Afrika i blodet?/del 2

Vad gäller Ronnies familj så kan vi verkligen snacka kulturkrockar!

Hans storasyster bor här i Sverige, men mamman och de andra syskonen bor i Uganda. Efter varje gång jag har haft någon av dem hemma hos mig har jag fått hör hur förskräckligt illa jag betett mig, trots att jag verkligen gjort mitt bästa. Bagandas gäst-regler verkar enligt mig väldigt komplicerade och det känns inte som jag kan göra något rätt. Att jag sedan brutit med min man, deras son eller bror, trots att han vare sig varit otrogen eller slagit mig gör ju inte saken bättre...
Nu har jag brevkontakt med Hugos farmor, jag skickar brev och bilder, vilket hon uppskattar väldigt mycket. Ronnie säger att han försökt förklara mig för henne och att hon inte är arg på mig längre. Bland annat är hon tydligen väldigt nöjd med att jag ammade Hugo i ett och ett halvt år, det tycker hon tyder på att jag är en bra mamma...

Jag tycker det är ganska komplicerat. Jag är liksom lite rädd för min "svärmor", fast jag gillar henne också väldigt mycket. Nu ikväll var Ronnie här och passade på att ringa hem. Han tyckte jag skulle säga hej till henne, men jag ryggade undan. Han tycker jag är jättefånig, men jag tycker det är jättesvårt att få till någon bra kommunikation över knastriga telefonledningar med fördröjning av talet och dessutom på lätt bruten engelska. Jag är dessutom så rädd att göra bort mig nu när hon äntligen tycker någorlunda bra om mig!

Bra att du tog upp det maaxan. Jag har nog behov av att prata om det! ;o) Vill så gärna höra era erfarenheter nu!

Caseys mamma bor 5 mil ifrån oss, hon bor tillsammans med Caseys lillasyster som hon har med en annan man, de gick ifrån varandra straxt efter att vi fått reda på Casey, typ 4-5 månader efter. Förra året träffade hon en ny man, de flyttade ihop, nu väntar hon en liten i slutet av denna månad. Casey träffar sin mamma varannan helg och på lov ibland.

Ja, varför visste han inte om det??? Knappt vi fått svar på... Men det jag vet var väl att de var tillsammans ett litet tag, sen tog det slut och hon träffade en annan som fick bli pappa istället. Sen gick dom ifrån varandra och han fick reda på att det inte vara hans barn till slut och då ville ju inte han betala underhåll. Så en dag så ringde hon upp och ville att de skulle träffas, hon berättade att han var pappa till hennes barn. Sen så var det faderskapstest och sen fick vi svar...

Vet faktiskt inte hur de förklarade för henne, men hon vet inte den riktiga sanningen att hennes mamma ljög för hennes riktiga pappa. Casey reagerade väldigt positivt, de fann varandra fort och hon accepterade mig oxå direkt...

För mig var det en enorm chock!! Vi hade ju varit tillsammans i nästan 2 år då! Fattade ingenting, var arg, ledsen... men hade ändå förståelse för min sambo.. han visste ju ingenting... mamman hade lite svårt för mig i början, för Casey hade inga gränser eller "regler" när vi träffade henne.. och jag och Michael började nästan på en gång, nu har vi bra kontakt med varandra.

Casey flyttade hem till oss ca 6 månader efter att vi fått reda på henne. Det bästa för henne märker vi. Hon har utvecklats enormt!

Det har varit en berg- och dalbana detta! inte alltid roligt! Men det har blivit så enormt mycket bättre, Casey är lugnare som person och har funnit sina rutiner. Och vi har även det oxå, lärt känna varandra nu!

Min sambo hade svårt att vara pappa till casey i början, de blev mer kompisar och det är bra det mer. Men han hade svårt att sätta gränser och säga till henne när hon gjorde fel, så det blev mycket jag som fick göra det. Nu har det blivit mycket bättre han är mer pappa men även hennes vän och det är ju så det ska vara tycker jag.

Jo, vi är nog en ovanlig familj. Har faktiskt inte hört något liknade förut... Men det har stärkt oss som personer och familj, trots att det har varit jobbigt vissa gånger.

Mhm, hoppas jag fick med allt! och att du föstod något av det jag skrev väldigt svårt att skriva allt...

