Helt chockad

Vem vill egentligen leva in relation där man ska rapportera vad man gjort under dagen till ens partner och att denne blir "galen" om man glömmer?! Det är ingen sund och bra relation att leva i.

Rapporterar du också vad du gör varje dag till din man? 

Personligen hade jag inte klarat av att leva i en relation på de premisserna, oavsett om det har ägt rum en otrohet. 

Fast om du vill ha rapport så faller det på dig att påminna/be om rapport om han glömmer. 

Fast jo, du har ett eget ansvar att lägga det som hänt bakom dig. Att då "kräva" att få rapport varje gång han varit på jobbet och möt henne i jobbsammenheng gör att du aldrig klarar att gå vidare. 

Han har tydligen gått vidare med dig och vill satsa på eran relation. Du måste välja om du vill gå vidare eller hålla på att älta det som hänt om och om igen (genom art han ska rapportera att han gör). 

Terapeuten ni/du går till verkar faktiskt inte helt professionell om h*n menar att rapporterigen ska fortsatta.

Ja, tanken är att vi delar dagens känslor och tankar med varandra på kvällen så han får ju mina också, i övrigt är det inga krav på rapport om vad man gjort...

Så han behöver inte rapportera om han möt henne på jobbet? 

Om det inte är något krav, varför blir du då "galen" om han glömmer? 

Javisst, det är ju jättebra att dela dagen med varandra. Det är något annat än att rapportera precis om han har haft med den kvinnan att göra.

Det stärker banden att dela känslor i vardagen, jättefint om det blir så. Kan inte du bara berätta om din dag, så hakar han troligtvis på där? Eller är det så ni redan gör?

Känner man sig kontrollerad börjar man längta efter frihet. 

För egen del har det varit så att när en förälskelse är slut så är personen inte alls  lockande för mig längre. Men om du tror att han fortfarande är förälskad, så kan det ju vara bra om du faktiskt får det klarlagt. Genom att han träffar henne.

Jag menar, förutom den saken, om han haft kontakt med henne eller inte, så finns det inga krav på att varken han eller jag ska berätta vad vi gjort. Fokus är snarare på tankar och känslor. 

Han är inte av naturen en person som spontant hakar på och delar med sig, han har ganska dålig självkänsla och tror att det mesta i hans liv är helt ointressant för andra, inklusive mig. 

Därför har vi fått i uppgift att göra den här delningen dagligen och det fungerar i övrigt riktigt bra, han pratar på ett helt annat sätt och jag får inblick i hans inre liv på ett nytt sätt och det allra viktigaste: han får det själv på ett nytt sätt. 

Jag tror att det är som du säger: han är klar med henne och glömmer därför men där är vi inte i samma situation eller utveckling riktigt. Han är av naturen mycket mer svartsjuk än jag är men drar sig för att fråga exempelvis vilka jag har kontakt med. Jag tänker att det inte är en bra sak att helt trycka undan. Ärligt talat tror jag att han tycker att det är lite skönt att han "blir kontrollerad" snarare än att ansvaret hänger på honom att klura ut vilken typ av kontakt han borde berätta om och vilken inte, eller det är vad han säger i alla fall. Jag för min del hatar verkligen att vara kontrollerande, det är därför jag känner att det är bättre att det är en del av en rutin ett tag och att det därmed tar bort ansvaret från mig att fråga. Hans personlighet är undvikande och jag förstår det som att inte just nu, ett tag framåt (oklart hur länge men det måste finnas ett stopp) "rapportera" blir ett sätt som han tar ansvar och faktiskt tänker på att hans uppgift är att ställa till rätta en del av tilliten. Det finns inte så många andra praktiska sätt att göra på annat än terapin, och detta är en del av den. 

Jag vill inget hellre än att detta ska gå mot en vanlig relation utan den typen av kontroll men faktum är att jag fortfarande är i en sorts krisfas: jag drömmer mardrömmar, mina tankar snurrar 70% av dagen kring om han lurar mig, om han träffar eller har annan kontakt med henne, det som hände, vad han gjorde etc. Jag inser att jag är traumatiserad långt mer än jag ens förstod var möjligt. Jag har egen samtalskontakt, jag övar aktivt mindfulness och överväger EMDR och så har vi partterapin. Jag tänker att jag gör allt jag kan och att han gör sina delar. 

