För oss som ska föda i vår/sommar och vill förbereda oss på en förlossning utan medicinsk smärtlindring

Vad bra !

Men så känner jag också. Jag försökte läsa lite böcker och kolla dvd:er etc men insåg att ingenting kändes helt rätt. Att jag istället för att bli lugn blev lite stressad över att jag inte skulle kunna utföra tekniken rätt när det gällde etc. Blev lugnare när jag bestämde mig för att bara go with the flow. Satte dock ingen prestige i det, berättade när jag kom in (och i mitt brev) att jag inte ville ha något MEN var tydlig med att kan kanske skulle ändra mig, för jag visste ju inte hur det skulle kännas och det gjorde det lättare att inte ta, att veta att jag "fick" men i valde bort inte att jag lovat mig själv att inte göra det vilket kunde leda till att jag blivit besviken på mig själv efteråt i värsta fall.
Jag tyckte att visst var det intensivt och gjorde ont men det var inte så hemskt, det var mycket jobbigare (rent fysiskt ansträngande) än vad det gjorde ont tyckte jag.

...men när sedan bebisen är ute - WOW, finns inget häftigare! 

Southern Belle

Vad jag förstår så är du doula?
Du verkar kunnig inom detta (kollade din blogg också ) så får fråga dig - om man inte är rädd för förlossningssmärtan utan accepterar den och arbetar med den..kan man väl göra stor skillnad? Är förlossningssmärta någonsin farlig/negativ eller kan man HELT släppa tanken på fara i samband med förlossningssmärtan?
(Den vetskapen hade nämligen fått i alla fall mig att känna en enorm trygghet)

Första gången födde jag med lite sterila kvaddlar (helt underbart och ofarligt) och lustgas. kanonbra förlossning, men jag kände mig inte helt klar i huvudet pga gasen och oväsendet som den förde (utsug kopplat till den)

 

Andra gången födde jag med dyktekniken, eller tjaa. slappnade av helt och andades lugnt och följde hur smärtan spred sig. Det hjälpte mig att slappna av och inte få så ont. Första gången visste jag inte hur jag skulle hantera smärtan, kunde inte slappna av och spände mig=då gör det ondare. Jag satt upp i sängen med huvudänden uppfälld, var dock rätt obekvämt. När värken kom hjälpte det mycket när min man la händerna under min rygg/svank och lyfte lite lite lätt så jag fick ett lätt mottryck. det hjälpte nog mina muskler att slappna av lite för det gjorde annars som ondast i ryggen.

hade funderingar på profylaxandning, men jag kan inte koppla bort andningen eller fokusera på något annat än smärtan. så bättre att tillåta den och följa med och andas på ett sånt sätt som känns bra

 

Lycka till! Det är fantastiskt att föda barn, och man är inte sämre om man tar smärtlindring. man kan faktiskt bli väck i skallen om det gör alldeles för ont (och när man är jättetrött)

Fråga gärna! Jag började följa den här tråden eftersom jag är så oerhört fascinerad av förlossningar och kvinnans kraft att föda! 

Smärtan är inte farlig. Den är en naturlig del av födandet. Att acceptera den och våga slappna av och andas gör stor skillnad mot att spänna sig, försöka komma undan och kämpa emot. Prova själv nästa gång du slår lilltån i ett bordsben. Spänn dig, håll andan och tänk "aj, aj, aj" Känn efter i kroppen. Andas sedan ut och slappna av och känn skillnaden! (Nu kan man inte jämföra just den smärtan med att föda barn men att smärtupplevelsen minskar när man slappnar av gäller alla typer av smärta.)

Du kan helt släppa tanken på fara! Smärtan kommer av att barnets huvud pressas ner mot livmodermunnen som då öppnar sig. På livmodermunnen sitter smärtreceptorer (olika många för olika kvinnor vilket gör att det kan göra olika ont att föda). Vissa känner även stark smärta i samband vid utdrivningen när slidöppningen tänjs ut. Det är en mer brinnande smärta som kommer av töjningen i vävnaderna. Slidan är dock "designad" för att klara av denna töjning och genom att våga slappna av och låta det ske hjälper man kroppen att föda.

