Helt chockad

Så du tänker ta han tillbaka och fortsätta som att inget har hänt. 

Jaja, vill du fortsätta vara dörrmatta så varsågod. 

Fast det var inte det hon sa och det känns osannolikt. Men man kan värdera den relation man tidigare haft väldigt högt.

Ja, fortsätt att ta en dag i taget, man kan inte forcera så viktiga saker! Man behöver tid att både vara i känslorna och i tankarna.

Även om du själv inte tycker att det är så turbulent just nu, så är det ju ändå väldigt fundamentala saker som du funderar över.

Ni verkat ju vara lika i att ni båda satsar hårt på ert arbete. Men att din fd partner är lite handfallen när det gäller känslomässiga relationer. 

Det viktiga är ju att man själv kan finna någon slags harmoni i tillvaron, och det kan ju finnas olika vägar till dit. Som faktiskt är helt individuella. Men där verkar du ju kunna ha kunnat styra och finna egna vägar tidigare. 

Om du väljer att gå tillbaka till honom så dömer inte jag dig ialla fall. Du vet bäst vilka stigar som är bäst för dig (och barnen/familjen).  Jag tror aldrig han gör om det...

Jag har inte tänkt fortsätta som om ingenting har hänt men det är svårt ändå.

Vi har bestämt att göra en sak med barnen som var planerad sedan länge och som kvarstod hela tiden men som nu ligger runt hörnet. Jag tror att jag fixar det, det är bara en dag och det ska nog gå. Mitt största problem nu är att jag är arg och har berättat det, det lättade lite men viljan att vara elak kvarstår. Hur det än blir med relationen tror jag att det skulle vara bra att vi går och pratar med någon, även om vi "bara" ska vara föräldrar. MEN: jag känner att jag vill att det ska komma från honom. Om han nu är så ångerfull som han säger så borde han föreslå det tänker jag? 

Hur gör man annars för att försonas nog till att få en hållbar relation? Jag vill verkligen inte ha konflikt, som jag skrivit hade jag det med stora barnets pappa och det förstörde så mycket i det barnets liv, på inga villkor kan det bli mer av den varan. Och samtidigt: jag vill inte heller låtsas som ingenting och bara fortsätta...jag är arg, sviken, ledsen och allt. Han frågade idag om han ska låta mig vara eller inte. Jag tycker att han lägger ansvaret på mig och sa det. Han måste fundera ut vad han vill och ge mig något att ta ställning till, annars hamnar allt känslomässigt arbete på mig och DET känns orättvist. 

Vill nog mest skriva av mig lite. Det känns så jävla sorgligt. Vi åt med barnen idag, som vi tänkt från början men han inte kunde för att han var så upptagen av att bråka om vem jag kanske varit med...jag ser att barnen är lättade men har också sagt till dem att det betyder inte att vi är tillsammans som innan, vill inte att de ska hoppas på något som kanske aldrig blir. Men det är märkligt att vara så nära en människa och känna vanan och ändå är kroppen så långt borta och en helt annan.

Men jag tror att det är så här: har han inte klurat ut att vi borde ta hjälp inom några veckor så finns det ingen chans från min sida att fortsätta ens ta reda på om vi ska vara gifta. Jag tror inte att vi fixar att göra det själva, det är alldeles för lätt att bara falla tillbaka innan en riktig försoning kommit till stånd och då kommer det helt hundra gå åt skogen. Jag försöker sätta upp delmål, tidsintervaller för olika beslut från min sida men samtidigt så är det så mycket sorg kvar, den överskuggar mycket av logiken. 

Ja, det går inte att bara gå tillbaka till något före efter en sådan här sak!

Du har ju gjort ett stort arbete med att separera känslomässigt från honom. Det är ju vad du gjorde när du sörjde. Kan ta lång tid att ta in honom igen, om ni skulle bestämma er för att fortsätta. Idag ser du ju också annorlunda på det förhållande som ni hade tidigare, ser era roller och er själva ur ett annat perspektiv. 

Han verkar inte ha gjort något grundläggande känslomässigt arbete av samma slag, eftersom han frågar om vem du kanske har varit med under den här tiden, väldigt omoget. 

Det kanske ändå är du som behöver föreslå parterapi, antingen enbart för att kunna fungera bra tillsammans som föräldrar eller eventuellt pröva sig fram till en relation. Det är inte säkert att han begriper det på egen hand. 

Kommer aldrig att fungera med er två som eventuellt par,  om du inte får berätta om hur sårad, sviken ich respektlöst behandkad du kände dig.

Det här ör ju inte en kort  otrohetsaffär, som t.ex att han var tillfälligt otrogen med någon på en konferens, vilket är illa i sig, utan han påbörjade en ny seriös relation.

Det skulle göra mig betänksam. Vad var det för skav i honom i er relation som fick honom att gå så långt? Det behöver du få veta.

