• Saturo­s
    Äldre 31 Dec 12:47
    198403 visningar
    391 svar
    -1 +4
    391
    198403

    Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.

    Hej allihoppa! Jag är själv adopterad från Asien och är nu vuxen och jag vill gärna berätta för er som är intresserade av att adoptera eller som redan har adopterat om mina egna livserfarenheter.

    Adoptioner kan tyckas vara något trevligt och bra för barnen men man ignorerar då en rad problem som adoptioner medför och de psykologiska problem de adopterade oundvikligen kommer gå igenom under deras liv.

    När jag var yngre tänkte jag på det varje dag, VARFÖR lever jag? Varför existerar jag? Jag hade ju övergivits av min egna familj, blivit bortkastad av min egna mamma och pappa, man känner att det var ett form av misstag att man ens föddes.

    Det blir ännu jobbigare om man adopterar barn från länder där folk ser helt annorlunda ut, för då får man problem med ännu fler mentala saker som att man ser helt annorlunda ut från de övriga barnen även fast man är likadan i sättet som dem.

    Man går runt med sina adoptivföräldrar, innerst inne vet man att de inte är ens riktiga föräldrar, jag kommer än idag fortfarande ihåg när jag var liten och undrade över varför jag såg annorlunda ut från mina föräldrar när alla andra barn såg ut som deras föräldrar. Jag frågade då min adoptiv pappa: Varför ser jag inte ut som dig? Varför ser jag inte ut som de andra barnen? Det var då de försökte berätta allting, att jag egentligen inte var deras egna barn utan att jag föddes i ett land långt borta och att mina föräldrar inte kunde behålla mig så de gav bort mig till dem men att de älskade mig som att jag var deras egna barn. Jag uppskattar mina adoptiv föräldrars ärlighet men den dagen kommer jag alltid ihåg för då öppnades det för första gången för mig att jag alltid kommer vara främmande och annorlunda från de andra ''normala'' barnen.

    Jag tycker därför verkligen föräldrar borde tänka noga för sig innan de adopterar, de måste känna av att de kan få de adopterade att känna att de verkligen är deras son/dotter och att de är önskade och älskade. De måste även känna av om staden eller byn de bor i är tillräckligt öppen och tolerant för att inte ge deras adoptiv-barn år av rasistisk mobbning och utfrysning.

    Det är tveksamt om internationella adoptioner borde existera på en högre nivå, utan det borde ses som en sista utväg för även de adopterade som till ytan kan anses vara lyckliga har djupa problem inom sig, och dessa problem kommer förr eller senare att visa sig för dem själva.

    Som adopterad lever man i en enda stor identitskris ända sedan dagen man föds. Man frågar sig ständigt; Var håller jag hemma? Varför existerar jag? Var är mina riktiga föräldrar? Varför övergav de mig?

    Det kan vara svårt för de som inte har detta bagage med sig att förstå hur man känner sig som adopterad men det är verkligen ingen fin känsla...det största problemet är ändå att man alltid djupt inom sig vet att det var ett misstag att man ens föddes, man kastades bort som skräp av sina riktiga föräldrar. Och vet man detta kan man aldrig bli lycklig på riktigt tror jag. Det kommer alltid finnas kvar inom en, även om jag flyttar tillbaka till Korea så kommer jag aldrig bli riktigt lycklig eftersom jag vet att hela min existens bara var ett misstag och aldrig borde hänt.

    Det har ju visat sig i undersökningar att adopterade rätt ofta och är olyckliga och det bygger mycket på dessa existensiella frågor som kommer komma upp för alla adopterade.

    Det är flera olika problem som når den adopterade under sin uppväxt, man har bagaget att man var oönskad och bortslängd av sina riktiga föräldrar i sig tillsammans med att man vet att man inte passar in någonstans. Man passar inte in där man bor då man aldrig kan bli en riktig svensk på grund av utseendet och man kommer inte passa in i sitt hemland på grund av att man inte är uppvuxen där med de normer som finns där och språket och så vidare.

    Jag erkänner själv; Jag är inte lycklig och har egentligen aldrig varit det och jag har haft kontakt med massvis med andra adopterade från Afrika och Asien som delar dessa känslor med mig och som haft samma psykologiska problem.

    Allt detta har fått mig att tänka att internationella adoptioner är av ondo och borde ses som en sista utväg för alla inblandade parter. Även om adoptivföräldrarna är goda människor som behandlar en som om man var ens riktiga barn kommer man aldrig egentligen ifrån att det enbart är en illussion, man är ju INTE deras barn. Man är egentligen ingenting annat än en oönskad produkt som egentligen aldrig skulle fötts som slängdes bort som skräp av ens riktiga föräldrar. Hur kan man någonsin innerst inne vara lycklig när man vet att hela ens existens var ett misstag av naturen?