Om något problem inträffar hänger det inte ihop med förlossningsmärtan. Den finns där, lika intensiv, även under en "normal" förlossning.

Lycka till!

Southern Belle

Å tack så betryggande att läsa dina svar
Som jag skrev så är jag inte rädd för smärta så kan jag släppa tanken helt på fara så betyder det ju enormt mycket även nu i ett förberedande stadie. Jag har faktiskt testat just det där (då omedveten om varför ) med att acceptera smärtan istället för att streta emot den och jag upplevde det exakt så som du skriver, att det blir en stor skillnad när man bara "följer med"..
Otroligt fascinerande det här med kroppen! Jag ser verkligen fram emot att föda!

Blir lite avis att du ska få föda nu, vill göra om det !

En sak till! För att våga ge sig hän kan man behöva mycket stöd! Vissa kvinnor klarar det själva medan andra behöver bli påminda om att slappna av och andas vid varje värk. Hela förlossningen igenom. Att ha med sig en doula kan t ex vara ett alternativ! Om inte är det viktigt att ens partner har kunskap om hur han/hon kan vara ett bra stöd! Denne behöver veta vad just du vill ha! Han/hon behöver vara medveten om tecken på stress och rädsla så han/hon kan bryta onda spiraler och hjälpa dig att slappna av. Åter igen måste jag rekommendera Heli's Föda utan rädsla. Där får partnern många konkreta tips på vad han/hon kan göra!

Ett annat väldigt bra material är "Att coacha! Till dig som ger stöd och trygghet under förlossningen". Det kan beställas från Studieförbundet Vuxenskolan i Uppsala och kostar 50 kr. Tel 018-10 23 70

Vad glad jag är över den här positiva tråden!

Trots att det bara är en vecka kvar till BF känner jag mig lugn. Jag är ganska inställd på att förlossningen lär ske några dagar efter BF-datumet och att jag kommer att känna mig himla trygg när det väl är dags.

Jag har en fråga till er, om det finns några vill säga, som har upplevt OERHÖRDA SMÄRTOR i samband med andra saker (alltså inte i samband med förlossningar). Går det att jämföra? Hur uppfattade ni känslorna under förlossningen?

Som liten drabbades jag nämligen av blindtarmsinflammation och så småningom brast den. Jag hade infernaliska smärtor i kroppen som växte och växte och upplevelsen pågick under ett dygn ungefär. Där fanns ingen chans till återhämtning. Där fanns heller ingen förståelse inför vad som hände och därmed spände jag mig ännu mera. Jag var livrädd. Alltså har det blivit som så att jag genom dyktekniken och kunskapen om förlossningen liksom jämför dessa två med varandra. Självklart är det helt olika smärtor och händelser men ändå. Jag är ganska säker på att jag inte kommer att tro att jag skall gå sönder eller dö på grund av vad som sker när jag föder barn oavsett hur det kommer att kännas.

Om du menar mig så är det ju ändå 5 månader kvar Southern Belle

Tack för alla superbra tips!!
Jag tror att min kille kommer vara världens bästa stöd. Han har full förståelse för att jag vill föda utan medicinsk smärtlindring och han har en fantastisk förmåga att "känna av" och ta bort smärta från mig, fysisk såväl som psykisk.

Jag fick kraftig livmoderinflammation och störtblödde efter ett missfall (hade fött ett barn då!). Jag hade alldeles vanvettigt ont, smärtan steg hela tiden och blodet forsade. Ändå gjorde det inte lika ont som förlossningen. Skillnaden är att när jag hade inflammationen var jag livrädd. Det går inte att jämföra. Jag skrek och blödde som en gris, tillslut svimmade jag, och jag vet inte om det var av smärta eller blodförlust (dog nästan). Just då fanns inte en rationell tanke, däremot tror jag smärtan hade varit mer hanterbar om jag inte blödit. Det skrämde vettet ur mig fullständigt.