Tillägg: Han kanske skulle behöva gå i egenterapi, om det är så att han hade en mycket känslomässigt komplicerad uppväxt. Kan i så fall behöva reda ut en del för att få perspektiv på sig själv och sina relationer.

Spontant tänker jag att både du och ditt ex skickar tydliga signaler till varandra genom att inte ansöka om äktenskapsskillnad och att det väl finns något där som ni tycker är värt något.

Och visst kan man bli huvudlöst förälskad som människa, men ärligt talat så är man rätt gränslös om man inte tar ut skilsmässa innan man startar upp något annat.

Det låter väldigt mycket som en bekväm man, som följer sina känslomässiga nycker, och visst tusan kan man älska en sådan.... Men att fortsätta vara gift?

Någonting var inte tillräckligt bra ifrån hans sida och tydligen är han både konflikträdd att ta tag i det där och då, samtidigt som han tycker att denna förklaring borde kunna ge en omstart.

Det låter inte som en sund och trevlig relation som man fortsatt bygger ett gott äktenskap på.

Han har gått med på detta vilket jag tror är en väg framåt oavsett parrelationen. Men sen är problemet att vi är i olika faser?hans relation är slut medan mitt utforskande med andra inte känns som att det är det. Det är helt enkelt för tidigt för mig. jag vet att det är en kanske småsint och petimete-sak men jag känner så här: han 
?testade? den relationen och den höll inte. Under den tiden höll jag på att gå under helt. Han gjorde det i x antal månader. Nu när jag ?testar? om jag verkligen vill tillbaka in i ett monogamt förhållande med honom så avbryts det för att hans process nått en viss punkt. Men jag är inte på samma punkt. Kan han tänka sig att vänta ut mig nu, även om jag inte kan ge garantier? Han menar att han inte vill börja parterapi förrän jag är klar med det och jag kan förstå det tror jag, även om jag inte känner likadant. Men jag behöver en månad eller två till att tänka. Någon här återkommer till att jag går tillbaka och blir en dörrmatta och det är väl just det jag inte vill. Känslan av att vilja ge relationen en chans till måste vara genuin hos mig också och den är kanske inte det riktigt än på det sättet. 

och samtidig: de allra flesta tycker att det är självklart att jag ska lämna. Tänk om han gör det igen? Tänk om jag aldrig kan förlåta och relationen alltid blir ojämn? Ja, tänk om. Kan det göra mer ont än vad detta har gjort? Jag har svårt att tro det. vi har varit tillsammans nästan 15 år, vi har båda investerat en massa, banden är starka och utifrån det: är det verkligen värt att stänga den dörren direkt och inte ens försöka med hjälp av terapi och tid att åtminstone utforska vad vi båda vill även om vi kommer fram till att vi är bättre som bara föräldrar?

Jag hade en relation som jag uppskattade och hur det än blir kommer jag att vara tacksam för att jag hade den. Det är inte ens alla som någon gång i livet upplever en riktigt stark kärlek. Jag har ju hållit dörren öppen till nu genom att inte ansöka om skilsmässa och han också, det stämmer. Jag vill inte ha en osund relation men i ett längre perspektiv tänker jag att jag har haft massor av relationer, det hade inte han. Jag tror att jag förstår känslan av att bli smickrad och betagen av att någon uppvaktar en när det händer så sällan. Jag menar inte att det är okej att han tappade huvudet men oss emellan har möjligheten att vara otrogen pga andras uppskattning varit ganska vanlig för mig men inte för honom: helt enkelt för att han inte blir uppvaktad i vanliga fall. Vad händer nästa gång? Ja, det återstår ju att se.

DU måste bestämma om DU vill fortsätta i äktenskapet. 

Jag vet. Och jag behöver mer tid så jag har bett om det. Jag är inte redo att bestämma om jag vill fortsätta än. Han finner sig i det vad det verkar. Det ENDA jag vet är att jag inte vet. 

Ja, ge det tid, man måste ge känslorna en chans att följa med och utvecklas i det som händer, man kan inte fatta beslut med bara huvudet. 

Efter allt som har hänt så får han ge sig till tåls. Du var ju mitt uppe i att dra tillbaka din djupa anknytning till honom. Hade gått igenom kaos och börjat bearbeta.

Ja, man får verkligen vara glad för de kärlekar som man har upplevt och som varit övervägande positiva! Att de inte alltid blir livslånga kan hända, men man har haft dem. 

Och han behöver nog bearbeta i egen terapi, men sådant kan bara han bestämma. 

Kan förstå din vilja att påbörja parterapi, men du kanske behöver vänta ett tag med det för att bara landa själv nu? Sedan börja reda i det hela i en parterapi. 

