Hur förhåller ni er till oliktänkande föräldrar?
Jag är inte särskilt "extrem" ap förälder, ex mina barn sover gott i sina sängar bredvid våra. Jag bar mitt äldsta barn men inte mitt yngsta som verkade mycket mer nöjd med vagn. Men jag känner att jag själsligen tror så mycket på anknytning och att det finns ett visst sätt, ap, som vägleder till en god anknytning. Jag tror på att göra allt för att bygga upp en bra anknytning och att det krävs en hel del av mig som förälder, där jag satsar mer på tid med barnen än massiv "egen tid med den andra föräldern".
Sedan finns det de föräldrarna som inte verkar tänka alls kring anknytning, eller jag förstår i alla fall inte hur de tänker om de nu gör det och det gör så ont i mig på något vis. Kan ni känna igen det? Kan ni bli ledsen för att andra barn inte får närhet/bli sedda av sina föräldrar?
Jag är för känslig och önskar jag kunde strunta mer i hur andra gör och inte bli så illa berörd när det är "uppföra sig, duktig, sov i eget rum, inte amma och framförallt lämna bort sitt barn mycket. Jag förstår om jag får veta en anledning till en sak (ex sjuk behöver avlastning för att livet skall fungera) men ibland verkar anledningen mest vara egoistiska skäl hos föräldern.
Jag skulle vilja bry mig mindre för jag kan inte direkt lägga mig i andras liv och styra det.
Så jag undrar hur ni förhåller er till andra som är så olik er själva med sina barn, som gör tvärtom vad ni tror på? Hur tänker ni kring det och hur förhåller ni er till det och säg att ni inte bra kan undvika dessa föräldrar utan det är era syskon, nära vänner eller likande?
Kommer man att sluta vara ledsen för dessa barns skull? Hur gör och tänker ni för att det inte skall bli för känslosamt för er?