Mitt barnbarn liknar bara sin mamma

Jag måste fråga: är du en sådan där människa som inte hör vad andra säger eftersom du är så upptagen av att tänka på allt vad du själv vill säga härnäst?

Du har ju uppenbarligen tagit dig tid att skriva flera inlägg, tyvärr verkar du inte ha lagt motsvarande tid på att läsa vad jag skrivit. Jag hade absolut gärna tagit din åsikter på allvar om det varit så att de:

1: alls handlade om mig och mitt problem
2: presenterats som det du påstår att de är menade att vara i dina svar till Trendy: att de skulle vara teorier, förslag, tankar och resonemang i stället för märkliga tvärsäkra cementerade påståenden grundade på totalt felaktiga antaganden
 
Alla sakfel och ditt sätt att pådyvla mig egenskaper och tvivelaktiga "kvaliteter" som jag överhuvudtaget inte är i närheten av att belastas av gör att det inte känns särskilt intressant att försöka föra en dialog med dig. 

Några svar ska du dock få. Eller snarare (och återigen) tillrättalägganden av grava felaktigheter och saker helt gripna ur luften. 

Kajsagummans tre tankeläxor:

Del 1:

Varför skriver du "Och så länge hon inte förväntar sig mer av andra, har hon då inte rätt att vara som hon är?"
Det är precis det hon gör. Hon förväntar sig kopiöst mycket mer av andra. Hon accepterar inte och har aldrig accepterat att någon annan uppför sig som hon och barnet gör. Hon läser lusen av, skäller, skriker, hotar och gråter när någon på ett helt adekvat och hövligt sätt bemöter hennes angrepp. Den som skulle understå sig att tala med henne på hennes eget sätt, eller låta henne utstå liknande behandling som hon utan minsta tvekan utsätter andra för får ett ögonblickligt helvete. 

Och ja. Jag tycker att det är fult att uppmuntra ett barn att mobba andra barn. Jag tycker att det är fult att mena att andra människor bara är till för att utnyttjas och så vidare. Det är mycket av min sonhustrus beteende som jag tycker är fult, sårande och för barnets del och i förlängningen oerhört negativt. 

Varför skriver du att jag aldrig ger mig känslomässigt hän och aldrig agerar impulsivt? Vad vet du om det? Känner du mig? Begriper du verkligen inte att det finns oerhört många nivåer mellan att "bära sina känslor på armen" och på att "ha dem i en burk"? Jag är vare sig det ena eller det andra av det där du påstår. 

Om det servat mig väl genom livet att vara som jag är? (Antar att du menar tjänat när du skriver servat.) Ja, det tycker jag verkligen att det har gjort. Jag har ju redan berättat för dig och för alla andra som till äventyrs läser den här tråden att jag tycker mig leva ett väldigt bra liv med i alla andra fall nära och varma och långa relationer till människor. Att du verkar tro att jag är någon extremt återhållsam blodfattig kvinna som nervöst och samtidigt obevekligt men passivt aggressivt pillar på sitt pärlhalsband och pratar med ungar på det där underliga sättet som du påstod i tankeläxa nummer 3 kan jag inte göra mycket åt. Det är dina fria fantasier. 

Del 2: 

Återigen: nej, hon accepterar inte sådant. Och när jag skriver att jag vill uttrycka mig diplomatiskt betyder inte det att jag antyder (häntyder verkar vara ett annat språk) saker på ett luddigt och ängsligt sätt, utan att jag gör klart vad jag anser mig kunna ställa upp på och med på ett visserligen tydligt men inte ovänligt sätt. Du verkar i din iver att göra ner mig och försvara min sonhustru till och med beredd att driva tesen att det är småfult att bete sig som folk mot andra. Resonemanget börjar kännas absurt, och jag undrar verkligen hur du själv hade reagerat på en stunds samvaro med min sonhustru (inte minst efter att ha sett din respons på de inlägg av andra som blev följden av dina hemläxor - du verkar inte tycka att det är helt angenämt att bli ifrågasatt och utsatt för spekulationer). 
 
Del 3: 

Barnet är inte sympatiskt, beteendet är väldigt osympatiskt. Varför är det inte okej att skriva det här? Hur hanterar du själv ett barn som systematiskt förlöjligar, retar, mobbar på mer utstuderade sätt, manipulerar, ljuger på, beskyller och så vidare andra barn för en massa saker? Ett barn som har en vuxen bakom sig? En mamma som hejar på? Jag gör vad jag kan för att vara en motvikt, en bra vuxen. En tydlig vuxen som försöker visa andra sätt att vara på. Det är dock inte så LÄTT eftersom sonhustrun är som hon är. Du har förresten också fel i det du skriver här, som i så otroligt mycket annat, det rör sig om en sjuåring och jag har inte på något ställe vad jag vet skrivit något annat än "barnet". 

Ytterligare rättelser: 
Jag har förstås hört ordet "svärdotter". Varför påstår du att jag påstår att jag inte gjort det? Det är inget fel på min vokabulär. Jag använder bara inte det ordet. Det är inget konstigt med det, inget konstigare än att du förmodligen själv ibland föredrar ett ord framför ett annat. Du skriver konsekvent "orationell" där jag föredragit "irrationell". Fler exempel finns. Kanske dialekt, kanske finns något annat skäl. Vad vet jag. 

För övrigt så är du förstås fri att tycka att jag är både feg och allt annat du förefaller anse mig vara. Själv hoppas jag att du inte blev alltför ledsen av att logga in och se att ditt långa inlägg i vilket du "provade att hjälpa mig" inte fått några applåder. Det är kanske viktigt för dig att andra upplever dig som klok, inkännande och analytisk? För sådana personer brukar ju utebliven uppskattning leda till både förvåning och sårade känslor (och inte sällan en oförmåga att komma till avslut). Nu vet ju inte jag om det gäller för dig, jag frågar därför i stället för att påstå. 

Om du vill hjälpa mig mer än du redan tyckt dig göra så kan du väl göra mig den tjänsten att du läser vad jag skriver. Tack.