Helt chockad

Bra jobbet, att ni lyckas hålla sams framför barnen. 

Men menar du på allvar att du inte har skällt ut honom en enda gång?! Jag menar inte inför barnen, men jag menar herregud det är inte fel att säga att han är en jävla idiot för det är ju just det han är! Du har rätt till ALLA dina känslor även ilska. 

Nu menar jag som sagt inte att det ska gå ut över barnen, men han har verkligen behandlat dig som skit 

Och angående smsen -säg till honom att du bara vill ha info som rör barnen.

Du behöver kunna komma överrens med honom - inte vara bästa vän!

Jodå, jag har skällt (inte framför barnen). Han vet att jag tycker att han är en jävla fitta, det har jag sagt. Jag bara tänker att jag inte orkar säga det mer, tror dessutom bara att det är lättare för hans dåliga samvete att jag skäller mer: det får han inte. 

Ska träffas med barnen om några dagar, ska säga till honom då att det är bäst att vi bara håller det om barnen. Jag tänkte annorlunda i början men nu...nej det går inte. Vill han inte ha hela mig så får han hålla till godo med co-parenting, helt enkelt. Jag tror inte att han kommer att opponera sig precis, han förväntar sig och nästan vill att jag ska vara arg, så att säga det kommer att ge honom mer bränsle för sin självömkan över vilken dålig person han är...

Tänker att det är något fruktansvärt som du går igenom. Sedan verkar ju det liv tillsammans ha medfört många utmaningar, och att leva isär och göra en del på varsitt håll kan ju passa bättre för någon och få någon annan att känna sig väldigt ensam. Även om man inte identifierar det. Din exman verkar ju inte ha insett att han behövde någonting annat i livet förrän han ramlade in i denna historia. Det fanns säkert skäl till att han föll in det så fort. 

Sedan kommer den relationen att få uppvaknande och bakslag troligtvis. 

Jag var själv i ett äktenskap där vi gjorde väldigt mycket på varsitt håll, och det passade inte alls mig. Ensamheten i det fick mig att lämna, efter över 15 år. Vi försökte terapi och allt möjligt, men vi kunde inte identifiera vad det var för problem mellan oss i grunden.

Idag är vi fantastiska vänner. Vi var väldigt bra vänner, helt enkelt, men jag vill leva nästan symbiotiskt med min partner, göra nästan allt tillsammans. Så är det med min nuvarande sambo, så för min del var det helt rätt att lämna min exman när jag gjorde det.

Jag tror att vägen till försoning är att se varandras perspektiv, hur var det här äktenskapet för den andra personen....sitt eget perspektiv har man ju koll på.

Ok, nu har ni visat för barnen att ni kan hålla god ton. Nu tycker jag ni ska sluta ses det verkar inte göra dig gott. Barnen känner av din ilska, så det blir bara fejk till slut. Nu räcker det, ni har visat på att det går att hålla god ton.

Nu behöver du inte hålla ut längre. Barnenmår bäst av en glad mamma och han får ju, genom att träffa dig, det bästa av två världar, - trygghet från dig och passion från den nya. Ge honom inte det mer.

Jag tror också att han vill vara din vän, dels därför att du uttryckte att du ville det i början av separationen och dels för att hans samvete kanske lindras. Men nu verkar det mest bli påfrestande för dig att veta en massa om hans nuvarande liv. Det skär i dig. 

Så ja, det är nog bra som du gör, att inte uppmuntra hans berättande om sitt nya liv genom att inte kommentera det när han nämner det. Du är ju också återhållsam med att berätta saker som ibte direkt angår honom för honom.

Jag tror inte att du kommer att vara intresserad av hans liv förrän mycket lång tid har gått. När du har kommit igenom separationen och hittat ett liv som du själv verkligen trivs med och är nöjd med och har blivit glad igen. Nu blir det bara för mycket att veta.

Jag har djupaste sympati med dig ts, men sett ur retroaspekt var det tur att ni inte var sambos. Vilket gjort det svårare att separera.

Fast herrejävlar vad sinnesjukt kallt av kvinnan, att ta hit sin man från Tyskland bara för att dumpa honom här. Förstår inte hur man kan leva med det på sitt samvete?

Edit Retroperspektiv

Ja, jag är väldigt glad att vi inte är sambos. 

Det utvecklar sig tyvärr inte i så positiv riktning som jag hade hoppats. Igår sågs vi för att äta med barnen. Gemensamma barnet skulle laga mat men surnade till ganska snabbt för att han tycker att hans pappa bara pustar och suckar åt honom när han gör fel. Detta är ett återkommande tema: mitt ex har en tendens att inte vara så validerande och sonen är extra känslig nu. Vi vuxna fick ta över maten. Jag gjorde misstaget att be honom att inte ha ringen på sig och berätta på jobbet att vi inte är gifta. Vi är i samma bransch, folk skvallrar en massa. Han tappade det helt. Han fick för sig att det beror på att jag träffat någon annan. Jag lyckades inte svara direkt men sa att ja, jag har flirtat lite med någon, herregud, det är en jävla copingstrategi och HUR har han mage att ha åsikter om det? 