Jag tror mer och mer att en förklaring är hans dåliga självkänsla och den måste ju han jobba med. Narrativet blir annars att hon var en så mäktig kvinna som bara kom in och förblindade honom och det, hur manipulativ hon nu än varit, är inte en rimlig förklaring för var är i så fall hans ansvar? 

Nej, det klart att han har ansvar för vad som hände.

Kanske mår han bra av att vara just mer öppen nu, så som du säger. Om han har varit alltför undvikande och sluten tidigare. Nu är ni mentalt och känslomässigt närmare varamdra. 

Förstår att du har svårigheter att hantera sveket och känner oro för att han ska svika dig på nytt. Vem skulle inte ha det?

Samtidigt var han ju avläsbar när han började vara otrogen. 
Drog sig undan dig på alla sätt. Han verkar inte vara någon dubbelnatur som ledigt bedrar andra och bara spelar att allt är bra. 

Så egentligen sitter osäkerheten på ert förhållande mest inom dig. Du skulle förmodligen märka om något konstigt var på gång nu i ert förhållande. Eller känner du en tveksamhet från hans sida?

Kanske att klassisk KBT skulle hjälpa att hantera din egen oro? Vad ligger det för tankar under dina orostankar?

Tillägg: Tänkte på att din partner alltid har haft svårt för öppenhet. När han inte berättar om sin dag kan det handla om att han glider tillbaka till sitt tidigare sätt att fungera. Så det är nog bra om du puffar på honom ibland att berätta och att själv berätta berätta för honom. Han har ju levt på det mer slutna sättet länge. 

Men jag förstår om du lessnar om det alltid är du som måste initiera att ni delar dagens upplevelser.

Ja, det stämmer. Som jag nog skrivit är jag dagboksskrivare och när jag gått igenom det samt våra chattrådar är det uppenbart att något var fel men han gled undan och jag trodde att det berodde på släktingens död. Nej, jag känner nog inte att det är så nu men det är två saker: för det första så verkar hon inte alls finnas i hans närhet längre, från att han ändå sett henne på jobbet då och då och det andra, som är mycket värre, är att det jag uppfattade som min magkänsla nu är som satt ur spel. Jag hade den då men nu misstänker jag ju allt. Hur då veta vad det finns fog för och vad inte? 

Han gör allt han ska i övrigt. Orostankarna är just att han plötsligt ska lämna mig igen tror jag. Jag drömmer ständigt om att jag blir lurad eller på andra sätt upptäcker att världen inte är vad jag trodde att den var. 

Och till sist ilskan: hur f-n vågade han bete sig så här mot mig? Jag lade massor av tid på att få ihop en krisande bonusfamilj och HAN kände sig inte sedd för att barnen prioriterades. Dvs inte nog med att jag drog tyngsta lasset med äldstas psykiska ohälsa och vårdnadstvisten samtidigt som hans dåliga självkänsla gjorde att de inte fick till någon connection, jag lämnade honom inte då utan föreslog att vi skulle bo isär för att rädda hela familjen men fortsätta vara gifta. Vände ut och in på mig för att räcka till alla och sen tyckte han ändå att han kunde göra såhär för att han kände sig bortprioriterad. 

Jag fattar att det är en massa självömkan med i det här från min sida också men det känns så orättvist. 

Det där är inte självömkan - det är en rimlig tanke/känsla. 

Om man läser/följer trådar på Familjeliv om otrohet så tar relationer antingen slut direkt efter att en partner fått veta om otroheten eller flera år senare när partnern landar i att se har försökt, men kommer inte över otroheten. 

Det är ditt liv, din relation, men du har rätt till din ilska. Han kunde ha gjort andra val, han kunde ha hänt sig till dig istället för att vara otrogen. Jag tycker du har kommit väldigt långt psykiskt, men ibland kommer man inte hela vägen. Jag säger inte att du ska ge upp nu, men du får fundera på hur länge du ska ge der här. Ett år? Två år? Lycka till! 

