autism

Kvinnor är mer socialt intresserade på gruppnivå, det betyder inte att de nödvändigtvis klarar att spontant känna in andras känslor bättre.

De funderar mer över sociala saker och kan logiskt tänka ut olika känslomässiga utfall för olika personer, i olika situationer.

Kvinnorna är duktigare på att samla ihop exempel till sitt "kartotek" över sociala situationer, tolkningar av situationerna och lämpligt eget agerande i situationen.
På grund av ett större socialt intresse.

De är av samma skäl mer intresserade av att göra som andra, just för att inte sticka ut socialt. Härmar andras beteende mer, ibland utan att veta riktigt vad det hela går ut på. Kan bli lite överdrivet. 

Empati består av spontant inkännande och av att tänka på andra och deras situation. Det sist nämnda kan föräldrarna hjälpa sitt barn med, men inte med inkännande-biten.

Det är just det som är en funktionsnedsättning. Det logiska tänkandet får inte riktigt samma tyngd i det egna beslutsfattandet, som om man klarar både inkännande och logiskt tänkande kring en situation.  

Är man mer intresserad av det sociala så kan detta också motivera en till att lära sig mer om empati och inkännande då man vinner mer på detta. Det är min tro och även erfarenhet av personer med autism. 

Detsamma bland neurotypiska människor när jag tänker efter. Kvinnor är alltid mer empatiska som grupp, i jämförelse med män. Och även NT-kvinnor följer sociala normer utan att alltid förstår varför, särskilt i yngre ålder. 

 

Inkännandet är spontant, känslomässigt och automatiskt, däremot kan du lära dig att tänka dig in i en annan människas situation. 

Ja, kvinnor är mer socialt intresserade, och det är därför kvinnor med autism också är mer socialt intresserade än män som har autism. Alltså sett på gruppnivå, det kan finnas personer som inte alls är som majoriteten inom sitt kön.

Man kan lära sig inkännande av ren erfarenhet. Det gjorde jag, även om det tog ett tag in i vuxenlivet.

Provade mig fram lite igår. Träffade bekanta vid shopping och pratade om vad vi köpt för att inte bara stå tyst. Vet inte varför de ska veta det men tystnad hade varit sämre. Sa lite utfyllnadsord kring det dom pratade om också, som som egentligen inte tillförde så mycket men bekräftade att jag lyssnade. Det här är en typisk situation där jag är obekväm och vanligtvis inte får fram ett ljud. Är jag på rätt spår?

Ja precis, de flesta neurotypiska uppskattar lite vardaglig kontakt. Så då är det inte vädret eller vad ni köpt som är det viktiga i sig, utan att ni småpratar om det.

Man kan ju också fråga allmänt om hur det är med den andra personen, precis när man träffas. Och brukar då få samma fråga tillbaka.

När det sker är det inte meningen att man ska berätta allt utan bara lite allmänt, t.ex. "har varit dunderförkyld men är bättre nu" eller "på det hela taget är det bara fint" eller "bara fint, tack, hur är det med dig".

Sedan brukar man väl tala om ifall man ska göra något tillsammans och planeringen av det, och även om det har hänt något speciellt med någon person som ni båda känner. Eller bara att den gemensamma bekanten mår bra och kanske ska åka till landet.
Semesterplaner kan ju vara aktuellt just nu, (om inte personen råkar ha väldigt dåligt med pengar och förmodligen inte har råd att göra något.)

Sedan , om man känner varandra väl, kan man gå lite djupare och tala om sådant som tynger en själv (eller gläder en), eller sådant som man funderar över. Man frågar också om hur det är med det är med vissa saker med den andra personen, t.ex. hur det är med barnen  eller om något speciellt som man vet har varit krångligt för den personen tidigare. 

Lycka till! Människor pratar ofta för att känna kontakt, ytligare om man mer är bekanta och djupare om man är riktiga vänner. 