Som sagt: han blev jättearg och sa att jag ger mixade signaler. Ja, kanske för att jag inte vet vad jag vill helt enkelt. Är det så viktigt så skriver vi på skilsmässopappren hellre än att bråka. Tyvärr hörde sonen oss och fick ett utbrott. Skrek på sin pappa att han är värdelös mm och ja,, all möjlig uppdämd skit kom ut. Exempelvis att han tycker att hans pappa inte pratar med honom, inte visar intresse, inte initierar att de ska göra något. Mannen försökte prata med honom och fråga om det inte var något annat, eller varför drar han upp detta som de nyligen pratat om? (För att det är återkommande sen flera år men nu är inte jag där och smörjer maskineriet...) sonen skrek att pappa ljuger för han säger att det är bådas fel att det blir skilsmässa men det är egentligen bara pappan som vill det. Hans metafor: om jag slänger dig i marken så du får ont, är du eller jag skyldig? Jag lade mig inte i för ärligt talat visste jag fan inte vad jag skulle göra/säga. Jag fattar att sonen behöver få ur sig detta men jag har absolut aldrig hävdat att det är pappans fel, inte ens benämnt det, bara sagt att ibland tar kärlek slut och ibland vet man inte riktigt vad man vill men att vi är vänner och älskar honom och hans syskon. 

Mannen blir jätteledsen så klart, gråter, jag försöker trösta honom med att det kommer att gå över men sonen behöver få ur sig en massa, han är också 13 och har en hel del eget som plågar honom. Då vänder han sig och säger: om du ska använda de här middagarna till att vända honom emot mig så vill jag inte..Men WTF?? Han tog tillbaka det sen när jag påpekade att han hade börjat bråka. 

Det krävs en sån jävla ansträngning att inte be människan dra åt helvete. Vem som helst hade för länge sen gjort det, han har fan fått mitt hjärta på ett fat, stampat på det och är sen sur för att barnet inte är lika arg på oss båda?! Så jävla många föräldrar som i det läget snackar skit om den andra eller använder barnen på olika sätt...jag blir helt matt. Jag går ut flera gånger om dagen för att inte sitta hemma och gråta, håller god min inför barnen, har absolut sagt att jag är ledsen men inte på långa vägar låtit dem se hur förkrossad jag är. Äter sömntabletter för att överhuvudtaget kunna sova. Hankar mig fram en dag i taget på jobb och skola, går in på toaletten och gråter och harvar vidare medan han tycker synd om sig själv i sin lilla bubbla av framtidsdrömmar med ett jävla psyko (vilket jag inte heller sagt). Ser på hennes inlägg på sociala medier att hon tycker att det är lite synd att man inte har rätt att slå sina barn. Hon är helt ok med att förstöra mannen och barnens liv för sin egen lycka. Grattis, två offerkoftor som hittat varandra. Jag är så jävla arg. Sorry för rant. 

Sonen vill inte vara hos sin pappa. Jag uppmuntrade mannen att inte bara ge upp och gå hem direkt för risken är att sonen tar det som att han inte bryr sig. Kunde till slut inte få honom att följa med sin pappa (han skulle sova där), han stack ut och kom sen tillbaka till mig efter en timme och sov här. Tanken är att han ska sova hos sin pappa inatt. Håll tummarna. Jag vill verkligen inte att de ska ha en dålig relation men jag vill heller inte försvara pappans beteende, inser att jag bara förenklar för honom på ett sätt som kanske inte gagnar någon. Vet inte riktigt hur jag ska bete mig. Vill helst säga till honom vilken jävla fitta jag tycker att han är men det ska jag inte. 

Tack för att du skrev det här. Jag tror att det inte heller passade honom. Nu blev det ju att välja mellan vad som passade honom eller var bäst för barnen, även om jag insett att detta passade mig bättre också. Men jag försöker verkligen se hans perspektiv. Vi kom fram till det hos parterapeuten och jag skulle gett honom ännu mer tid om han bara uttryckt att han behövde det men det kan mycket väl varit så att han inte förstod det själv förrän han ramlade in i detta. Fint att ni löste det på ett så bra sätt. Jag hoppas att det ska hamna där för oss också så småningom. 

Jag tycker att du är helt enastående, som mitt i den förkrossande sorgen ändå orkar hålla barnperspektivet!

Gissar att exet har haft det knepigt med sina  egna föräldrar på något sätt? Då blir det svårare att själv leva upp till förväntningarna som förälder. Hoppas att det gick bra för sonen att sova över natten efter.

