Någon som har haft förälder med Asperger?

Problemet är inte Aspbergers isåfall. Eller iallafall inte bara, även om det ligger till grund för situationen.
Snarare är problemet att han måste dominera för att det ska vara lugnt hemma. Det är tyvärr alltför lätt för en blivande mamma att "köpa sig lugn" genom att ge med sig och har hon en gång börjat ge med sig blir det svårt att börja ändra på sig igen.

Fortsätt finnas där för henne.
Då vet hon iallafall att ni trots hennes tillbakadragna sätt och protester ändå finns där ifall hon någon gång skulle vilja ta sig ur förhållandet eller få stöd för att förändra maktbalansen i hemmet.

Beroendeförhållande, det är ett träffande ord på hur jag tänker när jag läser denna tråd. Det verkar som att hon inte släpper in någon av er och det kan ju mycket väl vara ett resultat av att hon hamnat i underläge och att mannen dominerar. Vem kan du prata med utanför familjen? Finns det expertishjälp att få? Jag kan tänka mig att kvinnojourer har telefonnummer man kan ringa bara för att prata. Där tror jag det finns bra folk som kan detta med beroenden. Inte för att det inte finns härinne, men det kan vara skönt att prata med någon.

Jag har läst och läst, överallt, men jag tror nog att jag behöver någon utanför familjen att prata med, som du skriver Anonym.

Jag ska försöka ta tag i det redan imorgon, för jag orkar snart inte mer. Min oro ökar för varje dag, ingen i familjen vet hur vi ska hantera detta.Det är ett stort stöd för mig att ventilera och bolla här på FL, men jag måste nog prata med någon också, rent fysiskt.

Som NadiaMi skriver köper hon nog sig lugn med att vara foglig, men vad händer med det lilla pyret?Mitt lilla barnbarn. Om inte min dotter, barnets mor, kan stå emot, vad händer då?
När jag skriver att jag snart inte orkar mer så menar jag att jag börjar bli smått förvirrad av alla turer. Börjar tänka att det kanske är fullt normalt att en pappa håller en liten baby uppochner i fötterna och kastar det fram och tillbaka, sliter det febrigt ur sängen bara för att klockan är en viss tid.Slår en 9 månaders baby på fingrarna,hårdhänt tillrättavisar,sätter upp scheman på väggarna för mat, sömn osv.Talar om Nobelpris för sonen,att han är så smart, att han ska tränas i att gå tidigt osv, osv.Nej, givetvis tycker jag inte att det är normalt, det blir bara så mycket just nu.

Allt detta ger ju ändå inte befog för en anmälan till soc.De ringer i förväg och anmäler sin ankomst och då kan min svärson skärpa sig och agera "normalt"

Du kan alltid ta kontakt med kvinnojouren.

De har massor av erfarenhet och kan ge konkreta råd om hur du bäst ställer upp för och hjälper din dotter. De kan även berätta exempel på hur andra liknande situationer spelat ut när olika myndigheter mm blivit inblandade.

Ett rejält problem är ju att din dotter troligtvis kommer att förneka att det finns några problem och då är det enda du har att komma med "hörsägen". Men det går att nå fram till henne, och det går att förändra situationen. Tro aldrig något annat..

TS, jag önskar att fler kvinnor i svåra förhållanden hade mammor som du, som verkligen bryr sig och som dessutom anstränger sig för att ta tag i saken och få till en förändring.
Det finns massor av stöd och hjälp att få, och att du tar första steget kommer även att ge din dotter mod och kraft. Kanske inte med en gång då hon vid dethär laget har förhandlat ner sig till en svag position, men tids nog, och med ditt och andras mod och stöd kommer det att gå bra för både henne och barnbarnet.

Hej ett hett tips är kommunens familjerådgivning. ring och be om råd.

Sen som dotter skulle jag be dig att tvinga din dotter att prata med dig. Din vanliga normala dotter finns ju kvar där inne nånstans. Tvinga henne att komma fram. Se till att han inte är närvarande och att ni har gått om tid. Hoppas det löser sig och att deras situation inte är så hemsk som den verkar. Men förbered ditt hem i tanken så att hon och barnet kan få komma och bo hos er om det nu måste bli ett uppbrott.

Massor med kramar till dig som bryr dig om din dotter hittar allt för ofta trådar om tjejer som blir misshandlade på olika sätt som vill fly men inte får stöd från släkt och vänner.

Tack NadiaMi för dina värmande ord.

Barnen är ju så viktiga för oss och även barnbarnen.Jag har inte tänkt alls på kvinnojouren tidigare som Anonym först nämnde, men det var ju en lysande idé. De måste ha massor av erfarenhet.Jag har mest tänkt på dem som om de vore en hjälpande hand om jag själv vore utsatt för misshandel. Aldrig reflekterat över att även anhöriga kunde få hjälp.

Jag kämpar ska ni veta.Jag tänker aldrig ge upp mina barn och barnbarns väl och ve.Aldrig!

Hej!