Hur är det med dig?-frågan har jag aktivt lärt mig tidigare. Att folk inte alltid undrar hur man mår utan säger det som artighetsfras. Jag har ofta ångest men det ska nästan alltid undvikas som svar. Klämmer ur mig att det är bra (även om jag mår dåligt) och ställer frågan tillbaka nuförtiden.

Bra att du förklarar att människor söker rätt stämning/känsla och att det spelar roll hur väl man känner varandra. Sånt dår har jag inte med mig automatiskt men är intresserad av att få det rätt!

Inte ens min mamma vill veta hur jag mår tror jag. Hon använder det som artighetsfras även hon. Om hon inte frågar ingående hur jag faktiskt mår.

Ja, det är skillnad på hur man frågar "Hur är det". Ibland är folk oroliga och vill verkligen veta, men många gånger är det en artighetsfras. 

Det klart att om det har hänt eller ska hända något väldigt omvälvande, som att man precis håller på att flytta,  gifta sig eller liknande, så kanske man ändå nämner det som hastigast, även som ett svar på en artighetsfråga.

Jag är på spektrumet och har inga problem med att småprata med främlingar ute så där spontant. En gång när jag åkte tåg hörde jag en diskussion och läste av situationen så pass att jag lade mig i, det blev ganska intressant. Jag förstår att man använder artighetsfraser som en sorts kommunikations- och social stämningsskapare med, och att allt inte behöver tas bokstavligt. Men det är klart att man också frågar hur andra har det för att man är intresserad av det, ibland kanske man kan hjälpa till om det skulle vara något med.

Så skönt för dig att du inte har problem med det! Önskar att jag inte hade det heller.

Ja, lätt att det blir svart eller vitt. Hur vet man om någon är intresserad av det riktiga svaret? Tänker att det är när någon säger Hur mår du egentligen? eller lägger till något de vet hänt i ens liv: Hörde att det tog slut med din partner, hur har du det?

Svårt att avgöra precis när någon undrar på riktigt! Ibland vill nog folk höra lite men inte för djupgående också.

Hej på dig! Ja, alltså hur ska man förklara det så att det blir konkret egentligen? Vi har ofta att göra med fenomen som inte är riktigt mätbara eller avgränsade, men ungefär så här kanske: "Hej, läget" är mer som ett socialt smörjmedel för att tala om att man är vänlig och gärna vill prata lite, då räcker det med ett kortare svar, som att jo det är bra, eller ja, lite ditt och datt, men annars bra. Lägger däremot den andra till något mer personligt i stil med ditt exempel, då kan man svara lite mer ingående just på det, för då är frågan avsedd att verkligen höra sig för om just det. Frågar de mer än en gång, lyssnar aktivt och ställer följdfrågor och tar sig tid att invänta svar så kan man ge lite mer utförliga utläggningar.

Jämför med de här två exemplen: "Vi får ta och ses någon dag" och "vi borde ta och ses redan nästa vecka, kan du den eller den dagen?" Det ena är ganska löst formulerat i jämförelse med det andra som är mer tydligt.

Öva och var inte rädd för att göra lite fel här och där, du har kunnat skapa den här tråden och reflektera över det, det är ju insiktsfullt, och du har viljan att bli bättre på det. 

Precis så! Beror ofta på hur känslomässigt nära man är den personen, hur imgående de vill veta. Men är de trötta och stressade kansle de inte orlar lyssma just den gången, men de flesta andra gånger.

"inte orkar lyssna" ska det stå.

Har du själv berättat hur du mår, utan att få frågan? Hon vet väl om din problematik?

Jodå, vi pratar om mitt mående också. Nu blir osäker på om hon alltid vill veta hur jag faktiskt mår elier inte? Vi har en känslomässigt nära relation men ibland hinner hon bara prata kort och har något praktiskt hon vill bestämma med mig, som att bjuda in till middag med familjen. 

Javisst, är det bara ett kort och praktiskt samtal,för att bestämma något, så kanske din mamma frågar på det ytliga sättet efter hir det är med dig. Sedan om hon har mer tid, så kanske hon vill veta.mer om det på djupet.

Det är vanligt att det är så.