vuxen adhd/add!!!

Det där med att vara manisk, även om det är utmattande så får man ju så himla mycket gjort då, som en kompensation för allt man INTE fått gjort däremellan, och så har mycket livet gått, nada-nada-nada-nada-TJOHEJ!-nada-nada-nada... och i snitt ha man lyckats hålla sig precis på nedre gränsen till godkänt, men nu, när man måste funka VARJE dag för att barnen ska få sitt och man hasar sig fram i sengångar-modus, och när väl maniskheten slår till har man inte svängrum för att utnyttja det för allt vardagliga som ska fuka då med... hörde en sommarpratare som sade något om nuet som inte fick plats mellan 'måste hinna' och 'redan försent' - så glasklart exakt så ser hela livet ut...

Elinar: Ja, det är ju typ den enda gången man får något gjort... Men jag blir fruktansvärd mot min son. Han är ivägen och jag skriker mig hes! Stackars liten, stackars stackars. Samtidigt så måste jag ta vara på att få något gjort... Vilket jävla helvete det är. Han har inte haft det lätt idag. Han är inte ens 3 och ändå har jag fått krama honom och säga "Förlåt att mamma skriker, men jag är så himla stressad... men mamma ska få hjälp med det. Vi ska fixa det här." Det ska inte behöva vara så.

Jamen Idi, aj, vad jag känner igen.... var själv ensam med en liten pojk och alla gånger jag inte orkat, alla gånger jag fått be förlåt, för att mamma inte ... ja ALLT, alla skuldkänslor för att inte räcka till ens för mig själv, och så för den lille stackarn som inte fick en riktig familj, som bara fick mig ... buhu....

Asch, ville ju egentligen bara skriva att jag tror att just DET är det viktiga, att du vågar/orkar/fixar att erkänna att det inte är helt bra när det inte ör det, och är ärlig och säger det (til både dig och honom) och kramar och kämpar vidare med all den goda viljan man ofta inte ens orkar uppbåda, ... ja, var var jag... det här blir ju bara allt mer förvrrat, men mest för att jag känner så enormt med dig och känner samtidigt igne det som du skriver så väl att det liksom svartnar och så kan inte riktig formulera något klokt och bra som uppmuntrar och stöttar....

Men KRAM! Och samma til alla er andra som kämpar på! Jag har varit så himla snurrig hel våren, och har helt tappat förmågan att formulera mig i skrift.... men jag har läst allt osm skrivits och den här tråden har blivit som en slags viloplats där man slipper förklara en kilometer innan man kommer till vad man egentgligen vill säga och så är tiden slut ...

Såg förresten att du (Idi) frågade om stödfamilj-erfarenheter. En god väninna (en fantstisk kvinna med enorma resurser, så det är verkligen inget 'underligt') hade stödfamilj en helg i månden under ett antal år för sin dotter. Det hon själv sade var en enorm hjälp (förutom själva avlastningen och tiden för sig själv, då) var när hon insåg att handläggaren alltid sade att det här var för att HON behövde få den tiden, inte för att dottern behövde det. Kan låta som en detalj i det hela, men eftersom jag avrit i liknande situation fattade jag verkligen vad hon menade, hade någon sagt att de tyckte att det var viktigt att min son skulle få en chans att slippa mig då och då hade jag verkligen tippat (fast jag själv till tider skulle hållit med om det til 100%)..

Grattis carita!!

Halloj! Barnet är på dagis, gubben är borta hela dan. Allt är underbart. Känner att det här lätt kan bli en manisk dag. Men på grund av att jag är utbränd måste jag försöka hålla tillbaka min sprudlande energi.

Tror det var Idi som sa en gång att varför måste man få en sån adrenalin kick de få ggr man känner att man gör nåt bra?? I dag är en typisk sån dag, fast jag har aldrig analyserat det på det viset förut. I vanliga fall brukar min man vara med vår dotter på morgnarna och skjutsa henne till dagis. idag kunde han inte det. Hela morgonen gick super, på väg hem från dagis känner jag att jag får världens kick. Kände mig som king of the world. helt oslagbar kick. En illusion av det verkliga livet, ett liv som fungerar. Men jag vet att det bara fungerar idag, imorgon kommer jag att vara lika slut igen och inte orka nånting.

Ida!

Men innan man börjar sätta det i perspektiv så är det rätt härligt med just den där världshärskar-känslan om jag lyckas plocka fram OCH tillbaka frukosten på samma dag, inte biter huvudet av vaktmästaren på jobet bara för att han säger något simpelt dumt OCH kommer ihåg att köpa kattmat på första försöketbesöket i butiken...

Jo det är super härligt...!
Man skulle få leva i den känslan jämt!

Lite ojämn aktivitet i tråden tycker jag! Hur är det med er alla??
Här är det sådär. Har fått problem med blod tryck och pulsen nu sen jag började med concerta.