Mitt barnbarn liknar bara sin mamma

Kan inte bemöta allas inlägg, så mycket tid har jag inte.

Några missförstånd vill jag dock reda ut:

Jag har aldrig behandlat barnet illa. Inte det här barnet och inget annat barn heller för den delen.
Jag har tillbringat tid med barnet ensam. Den tiden har inte lett till att barnet fått en mer sympatisk framtoning eller förmått öka sin förståelse för hur man kan interagera med andra utan att hävda sig själv på ett sätt som samtidigt trycker ner andra. Mammans inflytande är för stort för att det ska ge någon som helst utdelning. 
Jag kan inte omhänderta barnet, inte heller kan jag ha barnet en sommar. Jag kan ha barnet när mamman vill att jag ska ha barnet men inte annars.
Jag orkar inte ha barnet mer än jag redan har eftersom det för med sig sådana enorma uppträdanden och sådan dramatik från mammans sida. Ett exempel på det kan vara att hon ringer upp och skäller för att barnet sagt att jag ska göra som barnet bestämmer och jag sagt att vi i stället ska komma överens om något. Det kan dessutom handla om totalt orimliga saker.
Jag har tillbringat tid med sonhustrun ensam också. Och med sonhustrun och barnet. Jag har suttit med i lekparker och sett barnet klubba ner andra barn och ta av dem deras grejer medan mamman skrattat och pratat om hur naturligt det är för starka människor att se ner på svaga ("Det är som med fåglar förstår du, den som avviker hackas ihjäl direkt!"). Jag har många sådana exempel.
Barnet är inte ouppfostrat, barnet är uppfostrat på ett sätt som är oförenligt med hur jag tänker kring barnuppfostran (och vanlig medmänsklighet för den delen).  
Jag lyckades aldrig få tillbaka nyckeln eftersom hon tyckte sig ha rätt till den, men bytte så småningom lås. Det är länge sedan nu.

Barnet är inte särskilt sympatiskt. Det är inte barnets fel, men det får konsekvenser som att jag inte förmår göra mer än vad jag gör eller känna annorlunda än jag gör. Ni är många som ägnar sig åt att spotta åt mitt håll och tycka att jag är hemsk, men jag har i alla fall stått ut betydligt mycket längre än de flesta andra. Jag finns ju fortfarande där för dem, trots att det verkligen tar på mina krafter men något ytterligare orkar jag faktiskt inte.  

Tack för era tankar. Jag går vidare nu.  

Men din son då? Han har inte alls haft del i uppfostran? Eller skiter han i vilket alt är han mer lik sitt barn än vad du tror? Tycker f ö det är lite konstigt att din son inte vill ha dialogen m dig gällande barnbarnet utan att det sköts av hans fru. Hur som, lycka till och hoppas att det hela blir bättre för dig och barnet.

Var är din son i barnets uppfostran?

Var ärlig ?