han åker på onsdag och är borta resten av veckan och det är svårt att tänka: ska jag påminna honom (det har gåttt 2 veckor nu) eller låta bli? Det känns som att HAN borde ta ansvar för detta, å andra sidan: om han varit psykotisk på riktigt hade jag ju inte förväntat mig det  

Sonen mår verkligen inte bra. Han är ju tonåring så det är mycket som spelar in med kompisar, skola mm men antar att detta inte bidrar positivt. 

Har bestämt mig för att träffa honom och kvinnan när de kommer tillbaka nästa vecka om jag kan. Jag ser det som min enda chans att göra mig en egen uppfattning om läget. Min man kan ju ha uppfattat/förmedlat en bild av henne som inte stämmer. Också enda chansen att vädja till att hon inte tappar huvudet gällande något av barnen. Som någon skrev: hon skiter säkert i mina barn men det vet jag ju inte förrän jag pratat med henne. Han kanske vinner något på att beskriva henne som "värre" än hon är, medvetet eller inte. 

Någon måste väl ändå försöka vara vuxen i det här tänker jag. Känns orättvist att det ska vara jag men jag vill inte offra ungarna på rättvisans altare. 

Om du träffar dem så försök att vara framförallt praktisk.

Det blir förmodligen jätteladdat känslomässigt för alla. Problemet är ifall om mötet spårar ur, så kan det drabba ert gemensamma barns relationer och mående i framtiden.

Så försök att förhålla dig iskall och ta bara upp hur du tänker kring sonens mående. Var beredd på att de kan vilja se andra lösningar. Se mötet enbart som ett tllfälle att föra fram dina tankar om barnet. Släpp hellre frågor än att det blir en jättestrid. Är de lite mottagliga för dina tankar, så kan de fundera vidare efter mötet och komma på lösningar och kompromisser 

Min erfarenhet, från många års arbete med barn, är att barben ofta först går igenom en känslomässigt väldigt turbulent period i samband med skilsmässan. När det hela är klart, och formerna för det nya livet växer fram, så lugnar det ner sig. 
I alla fall om de behandlas med någorlunda respekt.

Det som gör att det fortsätter vara väldigt påfrestande för dem är om föräldrarna bråkar mycket över dem, eller att den ena föräldern försvinner helt.

Tack för dina ord. Jag ska ta hjälp av en vän som själv varit "den andra kvinnan" och därmed har det perspektivet och där det gick bra, även för barnen. Jag tänker att allt fokus ligger på barnen, resten måste jag hålla mig ifrån att lägga mig i och just nu känns det inte så svårt. 

Men jag funderar på det här med att introducera en ny partner för tonåringen, när är det läge för det? Man hör ju hela tiden om att det kan bli fel och förstärka någon sorts partiskhet hos barnen vilket jag verkligen, verkligen inte vill uppmuntra. Men jag vill ju heller inte försöka få dem att fördröja det om det inte finns någon vits utifrån barnen. 

Hur har ni andra gjort med det? Den enda erfarenheten jag har är storas pappa som introducerade nya på löpande band väldigt snabbt och där allt egentligen gjordes utifrån att han var arg för att jag lämnat honom. Jag tänker att jag är i ett bättre läge nu, jag är ju ganska maktlös men känns ändå svårt att se barnens relation till sin pappa haverera och bara titta på, det vill jag helst inte. Och jag fattar att han inte kan tänka helt 100 nu. Det gör mig arg men jag jobbar på det, att acceptera det och se vad jag kan ta för ansvar och hålla den ilskan borta från både honom och barnen. 

Det låter klokt att ha fokus på barnen, och lägga din egen vrede och besvikelse åt sidan (trots att de känslorna är helt förståeliga utifrån det som har hänt).  
Starkt gjort om du klarar det!

Det som jag har hört från andra (och även barn), är att väldigt snabbt träffa förälderns nya partner, kort efter det att beskedet om föräldrarnas skilsmässa kom, ställde till det för barnet. Att hälsa på den nya personen, när man precis håller på att ta in skilsmässan, blir överväldigande. Men man behöver inte hemlighålla att det finns en ny, det som händer blir mer förståeligt för barnet då (ni hade ju inte bråkat i ert förhållande, i alla fall inte på senare år).

Men lyssna med andra om vilken tidsperiod som kan vara bra. 

Sedan undrar jag om inte det ändå är din man som måste tänka på hur det blir för barnen,  det är inte säkert att mötet ger så mycket.

Det känns extremt tungt att han åker på semester nu en vecka med henne bara två veckor efter att han berättat för mig  Men parterapi är bokad så någon form av rätsida på situationen för barnen hoppas jag att vi ska kunna få till. 

En av det värsta sakerna är att situationen fått mig att känna sån ilska och hat. Jag är inte en hatfylld person annars, avskyr de här känslorna, att jag vill hämnas och/eller vara elak. Känns orättvist att jag ska behöva ha dem också...jag fattar att jag bestämmer över dem själv och jag gör vad jag kan för att inte låta dem slå rot men det är fan svårt!

