Läkare på Alva vill utreda mitt helt välfungerande barn!

För att barnet inte kan gå på toaletten perfekt, men inget annat har noterats, misstänkts eller iakttagits av någon annan läksre under alla år på en barnklinik? Och även då problemet tydligen blev bättre av en lösning föräldern hittat som kanske är ett sätt att göra det förståeligt för ett barn som aldrig fått en naturlig referens till hur det ska kännas pga laxermedel?

Alla som jobbar på olika platser är tyvärr inte experter. Vissa har särintressen eller har blivit extremt färgade av sin tid inom ett visst yrke/placering och ser bara en förklaring oavsett vad frågeställningen må vara.

Din son ska naturligtvis inte utredas mot din vilja. Men, varför känner du ett sådant motstånd mot att han utreds? Varför tog du så illa vid dig av att en expert på området, som visserligen inte träffat din son, men ändå tyckte sig se tecken på NPF och därför uppmanade till utredning? Själva utredningen tar kanske lite tid i anspråk, men är varken invasiv eller smärtsam för din son.

Personer med NPF är inte sjuka och de är inte sämre än andra. De funkar bara lite annorlunda. Det är inte heller fel på dig som mamma om du har ett barn med NPF.

Det är vanligt att närstående inte ser tecknen på denna typ av diagnos. Dels för att man lätt  blir "hemmablind", och dels för att det ofta är ärftligt, och man upplever därför dessa tecken som normala eftersom man levt med dem hela livet.

Med det sagt, så är det såklart omöjligt för oss andra i tråden att avgöra om det ligger något i läkarens bedömning eller inte.Kan du fråga en annan läkare för att få en andra bedömning? Om denne läkare också tycker att det är värt att din son utreds, eller inte?

Det är din och kanske också TS tolkning. Ibland är det så att man som förälder ser sitt barn ur ett helt annat perspektiv än omgivningen och läkaren satte ingen diagnos, utan föreslog just en utredning.

De har ju under många år gått och prövat att få stöd med magen och "vanliga" råd har inte fungerat. Att då som läkare faktiskt tänka att barnet ev. inte fungerar som andra kan vara rätt rimligt. 

Ts är fri att välja hur hon tolkar läkarens frågor. Jag vet inte om det var en helt knasig gissning, eller om det faktiskt finns saker som gör det tämligen uppenbart att barnet behöver stöd.

Hur vet du vad läkaren tolkade in och inte? Det kanske var fullständiga rimliga frågor, utifrån situationen, eller en övertolkning av beteenden. Vad det inte var var en diagnos! Det var att lyfta att det kanske finns en diagnos. Inte en faktiskt satt diagnos.

Jag tänker att det är väldigt olyckligt att TS är så oerhört inställd på att hennes barn minsann inte har några problem. Att som sexåring inte riktigt landat i att gå på toaletten är inte att fungera precis som "alla andra". Det är ett symptom på att någonting INTE fungerar som hos de flesta.

Jag förstår inte alls denna diagnoshetsen. Jag har själv diagnos inom NPF-Aspergers syndrom. 

Vad exakt ska en diagnos hjälpa honom med?

För mig gjorde den ingen skillnad(AS), plus att jag har blivit diskriminerad i vården, av läkare, samt av anhöriga och diverse myndigheter. 

Samt att jag blev fortfarande mobbad. 

Diagnosen gjorde ingen skillnad i mitt liv överhuvudtaget. 

Jag sa inte att läkaren SATTE en diagnos utan att hon tror att barnet har en diagnos, därför föreslogs ju en utredning, annars hade hon sagt "Ditt barn HAR en diagnos". Om du läser ts beskrivning så sätter läkaren igång den här tanken väldigt tidigt under besöket och reagerar efter det inte så som alla andra läkare, som inte misstänker diagnos, har gjort. Ts märker ju att läkaren beter sig annorlunda mot dem jämfört med andra läkare. Man måste liksom inte jobba på BUP för att fatta misstanke om npf-diagnos hos ett barn, det hade vilken läkare som helst kunnat plocka upp men INGEN har hittills nämnt det av alla som de träffat genom åren, bara den här BUP-läkaren med sina "BUP-glasögon". Människan bestämde sig redan innan han hade gått in i rummet för att han kunde ha en diagnos! Det är bara sjukt och konstigt.