    Jag har själv forskat i mitt ursprung en del och har fått sanningen berättat för mig; man fann mig i en papperskorg som en liten bebis, sedan lämnades jag in i ett barnhem och lades upp för adoption. Det är alltså vad jag är, enligt mina egna föräldrar: Skräp, jag betydde lika mycket för min mamma som en påse skräp betyder för henne...

    Jag vill inte vara elak mot er som är intresserad av detta, det är enbart mina och en del andras erfarenheter men jag vill bara att ni inte gör samma misstag som jag själv levt med så att era barn växer upp med samma problem som jag själv gjorde, det är allt.

  • Svar på tråden Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.
  • Äldre 1 Jan 14:03

    Att internationella adoptioner beror på något som är av ondo är ju lätt att hålla med om. De beror ju på att det finns barn som inte kan få leva med sina biologiska familjer, och att det landet de är födda i inte kan erbjuda ett vettigt liv till dem. Det är ju självklart något dåligt som borde motverkas.

    Men hur menar du att det är internationell adoptions fel att dina biologiska föräldar inte ville/kunde ta hand om dig?  Visst KAN det finnas ett orsakssamband mellan de två sakerna men i de allra flesta fallen är det väl ändå inte så? Hoppas jag. Utan du hade blivit "föräldralös" även om internationell adoption inte funnits?

  • Äldre 1 Jan 14:04

    Jag blir lite upprörd över ditt inlägg TS. 

    Är själv adopterad och har inte haft det som du för fem öre. Synd att du har haft det som du haft det, men långt ifrån alla har ju haft det så. Dumt att uppmuntra folk att inte adoptera, eller folk som har adopterat orolig för ngt som inte alls behöver ske i de hemmet. Jag anser att mycket ansvar, eller allt ansvar ligger hos som som adopterar.

    Fine, ett tag under åren så känner man sig annorlunda, för att man har en annan färg än alla andra, på min tid var jag den enda mörka i min klass, nästan i hela skolan. Men så är det ju inte i dagens samhälle. Nu är det ju nästan omvänt. I vissa klasser finns det ju bara en som är vit till hudfärgen.

    Jag har många vänner som är adopterade, men jag vet bara en av dom som har en störd uppväxt. Tyvärr beror ju det på föräldrarna som lyckats särbehandla henne o systern. Så det har eg inte med att göra att hon är adopterad då syrran med är adopterad.

    Ne, trist för dig att du haft det som du haft det men långt ifrån alla adopterade har ju haft det så som du. Kanske en psykolog kan hjälpa dig? För du har ju inte blivit lämnad av din mamma av elaka skäl, snarare omvänt. Hon ville ju dig väl för hon visste väl att du skulle få de bättre någon annanstans. Döm henne inte, det var nog svårt för henne som det var.

     

  • liag
    Äldre 1 Jan 14:04

    Jag ser din situation mer som att det inte är fel att adoptera utan att de barn som blir adopterat ska bli välkommen av alla och inte bara av familjen.


    Att du hittades i en papperskorg behöver inte innebära att din mamma, pappa, annan släkting slängde dig utan smärta utan de kan vara så att där de kommer ifrån fans det ingen annan utväg och din mor som födde dig lever troligen med en väldig smärta och ångest över vad hon har gjort i en situation som vi från Sverige inte kan förstå.


    Jag verkligen förstår att du mår dåligt och jag kan inte ge dig några råd mer än att söka hjälp och få prata, prata och åter prata om de du bär på inom dig.


    Lycka till i framtiden och jag hoppas att du får hjälp och stöd!

  • Trolle­t Ludenb­en
    Äldre 1 Jan 14:07

    min sambo är adopterad från polen. ett barnhem i missär... 200 barn och 15 sköterskor. Ingen nattpersonal. levt 2 första år i en järnsäng utan mänsklig kontakt. Lärde sig gå och äta fast förda när han var över 2 år. Ja, det var jävla skit att han blev adopterad, han hade det mycket bättre i fattiga polen med misären på barnhemmet.


    Älskade ungar
  • Äldre 1 Jan 14:10
    villsågärna38 skrev 2011-01-01 13:54:30 följande:
    Klokt inlägg. Min syster blev mobbad som liten och hon är blond och blåögd. Anledningar kan man alltid hitta tyvärr.
    Ja, folk och då särskilt barn kan vara riktigt elaka. Det är som att de bestämmer sig för ett "offer" och efter det väljer ut nåt att mobba dom för. Det är konstigt. Jag har många gånger undrat vad som har fått dom att välja just den personen. Undrar vilka kriterier dom går efter.
    Välkommen Hannah, Kl 18.08, 2010-06-23
  • Äldre 1 Jan 14:12
    Saturos skrev 2011-01-01 13:45:44 följande:
    Det är kul att du har bra erfarenheter av att vara adopterad och inte behandlats som skit på grund av det...tänker du någonting på hemlandet då och känslan av att man är oönskad av de riktiga föräldrarna? Känns det som att du passar in här och att det är här du hör hemma?