Sofie

Jag har en väldigt bra kontakt med min killes familj. Vi pratar i telefon, mailar, skickar vanliga brev etc. Jag står hans syster/moster väldigt nära och vi pratar minst en gång i veckan. Självklart har man märkt av kulturkrockar och religionskrockar inte minst mendet har vi löst på ett bra sätt. Det enda jag tycker är väldigt tråkigt är att min killes mamma inte pratar engelska, men men, jag får hårdplugga igbo istället så vi kan prata. Vi kan ju växla lite hälsningsfraser och så samt prata genom min kille eller hans syskon.

jag pratar mest med mitt exs storasyster och medans jag och xet bodde ihop vågade inte jag heller prata i telefonen för att jag visste inte vad jag skulle säga och jag tycker inte att jag är något bra på engelska. så jag hade väl bara sagt hej ett par gånger.
när vi gjorde slut tyckte jag attde skulle få höra sanningen om varför jag kastade ut honom så att inte han sen skulle kunna gå och hitta på saker för att jag ville att de fortfarande ska ha kontakt med min dotter. och hans syster och jag kommer jättebra överens fast kulturskillnaden och ålderskillnaden då hon är 34 och jag 22. hans mamma pratar inte heller så bra engelska men jag har även pratat med hans bröder och det som är bra är att alla dem är på min sida och tycker att det xet har gjor är hemskt och att han ska ta hand om sin familj.
så genom dom kan jag få fram saker som jag vet att han inte lyssnar på om det kommer ifrån mig. men han kan inte ignorera sin mamma. jag tycker att det känns jättebra.
hans syster har även bett mig att ta dottern och koma och hälsa på utan xet för alla de räknar oss till sin familj och det är jätteroligt.

Systerduktig jag är nog inte rädd för min killes mamma men jag har en så otrolig respekt för henne. Hon är en kvinna som håller sitt huvud väldigt högt och som du säger så kan det lätt bli missförstånd över knastriga och fördröjda teleledningar. Vi kan ju egentligen inte prata så det blir mest "Hej Mama" de fraser jag kan på igbo etc. Men ibland "glömmer" hon att jag inte pratar igbo så hon maler på om en massa som hon vill att jag ska veta och då är det bara att snällt lyssna och visa att man visst förstår.

Sophiie - Jag vet inte om mörka barn ska ta AD-droppar längre än vita barn, men jag vet att det är viktigare att de ska få i sig dom (innan två-års ålder i alla fall)..Det har ju med huden att göra, o att vi inte får så mycket sol i det här kalla, tråkiga, regniga landet!! O för synens skull..

Maaxan - Hoppas inte du tog illa upp. Jag menar bara att det blir inte svårare för ditt barn att lära sig svenska bara för att pappan pratar sitt hemspråk..Jag tyckte det lät som att du tyckte att hans språk var helt onödigt för din dotter att lära sig, efter som hon inte skulle ha någon nytta av det, då hans släktingar pratar engelska. Om pappan VILL prata sitt språk tycker jag absolut att det är hans rättighet att göra det, det är ju hans dotter oxå..o lika viktigt för han som att du pratar svenska med henne. Men sen vet jag inte er historia o varför ni gjort slut o så..Hoppas du förstår vad jag menar..Sen får ju alla bestämma vad som är det bästa för deras familj!

Sofie: Wow, jag blir imponerad av din historia...

Jag önskar att jag hade lika bra kontakt med min mans familj. Verkligen. Det skulle nog underlätta kontakten med honom och det skulle vara positivt för Hugo. Men jag får det inte att funka så bra... Ni kanske har tips?

Systerduktig: Nästan jag oxå blir det när jag tänker tillbaka! Fattar inte liksom allt som har hänt de senaste 3 åren Men nu känner jag som att vi är vilken familj som heltst. Casey känns som om hon vore min egen dotter, men det är väl för att hon och jag har bra kontakt. Jag hjälper henne med allt, läxor, problem som varit i skolan, när hon berättar om något och vill ha råd. Jag finns där för henne hela tiden, även hennes pappa så klart. Men han arbetar kväll 16-24 varannan vecka och då är vi själva hemma jag och barnen.

Mirax - jag tar inte illa upp, jag är van att folk ifrågasätter när det gäller pappans språk. det har alla runt omkring mig gjort och nu har jag ju haft rätt i att det var onödigt då han inte ens finns med i vårt liv längre. så det enda som ha kommit ut av dett är att min dotter inte pratar nåt bra alls.

systerduktig - har du prövat att bara ringa och prata frivilligt. alltså inte när han är med. eller att skicka ett brev där du berättar om erat liv och skickar kort på barnet. jag tror att de vill ha kontakt med er lika mycket för det är ju barnbarn eller bror/systerbarn. och det är svårare och dyrare att ringa därifrån.
nu vet ju inte jag hur mycket kontakt du har med dom men jag hoppas att det går bra i allafall.