Undrar bara om du vet att det var en slump att just den läkaren träffade ditt barn eller om de planerat att boka in till bup-läkaren. För det kan finnas ett samband med att man bajsar på sig som 6-åring och npf. Men det krävs ju väldigt mycket mer för att ställa en diagnos. Antingen har mottagningen misstänkt detta och bokat in till denna läkare, mot din vetskap? Eller så är det en slump och då låter det som läkaren läst journalen och utifrån sin erfarenhet redan bestämt sig för vad som är problemet En läkare som dagligen träffar barn med npf kommer ha de glasögonen på sig. Men har detta aldrig nämnts tidigare av någon, på bvc, förskola, i vården? Då tror jag ändå man måste hålla sig lite neutral innan man gör sin bedömning.

TS hade ju hittat något som började hjälpa sonen. Som läkaren helt avfärdade. Hur rimligt agerande är det av en ny läkare?

Ingen annan läkare på stället hade ju tydligen sett något som indikerade det under alla år. Har alla de då fel och BUPläkaren rätt efter några minuters tid utan att ens lyssna på vad mamman beskriver av vardagen?

Nä. Det är inte sjukt att en läkare drar en för snabb och kanske felaktig slutsats. Det är är mänskligt och läkare är just människor.

Om ingen tidigare reagerat, så kan det bero på att barnet vanligtvis inte uppvisar de beteenden som läkaren reagerade på, eller att mamman faktiskt inte noterat att folk faktiskt tidigare också ställt frågor för att försöka fånga upp, utan att hon reagerat.

När man går till vården kan man bli missförstådd, få frågor man inte väntat sig, eller få råd som känns dåliga. Det betyder inte att den enskilda doktorn man träffar är sjuk, eller usel, utan det kan också bero på vad tidigare läkare skrivit och noterat, samt på att vissa problem väldigt ofta framträder ihop med andra.

Ts låter inte speciellt insatt som skriver NPF sjukdom och om att hon tänker att hon behöver få läkaren in på ett annat spår. Läkaren tolkade situationen och tog upp en möjlig förklaring med TS. Hon väljer som vårdnadshavare om hon tror att detta är något som hon vill gå vidare med, eller om detta bara var en förklaring som hon helt enkelt kan bortse ifrån.

Jag tänker att det är fullständigt omöjligt att veta vad denna läkare gjorde sin bedömning på och att det egentligen inte spelar någon roll för mitt svar.

Som förälder så får man ibland information som krockar med det man själv upplever. Då kan man välja att bortse från det, eller så kan man fundera vidare på om detta faktiskt är något som man behöver fundera vidare på.

Har barnet en funktionsnedsättning så kommer TS troligen få frågor även framöver. Är det ett så välfungerande barn som hon tror är väl detta bara en parantes.

Avfärdade läkaren verkligen lösningen, eller kände läkaren igen en väldigt bra strategi som fungerar på någon som har autism?

Är det en läkares jobb att klappa mamma på huvudet och bekräfta, eller att försöka hjälp barn få det de behöver för att bli välfungerande vuxna.

Hade barnet blivit helt "bra" hade besöket hos doktorn inte behövts överhuvudtaget.

I min värld är det rimligt att läkare lyfter olika ev. diagnoser och vidare undersöker en ung patient som inte riktigt knäckt toa-koden. I min värld är det rimligt att i sexårsåldern faktiskt vidare undersöka vad för bakomliggande orsaker det skulle kunna finnas.