Om du känner dig osäker på hur din partner egentligen känner, så tycker jag att du ska pröva honom. 

Ge honom alternativet att tänka efter om han egentligen skulle vilja leva helt själv. Vara separerad och inte vara bunden till någon kvinna. Bara vara pappa till era barn, inget mer.

Säg att du skulle acceptera om han valde så. Säg att du känner att det är viktigt att han överväger det valet. 

Ge honom en vecka att fundera på det. 

Det valet kanske inte är för evigt, men om han gör det valet så slipper du slösa tid och oro på något som kanske i grund och botten inte är värt det. 

Om han väljer att vara kvar i relationen så behöver du själv tänks på att det tar tid att gå vidare från otrohet, även om båda vill det. 

Tack båda. Jag har bestämt att ge det ett år åtminstone, eller tills han också är klar med individuell terapi.

Han är mest rädd att jag ska lämna men ska be honom tänka en vända till. 

 

I DN den 9 december finns en artikel där två familjerådgivare och en sexolog ger sina tankar om hur otrohet kan upplevas och hanteras, och hur man kan göra när man fortsätter att leva tillsammans.

Tack, jag såg den artikeln, den var bra. Men i dessa står det ju att all kontakt med den han varit otrogen med ska upphöra...det är det jag ser överallt. Jag förstår att det måste släppas vid något tillfälle och att detta finns i mig. att det är jag som måste jobba med det: oron etc. MEN: jag vill se att jag kan lita på att han gör det vi bestämmer först, inte minst för att han har tendensen att undvika konflikt, ta den enkla utvägen mm. 

Han har funderat och vi har pratat. Han är helt säker på att han vill att vi ska ha en relation, jag är ganska säker men tvivlar mycket mer än han gör. Hans tvivel handlar om att han ser hur dåligt jag mår och förstår inte varför jag vill vara i det. Det är väl mitt tvivel också, kanske. 

Jag vill se att han gör allt han kan. Jag tänker tex: de att slippa ha kontakt på jobbet. Det innebär ett obehag för han måste säga något till sin chef (men han kan ju hitta på vad som helst). Då föredrar han att försöka hitta ett annat jobb, vilket är helt orimligt men en "lättare" utväg. Men den ger andra konsekvenser, t ex för mig och barnen. Så det är enklast för honom. Det blir som att han slinker undan, på samma sätt som han slank undan att berätta för mig innan jag ställde honom mot väggen...han hade 8 veckor på sig att berätta. 

Och samtidigt blir det mer och mer klart för mig att detta nog reaktiverat gamla trauman. Någon annan hade reagerat annorlunda, för mig är det som att tilliten till nästan allt raserats, och jag tror att det har delvis med min bakgrund att göra. Men jag har fått tider till EMDR och hoppas på det. 

Efter vad jag har förstått så tar det lång tid för de flesta att komma över en otrohet. För några går det aldrig riktigt över. 

Men om din tilltro till allt har raserats, så ligger det nog mer bakom din reaktion än otroheten i sig,  precis som du själv tänker. För de andra goda kontakterna i livet som du har, de har ju inte ändrats av det som hänt mellan din man och dig. De andra relationerna är ju förhoppningsvis kvar. Vi vilar ju i kontakten med fler människor än vår partner, och har en trygghet i det. .

Så det är nog jättebra med någon slags traumaterapi, speciellt om du känner dig allmänt orolig i vardagen, sover dåligt och har svårt att koppla av. 

Yoga, tai-chi och meditation kan också lugna sinnet. 

Ja, en del människor är undvikare av konflikter som din man verkar vara. Men nu sårade det hela dig bara mer än om han hade varit ärlig och snabbt berättat vad som pågick för dig. 

Har du berättat detta för honom? Och att du hellre vill ta en dålig nyhet så snabbt som möjligt, att du föredrar det framför att leva i ovisshet. 

Jag förstår att du vill att han håller överenskommelsen, att ni är öppna mot varandra ökar din trygghet. Speciellt som han inte alltid har varit det.  Men eftersom han är en undvikare så får du nog påminna honom ibland. 

Det här är en verklig kris för dig på många fler sätt.

