Blandade känslor efter KUB igår... Lillen lever i allra högsta grad. Den var jättelivlig igår så det var verkligen ett roligt ultraljud.
Jag hamnade på rätt sida strecket och är låg risk enligt deras beräkningar. Tyvärr blev siffran ändå för dålig för att jag ska vara nöjd, 1:264. En riktig skitsiffra. Nackuppklaringen var fin så det måste ha varit blodprovet som drog ner och min ålder så klart. Mannen försökte se det positiva medan jag bara såg svart. Nu måste vi mötas någonstans på vägen, vilket verkar helt jävla omöjligt. Han är livrädd för missfall på friskt foster, jag är livrädd för ett jättesjukt barn.
Fan.
Finess; skönt att det var full fart, men jag förstår verkligen ert dilemma. Så svårt att ni har så olika farhågor. 1:264 är ju en liten risk, men visst en risk. Vad är missfallsrisken vid FVP?
Vet inte vad jag ska säga, går ju inte för er att kompromissa, ni kan ju inte göra ett halvt FVP med halvtydligt resultat och halverad missfallsrisk. En av er kommer ju att få ge med sig...
mellanD; hoppas oron är iaf litelite mindre nu efter 12 veckor!
Mikes Bride; jag hade länge svårt att ta till mig att det kunde bli en bebis av det här. Det gick för lätt. Många veckor funderade jag oxå på varför vi överhuvudtaget skulle ha ett barn till. Vi har det ju så bra som vi har det. Men sen magen har blivit större och bebis känns alltmer så har nåt slags kärlek vuxit fram. En känsla av att vi kommer få en till liten N. Och att hon kommer att få ett syskon. Och det vill jag verkligen ge henne. Men visst är det fortfarande svårt att tänka sig att älska en unge till lika mycket!
Här hemma känns det idag som om vi börjar hitta tillbaka till livet. N har varit sjuk i drygt 2 veckor i sträck, rejäl förkylning inklusive kräk först, sen riktig och långdragen magsjuka, nu återigen förkylning med 39-40 graders feber i ett par dagar. Och mitt i allt detta har jag hunnit klara av magsjukan oxå... Inte något jag kan rekommendera i v 33.
Dessutom är hon i en riktigt jobbig treårsperiod, ENORM vilja och bestämd åsikt om hur ALLT ska vara. Samtidigt om vi låter henne bestämma så kan hon inte välja mellan två enkla alternativ. Dagliga hysteriska skrikattacker! Idag är hon dock piggare och feberfri och även humöret något bättre, tack och lov. Jag hoppas den värsta biten av den här fasen hinner gå över innan det blir bebis.
Finess - vad tufft för er! Vår läkaren på spec mvc sa att om nackspalten är liten är risken liten att något är tokigt. Och ju mindre nackspalt desto bättre, vet nu hur smal er var? Vad sa er läkare?
FruZzz - fy för magsjuka! Jag hade också det när jag var gravid, inte kul!!
Här har 3-års tjejen också gjort entré! Vissa dagar går bra, medans andra bara är helt galna. Men ett par utbrott om dagen får man räkna med,
Finesss, vad tufft för er! Jag vet inte alls hur jag själv hade reagerat i er situation. Jag förstår att det är extra jobbigt när er magkänsla drar åt lite olika håll, och det liksom inte finns ngn mellanväg. Kanske ska ni gå och prata med någon tillsammans?
FruZ: så jobbigt det lät med magsjuka och alla förkylningar! Jag hoppas att ni landar lite nu hela familjen!
Kramar till Lycka77 och er andra också!
FruZ, enligt sköterskan på fostermedicin, som jag ringde och pratade med, så ligger risken på 0,5%. MEN, den minskar ytterligare om det är en van och skicklig stickare som utför provet. Detta hade jag också läst mig till innan så det är ett känt faktum. På mitt stora sjukhus är det två läkare som utför proven och de har jobbat med detta i 20 år. Sköterskan påstod att de förmodligen är skickligast i Sverige.
Sen sa hon också att risken miskar ju längre in i graviditeten man är. Hon sa att om jag var hennes syster så skulle hon råda mig att göra ett FVP efter 16 fulla veckor. Då är risken minimal. Så, den där 0,5-procentaren har alltså blivit ännu lägre med hjälp av ett par ytterligare faktorer. Jag har läst forskningsrapporter där en siffra på 1:800 nämns. Kan tänkas att det ligger ungefär där. Det är också vad risken att förlora ett foster i magen ligger på även om man inte gör ett fvp. Risken finns alltså, men i dagsläget är risken att jag får ett sjukt barn större än risken att få mf.
Lycka, hon som utförde nuppen sa att ultraljudet var perfekt! Nackspalten var 1mm i v. 11+2, så det var också jättebra.
LillaD, jag har bett mannen ringa till fostermedicin för att själv prata med någon där. Jag blev väldigt lugnad av att prata med dem. Kan bara hoppas att han också blir det.