Exet kanske är osäker på hur det komner att utvecklas med den nya kvinnan. Så för sin egen skull behåller han ringen på, för att själv först vänja sig vid situationen och för att inte behöva förklara sig på arbetet just nu. 
Men visst är det lite konstigt, han har ju själv sagt att han vill bryta förhållandet med dig.

Kanske att de gemensamma middagarna bara är en påfrestning just nu? Kanske ni kan göra paus och återuppta dem när det hr lugnat sig lite? 

Sonen kan ha egna svårigheter också, naturligtvis, till det kommer de känslomässiga svårigheterna  med separationen. Det blir kaos när ni ses allihop.

Du har ju sagt att kärlek kan ta slut, det är storsint av dig att uttrycka dig så, mer kan du inte göra för deras relation.

Ja, han har inte så goda familjerelationer tyvärr. Sonen vill absolut inte sova där, lite svårt att veta hur mycket jag ska tvinga honom..

De gemensamma middagarna får nog ha ett uppehåll någon vecka, ja, jag orkar inte och inte värt att utsätta barnen för heller. Kvinnan från Tyskland kommer imorgon och stannar 8 dagar så han lär inte vara mer hemma i huvudet under den perioden, bäst att bara undvika honom så gott det går ett tag tänker jag. 

Jag ska försöka att inte ätas upp av harm bara, det är svårt. Men jag jobbar på det. Tack för allt stöd. 

Jag tycker att du ska tala med barnen och höra om de tycker att det är bra med de där middagarna. Ni kanske skulle kunna enas om att lägga det på is en månad så alla får svalna av lite?

Noréndrama vid maten är det nog få som blir gladare av.

Jag tror att ni borde sluta ses. Alls.

Eller ja, uppehåll nån månad i alla fall, minst. 

Håller med. Det känns som om han bara försöker lägga skuld på mig för att sonen inte vill vara hos honom. Vi ska inte ses på åtminstone några veckor. Alla måste nog få lugn och ro. 

men det är så svårt med saknaden. När lägger den sig? Det har gått snart 5 veckor och det är så plågsamt fortfarande.

Håller med

Kan han inte se sin egen del alls i det han har gjort?
Allt är bara ditt fel trots att han var den som var otrogen?
Och han har t om mage att anklaga dig för att ha träffat någon annan efter vad han själv har gjort.
Jag tycker du tänker helt rätt som fokuserar på dig själv och barnen nu och ta lite avstånd från honom ett tag.
Det kan ta tid att komma över saknaden. Och det har ju bara gått några veckor.
Så låt det ta den tid det tar.

Men herregud, sluta träffa honom. Sluta trösta honom.
Du har någon sorts konstig medberoende-situation. Han har ju svikit dig. Vad är det du försöker bevisa för barnen egentligen??

De ser alltid igenom spänningar. Din son vågade vara arg på sin pappa, hans pappa ÄR ju värdelös just nu. Varför tar du på dig att trösta pappan, hålla ihop familjen?? 

Sluta umgås.

Vad fint uttryckt, att sonen vågade vara arg. Det tar jag med mig ifall jag skulle hamna i liknande situation.

TS, det kanske är något du kan säga till din son? Att vad fint och modigt att bli arg?

Jo då, det låter säkert konstigt men jag sa det till sonen redan då och har efter det flera gånger gett honom cred för att han är så bra på att uttrycka sig, vad han känner och vad han behöver. Han och jag har ju ett helt annat sätt att prata på. Jag har sett till att han har ett annat alternativ än pappa just nu när jag ska bort någon dag på jobb men i längden önskar jag naturligtvis att han och hans pappa ska ha en bra relation men det hänger på pappan. 

Pappan verkar överraskad över reaktioner, han trodde nog bara att det skulle vara den där första dagen vi berättade att vi skulle skiljas men sen inget...? För mig verkar det otroligt att han bara skulle vara okej med situationen efter en dag och inte mer sen...det är klart att det är en jättestor sak som han reagerar på.

Jag tror och hoppas att det kommer att lugna sig till slut, jag från min sida ska ha fokus på barnen, bara svara kort. Men jag märker att när jag svarar kort är jag rädd att han ska bråka för att han tror att det att jag inte "sopar" innebär att jag försöker alienera honom men jag jobbar på det, att släppa det. Det är väl jag som ska släppa kontrollen helt enkelt. 

Det verkar så enkelt när man tänker på det men ja, jag är nog ganska medberoende, van att fixa med en hel del emotional work för andra...men också: jag saknar min man så mycket. Jobbet med att acceptera hela situationen är så svår. Jag ska inte gnälla om det, det är bara fortfarande så överväldigande att mitt liv blev ett helt annat framåt än jag tänkt. Och jag saknar honom, saknar oss. Saknar mitt minne av äktenskapet och kanske känner att jag eller vi investerat en massa i det och när det lättat lite så händer detta...suck.