Pladdertråden!

Thezz: Inboxade istället...

En fundering nu...

Min bror är född i januari och lyckats med bedriften att få 4 barn i januari och början av februari. Jag är född i slutet av juli och är beräknad i slutet av augusti, ändå halvhyggligt i krokarna tycker jag. Hur är det med era födelsedagar?

Hanna: Ok!  Min kompis fick i september och hon är född i september och min andra vän är född i juni och hon är beräknad i juni... Börjar bli förvirrad här!

Morrn morrn!

Nu måste jag få höra av er om ni tycker att min reaktion har varit konstig...

Förra året började med att jag hade dödsvaka för min pappa som fick en stroke. Jag hamnade helt i chock då och var sjukskriven under januari. När jag åkte upp till pappas begravning så dog en vän till familjen pang. Jag tror att jag är gravid och vansinnestestar men jag icke. Samtidigt får en av mina bästa vänner plus på första försöket.

Jag har vid det tillfället blivit grymt deprimerad och pricken över i:et är då att min morfar dör. Börjar simma upp mot ytan i maj när jag själv blir gravid. Blir totallycklig och tror då att inget mer kan gå snett. Ligger och spyr i en månad och får sen ett mf i v9. Går fullständigt in i ett svart hål då.

Slickar mina sår under hösten och kämpar som ett svin för att få till det. En gammal arbetskamrat går bort och killens morsa får en stroke.

Tycker ni det är konstigt att jag inte pallade med min kompis graviditet och tog skydd från hela världen? Tycker ni det är konstigt att jag är den nattsvartaste människan nu? Jag är mest nöjd över att jag fortfarande är folk iaf.

Hur skulle ni ha agerat?

Magda: Fick ett mail av henne nu där det står att jag är den missundsam, avundsjuk och egoistisk människa. Vilket stämmer men är det så konstigt? Jag blir tokprovocerad av att få massa glada hejjarrop och puschande från just henne när hon har haft sitt livs bästa år och jag mitt absolut svartaste.  Men hon har nog mest glömt att jag är en väldigt ironisk människa medan hon har skaffat en positiv livssyn och försöker se det bästa i alla situationer. Och sånt pallade jag inte med så jag tror att det blivit massa feltolkningar nu eftersom jag har en rätt hård jargong.

Jag blir bara så trött!  Det var efter det här snacket om att bli med barn när man har en 5 månaders bebbe och jag tyckte att det skulle vara skitjobbigt. Men hon säger bara en massa positiva saker om precis allt och jag kan för mitt liv inte förstå hur jag i dagsläget med tanke på humör, sömn etc skulle klara av en liten bebis på detta. Då var jag världens svartaste människa och jag tyckte att hon hade skaffat rosa glasögon till livet...

Och sen har det bara spårat ur!

Suck!

Det som gör mig mest frustrerad är att hon har skaffat jordens optimistiska inställning till allt nu och hon tycks helt ha glömt bort hur jag är som människa. Jag har alltid varit rätt ironisk och väldigt svart humor och hon verkar helt ha glömt bort att jag är så här utan läser allt jag säger som nattsvart.

Lurkan: Hon har nog knipit käft om hennes liv för hon har försökt stötta mig men jag har inte kunnat tackla det så bra för jag har haft svarta glasögonen på mig och varit grymt avundsjuk. Men när hon försökt få mig att må bra har det mest blivit motsatt effekt för att jag mår piss och vill inte få puschiga hejjarrop. Blev skitprovocerad och jag har sagt att jag mått dåligt, varit avundsjuk och att jag vill slicka mina sår i lugn och ro. Därav har jag inte kunnat varit en del av hennes liv men det hade varit för mycket självplågeri!

Vilken liten darling Hanna!