Tillägg: Tror att det är bra att han medveten har övervägt om han egentligen vill vara helt ensam, utan en relation med dig. Då bli det ett medvetet beslut taget efter det att den värsta turbulenta tiden är över.

Tänkte på rekommendationen att de inblandade parterna inte ska träffas efter en otrohet. 

Men i det här fallet kom mannen fram till att han inte ville vara med den andra kvinnan, upptäckte att det blev fel. Han tog ett steg tillbaka från henne. Gäller inte det rådet för personer som inte har löpt hela linan ut och separerat? Där kan det ju finnas attraktion kvar då mannen avstår kvinnan till förmån för sin fru,  men har kvar relation till båda. I det här fallet backade mannen, ville inte vara med den andra kvinnan. 

Sedan är det ju skillnad på att träffas i socialt umgänge på fritiden och att träffas i arbetsfrågor. Det förstnämnda är ju helt onödigt.

Egentligen har du, förutom otrogenhet, också varit med om en separation. Det är lite annorlunda än en vanlig otrohetsaffär. 

Jo det kanske är delvis olika och jag är ganska säker på att han helt är klar med henne. Jag funderade mycket på vad jag egentligen behöver. Jag har bett honom prata med sin chef och be att hon tar kontakten med henne även om han gör själva arbetsuppgifterna. Om han kan utsätta sig för det obehaget istället för att slinka undan och byta jobb så är det fullgott för mig. Då visar han att han tar ansvar tänker jag. Jag tror inte heller att han ska byta jobb, vi bor i en ganska liten stad, det går inte att ducka. Men det går att ta ansvar. Och i sociala situationer undviker han henne redan, precis som på jobbet men han måste ändå ibland vara på möten workshops etc och det accepterar jag så klart. Det viktiga är inte utslaget utan ansträngningen som jag ser det. 

Jag tänker att det är ett steg för mig också att närma mig tillit, och att vi kommer att kunna lägga detta bakom oss. Innan sommaren är hon ute ur våra samtal, inga rapporter mm, jag accepterar läget och han stannar kvar och tar konsekvenserna bara. Bara tanken på att han gör detta lättar mitt sinne en hel del. Han behöver ju inte ens säga vad det rör sig om, bara att det skurit sig. Ganska vanligt inom den akademiska världen...så nu hoppas jag att han verkligen gör detta. 

Är så tacksam just idag att jag inte bara gav upp. Insåg att jag varit rädd att behöva fira jul som skilda. Vi skrev ett avtal i april om bla att fira jul ihop oavsett vad för barnens skull. Minns att jag tänkte att det skulle bli hemskt men bäst ändå. Nu är relationen så bra som den kan vara såhär 8 månader senare.
det är ff jobbigt men jag är glad att jag ger det en chans och att han verkar anstränga sig allt han kan. Att få fira jul som en hel familj gjorde mig så tacksam idag. 

Hoppas att ni alla har en fin jul oavsett om ni är i skilsmässa eller inte men i alla fall utan bråk. 

Tack för julhälsnimgen! Julen har varit lugn, fin och lite vit!

Så skönt att det blev en bra jul för er! Och att du kän?ner att det börjar lätta lite nu i dina tankar kring otroheten Att det finns ett hopp om en acceptans från din sida av att det som hände, det hände just då, men att det nu är överspelat!

Ja, din man kanske kan säga att det har skurit sig med kvinnan när det gäller arbetsuppgifterna och att det är bäst om chefen leder och fördelar arbetet dem emellan. Om han tror att det är möjligt att göra så i deras jobbkontext. 

Men om han är "färdig" när det gäller relationen med henne så är det sannolikt ingen fara att de träffas i jobbsammanhang.

Förälskelse kan gå över otroligt snabbt, för det är ju egentligen lite av ett självbedrägeri. Man ska tappa fotfästet för att våga göra något annorlunda och kasta sig in i en relation. Men i tillnyktringsfasen är det meningen att man ska bestämma om relarionen har någon vettig framtid, om man passar ihop tillräckligt mycket. Om man gillar den andra tillräckligt mycket när man ser personen med nyktra glasögon.