Jag vet inte om mannen jag bodde med i 2 år är narcissist. Så låt mig berätta. Avgör ni.
Jag 23 och han 28.
Vi har tillsammans i 2 år, har nyss gjort slut.
Han tog mig med storm från början. Satte mig på piedestal. Jag var hans livs kärlek, det bästa som hänt honom och hans drömtjej sen han var 20 år gammal.
Han grät över tanken på att vi skulle gå skilda vägar. Han tog hem mig till familjen redan efter 1 månad.
Han ville vara med mig varenda dag! Han ville göra allt med mig. Sova, äta, ut och äta, umgås, mysa, se film. Kom med mat till mitt jobb, överraskade mig med blommor och helt underbara, långa sms som fick mig att gråta av lycka och tänkte vilken underbar man jag träffat.
Han var väldigt känslig, underbar och mysig, kärleksfull och visade så stor respekt för mig och min kropp. Det var JAG som tog första steget till sex, han tafsade aldrig på mig eller försökte. Han visade så stor respekt. Jag var helt fast! Han grät efter 3 veckor och sa han älskade mig, jag är det bästa som hänt honom.
Och sen på det hela så såg han ut som skådisen Jason Momoa, så ja det gjorde inte det hela bättre hehe...
Han var vältalig, otroligt charmig och karismatisk, alltid välvårdad, bästa kläderna och parfymerna. Populär bland alla tjejer i stan även äldre kvinnor. Visade så stor respekt och empati. Ja alltså han var en 11a!!!
Så ja... efter att ha svävat på moln i 6 månader så blev han kall, tog avstånd, var väldigt bitter och elak, otroligt dryg och nonchalant. Otroliiiigt arrogant och hade även ett arrogant kroppsspråk. Slutade ta hem mig, slutade umgås med mig, sluta göra saker för mig. Började kalla mig för ord som "spräckt slyna, horjävel, smuts, kräk, luffare, misslyckad hora". Jag grät och förstod inte vad hans problem var. Framkallade bråk för att ha anledning till att sticka ut och göra vad han vill och "göra slut". Antagligen för att han gick med andra med gott samvete eftersom det ändå var slut....
Började även slå mig när jag till sist sa emot när han var elak mot mig. Sen var det mitt fel. Det var JAG som började, det var jag som provocerade honom, det var jag som gjorde fel. Hade jag inte sagt så eller gjort så, så hade det aldrig hänt. Låg i sängen och mös och jag låg vid ytterkanten, och jag frågade en vanlig fråga och han fick ett utbrott, gav mig en smäll så jag puttade till honom och sa vad fan sysslar du med. Då sparkade han mig så jag flög 1 meter ut från sängen, han bröt mitt revben så hårt han sparkade. Jag krälade på golvet och grät, "Vad gråter du över din hora. Twii på dig, bara gråt då ditt jävla barn" och jag grät och sa att snälla hjälp mig, jag har ont, kan inte andas. Efter tag lyfte han upp mig, bäddade ner mig och tyckte synd och bad om förlåtelse....
Han kunde steka en köttbit och det skvätte olja på honom så var det mitt fel och då fick jag höra det ena och andra. Stekta pannkakor en gång, han kunde inte vända ena kakan ordentligt då skrek han att det är mitt fel, jag är så ond, jag ger honom dåliga vibbar ( Och jag satt i ett annat rum!! Knäpptyst). Han slängde stekpannan i väggen och gick så arrogant till sovrummet. Vredesutbrott för minsta lilla. Kunde aldrig föra en normal diskussion, skulle alltid avbryta en, prata i munnen på, kalla en fula glåpord, nedvärdera en och klanka ner på ens utseende.
Tålde aldrig kritik eller höra något han gjort fel.
Han var spelmissbrukare, sålde droger, förlorade alla pengar på spel, hade bara ytliga vänner. Drack varje helg till den gränsen att han slogs med folk ute eller att han spydde och svimmade, sökte ständigt bekräftelse av andra tjejer ute och på alla sociala medier.
Kunde komma hem full, skratta åt mig och bråka med mig HELT utan anledning och provocera mig. Och när jag sa ifrån så grät han, säger att jag ger honom sån ångest.
Han sa hela tiden att jag är ond, elak, negativ och söker bråk när det var han som var det. Han triggade fram reaktion hos mig och när han väl fick det så var allt mitt fel. När någon verkligen trycker och trycker på dina punkter så exploderar du till sist.
Allt jag berättat om från mitt förflutna, alla mina misstag, mina brister det använde han sedan emot mig.
Kunde spotta på mig och sänka mig med ord helt till botten.
"Vem ska ens vilja vara med dig, du är ett skämt, du har inget vett i huvudet".
Han kunde göra mig så ledsen att jag grät så jag knappt fick luft, han kunde skratta åt mig och inte bry sig det minsta och flera gånger filma mig på Snapchat för att skicka till vänner.
Snackade med andra tjejer gjorde han hela tiden men förnekade det och skyllde på att jag gjorde det och jag knullade med andra och på jobb.
Allt jag sa, hur jag pratar och formulerar mig kunde han själv använda sig av sen. Ord som han inte ens vet vad de betyder kunde han använda när han såg jag använde dem.
Han skulle alltid leka så smart och typ läxa upp mig efter varje bråk vi haft. "Tänk om andra hade hört dig nu alltså. Du är sinnessjuk, du är ett skämt. Alltså lyssna bara på dig?!"...
Nekade allt och var riktigt kall och elak och när jag många gånger fick nog och bara ignorerade och stängde av, så kom massa kärleksförklarningar, falska tårar, tömma löften om att allt ska bli bra. När jag gav en ny chans, så var det bra några dagar sen samma skit igen.i 1 år så var det så här, on and off. Ny chans efter chans.
Och varje gång vi brutit så har han hört av sig som ingenting har hänt. Och har jag blockat honom för jag verkligen ville vidare, då kunde han stå och banka på dörren som en swat styrka och ringa mig privat!
Efter 2 års tid sitter jag här med magsår, hjärtproblem, inre oro och stress, panikattacker och så sjukt låg självkänsla. Det allra värsta med uppbrottet är att jag var så fäst vid hans bra sidor han visade i början, hoppades på att de skulle dyka upp igen, hans utseende, hur mysig han var i början. Och det allra värsta att få se honom med annan som han kommer göra allt för mig och bete sig bra mot.