Jag vet att man inte ska vädja men jag gjorde det nu ändå. Vädjade till honom att verkligen tänka efter under den här veckan och prata med henne om vad han vill och vad de vill och hur de ska kunna göra så att det blir så bra som möjligt för alla barn som är inblandade. Han sa "ja, men sonen stöter ju på mig med olika personer ibland på stan" och menade att det inte nödvändigtvis gör något. Jag tror inte att sonen är så dum i huvudet att han inte kommer att fatta. Är man förälskad brukar det liksom lysa ur ögonen på en när man är i närheten av den andre. Men skit samma. Det som oroar mig är att sonen ska komma hem och hitta dem i säng typ, det skulle inte vara bra alls. Jag har så svårt att bara släppa att försöka få honom (dem?) att fatta det och sansa sig lite, de kan ju vara någon annanstans utan problem, hon har ett studentrum, no problem! Ändå hade han redan tagit hem henne några gånger. Känns sjukt illa att jag bara bor 50 meter därifrån, att hon varit där när jag t ex hade kunnat dyka upp  

Låter som han hamnat i en medelålderskris. Typiska 45- 50 års åldern.

Det dramatiska, ogenomtänkta - ska flytta till en annan kvinna till varje pris.
En kvinna han inte har en aning om hur det är att leva tillsammans med, bonusbarn han inte har en aning om hur de är eller kommer ta emot honom. Inte ens säkert att kvinnan kommer trivas i Sverige. 

Det skriker medelålderskris. Antagligen är hon yngre än dig också.
Du kan bara bida din tid. Fast han säkert kommer krypande tillbaka kommer du säkert se honom med andra ögon, och allt är för sent.

Beklagar sorgen, men du kommer ha det bättre utan en man som vill ha en boss i sitt liv. Du kommer finna lyckan med eller utan en man. Han var bevisligen inget att hänga i granen, eftersom han inlett förhållande ( troligen) långt innan han avslutat erat. 

 

Jag tycker att du är väldigt klok som inte låter känslorna av hat och ilska slå rot! Men det klart att de finns, det är ofrånkomligt. 

Man brukar säga att man ska följa med i känslans våg, även om den är kraftig och varar en längre stund, för att sedan följa med ner igen. Känslorna går i vågor, och då är det ju bra att släppa taget om dem när de är på väg ner. Inte mata dem med en massa intellektuella tankar för att hålla igång dem extra länge. Även om livet ibland känns mycket orättvist. Men att inte uppehålla sig vid det. 

Jag tror att det var någon som nämnde att skiljas, när man själv inte vill det, är jämförbart med att förlora en nära anhörig. Så du ska nog inte ha så stora krav på dig själv just nu. Behandla dig själv som du hade drabbats av ett stort sorgebud. 

Jag förstår att du inte vill att sonen ska träffa på pappan och den nya kvinnan på stan, han skulle, som du säger, troligen misstänka något. Eller att han kom hem till pappan och hon var där.

Men det viktigaste är att han vet om att det finns en ny kvinna, så att det inte blir som en blixt-insikt som chockar honom i den stunden som han möter dem. Så att han är lite mentalt förberedd på att det kan hända.

Tack för tipset. De flesta har sagt åt mig att vi ska vänta med att berätta, det blir för mycket att ta in och riskerar att han "tar parti" men det du säger är ju också sant att det kanske faktiskt gör det hela mer begripligt. För det tror jag inte att det är nu. Vi har tid i parterapi nästa vecka, tänker att jag tar upp det där också men tack för en annan synvinkel. 

Jag känner att jag är i stor sorg. Jag åker iväg till kyrkogården en timme om dagen och gråter ut när barnen inte är med, även när jag är själv hemma. Jag har sänkt kraven på mig själv och bett om hjälp och delegerat och skriver massor. Jag har en tendens att intellektualisera men jag försöker att också vara i känslorna när utrymme finns. 

Ja, det är ju det enda sättet att ta sig igenom det som händer, att följa med i vågorna av känslor!

I annat fall riskerar man att de blir en hård "kärna" inuti, som hindrar en att leva längre fram i tiden. Inte för att separationen någonsin blir ett O.K. minne, men det blir något som hjärnan på sikt kommer att känna är ett passerat stadium i livet. 

Ja, det handlar verkligen om vågor av känslor. Idag läste jag tidningen, kom till dödsannonserna och såg att någon benämnts som "livskamrat" och det bara rasade eftersom det är så jag sett på min man, som min livskamrat. Någon som jag ska följas åt med genom livet och nu blir det antagligen inte så. 

Jag såg att han tagit bort mina inlägg från Facebook men också märkligt nog, raderat inlägg i vår sms-konversation där han skriver att han ska på middag men den kvinnan han sen låg med. Just de meddelandena är borta men inga andra, det känns som om jag håller på att bli knäpp men eftersom jag vet vilket datum det gäller och också ordagrant tidigare när jag gick igenom allt skrivit ner det så måste det vara så att han rensat där också...? Men så skumt.

Oavsett: jag har varit ute och roat mig och tar hand om mig själv och mitt och barnens liv. Jag skriver mycket och tror att det hjälper men även det där med att omge sig med vänner, gråta men också göra roliga saker har ändå hjälpt. Det har snart gått tre veckor och även om jag fortfarande drömmer mardrömmar sover jag åtminstone. Jag är ledsen men inte konstant förtvivlad. Tack för allt ert stöd och nya perspektiv. 

 

Låt dom vara med sin lycka!Skaffa egen lycka.