Givetvis kan de komma hit och bo hos oss.
 Vi har ett stort hus med en nedervåning med sovrum,dusch, toa och tvättstuga. På Blocket har vi köpt barnsäng,barnvagn osv, för att de ska ha det bekvämt när de kommer.Så att de slipper släpa med sig alla saker.För att de inte ska känna sig tvingade på något sätt har jag markerat att det är för alla barnbarn, inte bara för dem så att de ska känna sig "tvingade "att komma.Nu har vi inga fler barnbarn, men de kanske kommer med min yngsta dotter eller om min äldsta vill ha fler.Det är en balansgång hela tiden för att inte stöta sig.
Jag har försökt tvinga min dotter att tala med mig, men det går inte i nuläget.Hon är som ett taggtrådsstängsel.

 

Anonym (Undrande) skrev 2007-09-12 00:08:29 följande:

Jag tänker på några olika saker när jag läser den här tråden.
Dels - och ta inte detta som kritik mot dig och ert sätt att vara, TS, men dels att det verkar vara viktigt för din dotter att skapa och försvara sitt egna liv nu. Hon värjer sig mot inblandning, av dig eller sin syster, hon vill just nu hänga på mannens olika projekt, som vegetarianism, kanske för att visa för alla att det är DE tre nu, inte den gamla familjen. Det syns också i det här att det är deras kompisar som finns på bilderna från dopet, inte familjen. Visst kanske mannen är drivande, men din dotter verkar vara tydlig i att hänga med honom och driva hans projekt. Det tror jag du ska låta hene göra, barnet dör inte av några veckor med deras hemgjorda vegetarianism, ammas barnet dessutom delvis så är näringen inget jätteproblem. Det här med att inte ta emot besök på BB är en annan sida av samma beteende, för dem är det viktigt att det är deras lila familj nu, de har tydligen ett behov av att utesluta andra och även om det känns trist så tror jag de måste få leva ut de tankarna och beteendet.
Barnet klarar sig fint utan fina barnmöbler också, jag förstår att det känns tråkigt för dig, men det är ännu en sak som jag tror ni i den "gamla" familjen bara får acceptera, de vill köra den spartanska linjen och har lite knepiga idéer om hur barn ska ha det, men så länge det inte skadar barnet så är det OK, ungefär.
Julfirandet likaså. Nu är det viktigt för dottern att visa mannen och hela världen att de tre är en enhet, då tror jag det spelar mindre roll för henne att hon inte gillar svärföräldrarna, det viktiga är att visa ER att hon gör som hon vill och att hon hör till sin nya familj nu.
Problemet där tror jag är att du har lite svårt att släppa - än en gång, ta det inte som kritik utan som ett försök att dela upp problemet i mindre delar.
Alltså - dottern kan vilja frigöra sig från sin gamla familj genom att gå med mannen nu, även i tankar och projekt som känns främmande för er gamla familj. Det är nog egentligen naturligt, även om hon gör det på ett ganska aggressivt sätt.

Det andra är våld och alltför hårda krav på barnet. Att ständigt gåträna, att slå på fingrarna, att ställa krav på att ett så litet barn ska bete sig på ett visst sätt och passa in i ett mönster, snarare än att familjen anpassar sig i alla fall delvis till barnet, känns inte helt sunt. Om pappan har svårt att dra gränser mellan att säga ifrån om pojken gör dumma saker och våld och bestraffningar så tror jag ändå att socialtjänsten bör få veta vad som pågår. Barn far så oerhört illa av våld. Du skulle kanske kunna ringa och prata lite löst med kuratorn/psykologen eller vad de nu kan ha knutet till socialtjänsten i kommunen. Det betyder inte att barnet hamnar i fosterhem! Utan att de kan få hjälp med sitt föräldraskap i första hand, lära sig mer om hur ett litet barn fungerar - och vad som inte fungerar i relationen med ett barn.

Diagnosen -aspbergers eller inte aspergers - kommer även i mina ögon i andra hand. Diagnosen kan ju närmast bli en ursäkt för att bete sig illa, det vitkiga tror jag är att släppa de delar där dottern bara frigör sig och koncentrera sig på om och hur barnet far illa. Och handla! Ring socialtjänsten och fråga hur du ska bära dig åt, kanske?

Lycka till!

Lilith74! Tack för ditt genomtänkta svar! Givetvis tar jag inte illa upp. Jag är bara tacksam över att kunna bolla detta med andra utanför familjen.

Jag förstår min dotters frigörelseprocess, inte tal om annat.Jag skulle aldrig kritisera henne om det inte handlade om ett litet barn. Det är där som knuten ligger.Jag blir oerhört skrämd över att inte min dotter säger ifrån till sin sambo när han behandlar barnet på detta vis.Hon väljer att titta åt ett annat håll eller att påstå helt befängda saker, som tex att det är väl bättre att slå pojken på fingrarna istället för att han dör av att stoppa fingrarna i en kontakt....Att dra upp honom ur sängen trots att han är sjuk, ja då handlar det om att barn mår bra av rutiner.Till saken hör att hon har jobbat mycket med barn tidigare.Hon kan detta, men väljer ändå att gå mot bättre vetande.
När det passar minns hon heller aldrig vad som hänt.