    Jag bor i ett mindre samhälle i norrland som enda icke vita. Du då?
    Jag tänker inte så mycket på mina biologiska föräldrar men jag tror att dom ville mitt bästa för jag lämnades utanför en polisstation. Däremot känner jag mig vädigt älskad av mina adoptivföräldrar som för mig är mina adoptivföräldrar. Att jag inte ser ut som de flesta andra är inget jag går omkring och tänker på så ja jag känner att jag hör hemma här. Jag har två barn som liksom jag ser lite asiatiska ut så det är klart att jag kan känna oro inför Sverigedemokraternas framfart men det tror jag att jag skulle gjort även om jag var blond och blåögd. Självklart tänker jag på Korea ibland och skulle väldigt gärna vilja åka dit uppleva landet någongång tillsammans med min man och mina barn.

    Jag bor i Stockholm. Att du är den enda som inte har svenskt ursprung har säkert haft betydelse i det sätt du blivit behandlad. Jag tycker så synd om dig som fått uppleva det du har gjort. Försök tänkt possitiva tankar om dig själv, du är bra som du är, det spelar ingen roll om du är svarthårig med sneda ögon du är lika mycket värd som de blonda och blåögda!
  • Adopti­vmamma­n
    Äldre 1 Jan 14:27
    lina822 skrev 2011-01-01 13:53:36 följande:
    Har läst bara TS.
    Undrar varför de flesta adopterar barn just från asien och afrika som ser helt annorlunda ut? Måste man markera och visa att de barnen är adopterade? Det finns ju så många övergivna barn i Ryssland, Polen, Rumänien osv. De ser ut som svenska barn och man måste inte berätta att de är adopterade.
    Jag förstår dig TS och det är inget konstigt att du känner dig deprimerad. Men det är inget fel på dig utan på din biologiska mamma.
    För att det är i afrika och asien de flesta barn som kan adopteras finns.
  • Fru U
    Äldre 1 Jan 14:28
    Adoptivmamman skrev 2011-01-01 14:27:51 följande:
    För att det är i afrika och asien de flesta barn som kan adopteras finns.
    Och för att tex sydamerika har ganska höga krav (ålder, hälsa mm)
    har ont i handen o skriver därför som en kråka - mobilsurf på fl suger
  • Gift44
    Äldre 1 Jan 14:37
    Saturos skrev 2011-01-01 14:28:52 följande:
    Jag vet att du är rasist och hatar de icke vita så du kan gärna lämna tråden. Du vet inte ett skit om mig och bryr sig uppenbarligen inte om oss adopterade och våra känslor.

    Jag är inte rasist, jag hatar rasismen som behandlat mig uselt. Problemet är att sådana som du själv inte ser att Sverige är fullt av rasister, du tror att världen är perfekt och att alla är goda men så är det inte och kommer heller aldrig bli så heller, din ideal värld har aldrig funnits och kommer aldrig finnas, människor kommer fortsäta hata och kriga mot de som är annorlunda, för så fungerar vi uppenbarligen.

    Det är inte så att jag föddes med den här personligheten utan den kommer från ett dåligt liv, har blivit misshandlad av rasister och kallad fula ord och spottats på för ingen anledning utom mitt utseende, om du inte tror att sådant påverkar ens psyke så får du nog försöka inse att det gör det.
    Javisst försök vända på det, jag är själv invandrare från ett asiatiskt land som barn (fast inte adopterad men min biologiska far övergav familjen när han inte kunde försörja oss)
  • Äldre 1 Jan 14:41

    Framförallt läst ts.
    TS - den smärtan du beskriver måste vara svår att bära. Jag kan bara hålla med andra i tråden som uppmanar dig att söka professionell hjälp att bearbeta dina känslor. Dina känslor är fullt begripliga och jag tycker ofta man trivialiserar adoption som någon slags godhets- eller räddningssagor. Men samtidigt tror jag att det är möjligt att finna en inre ro även som adopterad. Inte så att smärtan helt försvinner, men kanske kan den balanseras av att man nyanserar den bild man bär djupt inom sig kring sitt övergivande. Så att livet inte bara är sorg och smärta men också en sorts tacksamhet över att man faktiskt fått leva. Önskar dig lycka till.

Svar på tråden Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.