Igår lät det dock som om mannen hade tänkt om lite. Jag tror att han behöver tid. Jag har legat före honom i detta ett bra tag. Redan innan jag blev gravid snurrade tankarna kring fosterdiagnostik och att jag ville utföra det. Jag hoppas hoppas att det i slutändan leder till ett gemensamt beslut.
Jag känner så igen mig i allt ni skriver om ett andra barn. Det gick så fort med det här så jag hann aldrig börja längta på det sätt som jag gjorde med V. Vi behövde heller aldrig kämpa på samma sätt som vi kämpade för V. Herre gud, jag hann ju till och med ångra mig och ville inte bli gravid! 
Men då var det redan för sent... Stackars lilla knodd, inte ens i närhten av att vara så efterlängtad som V var. 
Samvetet, samvetet, samvetet....
FruZ, skönt att ni är bättre! Hoppas ni får hålla er där nu. Låter kämpigt.
Lycka, 3-åringar är inte att leka med... 
LillaD, hur mår du? har det blivit bättre med Lergiganen? Själv ser jag inget slut på eländet.
kram på er alla! 
lillaD: Skönt att ha passerat v. 12! Är det bättre med illamåendet?
Finessan: Fy vad jobbigt att det inte kändes bra med KUB:en. 
Hoppas att ni kommer fram till ett gemensamt beslut om FVP som känns bra.
Gjorde TUL igår och allt såg fint ut! 
Bebisen är precis på normalkurvan (beräknad vikt knappt 2 kg) vilket kändes skönt, eftersom jag oroar mig för stor bebis och jobbig förlossning. Men sen hade jag för högt socker så då blev det ett nytt orosmoment. Ska kolla igen på fredag om det bara var tillfälligt eller om jag måste göra glukosbelastning. Vill inte ha diabetes! Fast även då många påpekar att min mage är stor, är SF-måttet precis på medel hela tiden och bebisen är ju (iallafall än så länge) inte överdrivet stor.
Nästa vecka ska vi på samtal på BB, det känns väldigt nervöst. För inte länge sedan kändes det som att jag hade kommit vidare och fått distans till förra förlossningen. Jag hade bearbetat både förlossningen och första tiden efteråt mycket och processat både själv och med mannen, enskilt med psykolog och i grupp och kunnat resonera om det som hände utan att bryta ihop. Men nu när det börjar närma sig har många jobbiga känslor dykt upp igen och jag är livrädd för att bryta ihop under samtalet! Är nog engentligen inte så rädd för själva förlossningen, jag utgår från att den bara kan bli bättre - annars hade jag inte vågat bli gravid igen. Det är nog mer alla känslor från förra gången och att jag som då ska må dåligt så länge efteråt. Nu har jag ju dessutom sonen som behöver sin mamma, förutom den nya bebisen.
Hej, tack för att ni frågar! Jo, det blev lite bättre m Lergigan! Jag mår fortfarande illa, men jag kräks inte så mkt längre, så det är jätteskönt! Ja, det där samvetet alltså... nu på vulet senast så sa jag plötsligt "stackaren..." om knatten! Helt spontant! Både sjuksyrran och Leif hajade till. Men så sa jag som det var, att jag tyckte synd om hen(!) som inte var lika efterlängtad som storebror. Det kändes konstigt att säga det rätt ut, men Leif förstod precis vad jag menade: klart att det är skillnad att vara förstföderska efter tre år och tre missfall, och att bli gravid en andra gång och redan ha kommit över tänk-om-det-aldrig-blir-ett-barn-skräcken.
Krus: Härligt att allt såg bra ut å TUL! Jag förstår att det känns nervöst med BB-samtalet! Jag hoppas att du får bra stöd och en bra kontakt där! Nu för tiden får ju båda föräldrarna ta ut föräldapenning för samma barn - så din man/sambo kan också vara hemma i början. Är det ngt ni har funderat på att göra?
Finesss: jamen kanske kan du och sambon mötas på halva vägen då? Kan du tänka dig att vänta och göra FVP så sent som möjligt, typ v. 16?
FruZ: hur är det i sjukstugan, har ni kryat på er?
Kramar till er andra finisar också!
Det blev fel, det ska stå: "Finess, jamen DÅ kanske kan du och sambon mötas på halva vägen ändå!"
mellanD: Jag tror inte att du behöver oroa dig för "stackaren". På sikt kommer du nog att känna lika starkt för båda barnen, även om det inte känn så nu. Svårt att jämföra en vul-bild med ett livs levande barn som du levt med i över 2 år. 
Kram
Vi har funderat på att vara hemma en del samtidigt med nya barnet i höst. Även i vår kommer det nog att bli så - först pappadagarna och sen lite extra dagar, sen är det snart sommar. Mannen har 8 veckors sommarlov som lärare.
Kram