Nu har jag tänkt och tänkt och pratat och tänkt mer. Frågat mig vad jag verkligen vill och behöver. Min slutsats är denna: 

under tiden som han var med henne var jag först helt knäckt, fullständig chock och det tog tid att pröva tankarna att ens vara utan honom. För att sätta fart på dem började jag träffa andra, både gamla ex och helt okända via dejtingappar. Jag vet att det framstår som märkligt men jag kände mig så berövad min identitet och när han inlett sin relation började han avvisa mig sexuellt innan han berättade varför och det tog mitt ego rätt mycket stryk av.

Jag blev lättad av att inse att jag kan ge mig hän med andra, känna mig bekräftad och känna verklig lust. Jag är trots allt snart 50 så jag antar att det spelar in i osäkerheten också kanske. En oväntad bieffekt av att vara med partners som jag var mycket tydlig med att jag inte ville ha någon relation med var att jag insåg hur mycket jag njuter av att bli dominerad på speciella sätt, något vi delvis utforskat i äktenskapet men inte gått så långt med. Jag har utforskat även tanken på öppen relation (inget jag vill ha), att ha sex med kvinnor och par (trevligt men inget jag inte kan leva utan).

Efter att ha spenderat många dagar nu med honom, pratat och tänkt, fått honom att förstå att han måste gå i terapi för sin dåliga självkänsla för jag tror den spelat en stor roll i att han blev så fullständigt golvad av så mycket uppskattning från någon som inte känner honom och parterapi tänker jag ge det en chans till. Jag älskar den här människan och jag tror att det skulle gräma mig om jag inte gav det en chans på ett år att åtminstone se om det går att rädda äktenskapet. Vi gav löften, han bröt dem, frågan är om han kan ändras och få tillräcklig insikt och om jag kan försonas och gå vidare utan att hämnas.

Det jag ser som min svaga punkt är min ilska och min insikt om hur viktig den dominanta delen är för mig. Tog mod till mig att prata med honom om det och även om han inte har koll på vidden av partners jag haft nu vet han att det är fler än en. Han har svårt med det på samma sätt som mina tankar på honom och henne är jobbiga. Jag sa uppriktigt att jag tror att får jag inte utveckla den sidan med honom så kommer jag att söka mig till någon annan efter ett tag oavsett goda intentioner och det kommer att vara lätt att rättfärdiga med det han gjort mot mig. Han funderade och sa ja även om han erkände att det är jobbigt att jag upptäckte detta med någon annan. Men för mig är det inte så. Det fanns där, hans otrohet snabbade bara på min insikt om mina egna begär och behov och han behöver utforska sina egna och vad som ledde honom dit. 

Hon har inte släppt helt heller, hon skickar meddelande till mig som hon drar tillbaka och hon hör av sig till honom. Han har saker som är hennes och jag funderar på att kräva att få vara med när han lämnar dem till henne. Det kommer de båda tycka är jobbigt men menar han allvar tänker jag att han får gå med på det jag mår bra av. Han har svarat på mina frågor i detalj om deras relation och säger sig vara beredd på att fortsätta med det så länge jag behöve. Jag vill veta allt utom vad de gjort i sängen. Han kommer att få säga förlåt en miljon gånger Och lägga mycket tid på terapi. 

vi får se om han fixar att göra allt jobbet men jag är villig att testa. Jag känner mig inte som en dörrmatta faktiskt. Han kan såra mig igen och länge kommer jag att vara rädd för det men till slut går det väl över. Han kommer att vara rädd att jag inte nöjer mig med honom och det får han bearbeta. Men just nu har vi enats om att ge det en chans till. 

Jag hoppas att det hela går bra! Kan förstå ditt raseri, som ju också måste få finnas. Låt vågorna av raseriet skölja igenom dig, utan att för den skull agera så mycket på dem. Ett förhållande är ju ens emotionella grund i livet, tillsammans med barnen. Berövas man den grunden gungar allt. 

Man behöver själv vilja gå i egen terapi för att det ska fungera. Det är ofta utmanande och kan kräva en hel del energi. Om man inte är villig att gå "all in" så är det bortkastade pengar. Blir då mest lite prat om saker som inte ligger djupast. Jag tänkte på din partner.

Ja, man måste få ställa alla sina frågor när någon har varit otrogen! Jätteviktigt! Man vill ju förstå. 

Men parterapin är ju också nödvändig, för att ta reda på vilka "skav" det finns i er relation och hur man skulle kunna hantera dem i framtiden.  Ingen av er är densamma längre, efter det som har hänt.  Så det finns också nya parametrar att ta hänsyn till nu. 

Det låter grymt, men ibland får man djupare förståelse för varandra efter en sådan här sak, och efter att man bearbetat den tillsammans. Oavsett om man fortsätter tillsammans eller ej. 

För det är klart att ni nu tar steg på en resa som ingen av er medvetet hade planerat för. Med ett öppet slut. 

Lycka till!