Någon som har haft förälder med Asperger?

Jag känner till mycket om aspberger och autism från mitt arbete med barn och ungdomar med dessa diagnoser. Tyvärr tror jag inte att det är killen problem av den sorten som är problemet här. Det verkar som på det du beskriver som att han har lyckats manipulera din dotter så hon går i hans ledband precis som en misshandlad kvinna. Så hon lider ju helt klart av psykisk misshandel. Kan inte avgöra om det även är fysisk.

Jag undrar om ni har kontakt med hans föräldrar?? Ni kanske kan finna en lösning tillsammans för han mår ju inte heller bra om han behandlar er dotter och sin son på detta sätt.

Undrar också om ni någonsin för vara barnvakter?

En tanke på en åtgärd som är hemsk för er alla man som kan vara en spark i rätt riktning, är att ni anmäler det ni sätt och hört hända med barnbarnet till sociala myndigheter eller polisen. Då får de upp ögonen för denna familjs situation och gör förhoppningsvis en utredning. Ni kanske kan föreslå att ni ska ta hand om honom tillsvidare.
Visst kommer er dotter hata er men det går över när hon förstår varför ni gjort det. Men det kan ju givetvid ta lång tid.

Vad tror du?

Anonym!

Det skulle vara intressant att höra varför du inte tror att det är Asperger.Du måste ju ha massor av erfarenhet.

Vad gäller hans föräldrar så är det helt otänkbart att kontakta dem. De är sådan kufar så det går inte ens att beskriva.Allt som inte passar dem sopas under mattan, det finns inte. Jag ser hur mamman viker undan när sonen dummar sig. Hon säger inget, men däremot till hans bror kan hon riva ifrån.

Vi bor långt från min dotter och kan inte vara barnvakt så ofta, men det är inte populärt! Jag känner det.En gång åkte jag tåg 70 mil, enkel, för att passa den lille så att föräldrarna kunde åka på ett jättebröllop under tre dagar.Först skulle jag inte komma, för svärsonen ville ta med sig sin egen mamma, men då vägrade nog min dotter.Efter mycket hit och dit sa hon att de nu var överens att jag skulle komma.Men tala om sura, elaka miner från svärsonen. Jag frågade min dotter varför han bemötte mig så. Han var trött, sa hon....Det är enda gången jag passat pojken.

Farmor har någon enstaka gång suttit barnvakt, men bara när pojken har lagt sig för kvällen.

En gång har dottern varit ensam med pojken hos oss.Då ringer svärsonen på kvällen och kollar att hon lagt pojken kl 20.00.En gång när kl var 21.30 och pojken, då 6 mån, fortfarande var vaken blev min dotter alldeles skärrad när svärsonen ringde.Hon stängde dörren så att han inte skulle höra och sa att "nu hör han att han är vaken....."

Jag kan för mitt liv inte begripa vad detta handlar om.Dessa hemska., rigida regler.De startade med dem direkt pojken var nyfödd.Strikt efter ett schema. En gång somnade  inte pojken direkt. Då ställer sig svärsonen med armarna i kors framför min dotter och säger: Jaha, vad har NI GJORT IDAG DÅ?Eftersom han inte kan sova. Då stammade hon bara fram något att de hade gjort det vanliga.JAg blev redan då alldeles iskall invärtes, men lät det passera. Nu när jag tar upp det som ett exempel med henne så minns hon inget sånt...

Det är lätt att förtränga händelser för att köpa husfrid om man blivit nerbruten under en längre tid.

Hon känner sig uppenbarligen hotad av honom då hon går med på att (mot bättre vetande) leva helt efter hans regler och inte ens verkar ifrågasätta det han säger.

Om han har aspbergers eller inte spelar i dethär läget knappast någon roll. Problemet är snarare att din dotter är så dominerad att hon inte kan tillåta sig att tänka på något annat sätt än det han har dikterat för henne...

Frågan är vad han gör då reglerna inte följs till punkt och pricka. Uppenbarligen något som skrämmer din dotter så pass att hon inte vill riskera att det ska hända.
Får kalla kårar av blotta tanken.

Jag får också kalla kårar. Det har jag haft sedan mitt barnbarn föddes och när min svärson första gången inför oss verkligen visade vad han gick för.

Jag och min man har stött och blött hur vi ska göra, hur vi ska agera.Nu har jag börjat skriva här för att få lite nya infallsvinklar.

Har du pratat med kvinnojouren än?

De har ju en del erfarenhet av olika lösningar och kanske kan ge lite råd om vad som skulle kunna fungera i din dotters situation.

Nej NadiaMI!
Jag ringde igår, men då skulle man återkomma efter kl 21.00.Det var ett 0200-nummer.Ringde flera andra, men de var också så där tidsbegränsade. Ska givetvis försöka igen.,

På kvinnojouren säger de att detta är svårt då inte min dotter anser att det är misshandel.Vi måste se det, fronta svärsonen och sedan ringa soc.Alternativt be någon annan som hon känner åka dit, för vi verkar ju inte vara välkomna.

Som en skänk från ovan eller vad man nu kan säga,kom i torsdags kväll min dotters faster dit.Hon bor utomlands och vet inget vad som sker. Hon är lite av en bohem,bara kommer så där och säger att hon ska stanna i 14 dagar...Hon har inga egna barn men är väldigt barnkär så nu kan jag känna mig lite lugnare en tid.Hon kommer att ringa oss vid minsta lilla misstanke.Nu har jag kunnat sova två nätter.

Igår, lördag, ringer min dotter helt oväntat. Hon var hemma själv med fastern och ville att vi skulle prata via webkamera.Det blev inte mycket sagt, jag beundrade mest mitt barnbarn och hejade på fastern.Men min dotter sa att hon hade urinvägsinfektion och hade så ont. Jag sa att hon skulle genast uppsöka läkare, men det ville hon inte. Hon skulle testa en homeopat. Hon hade hört av "..två ifrån varandra oberoende källor....att den personen skulle vara så bra.Jag blev ju alldeles häpen, dels över hennes språk och dels över att hon inte ville gå till doktorn. Det var nåt helt nytt för mig.Hon pratar inte så där, hon lät som en professor(= min svärson)

Idag ringde hon igen när hon var ensam hemma, ville bara prata lite.Ville visa mig sonen igen via webkameran. Kanske hon håller på att få upp ögonen?Men varför i guds namn ska man inte gå till doktorn?

Jag är själv lite anti mot att gå till doktorn, fast hade jag "så ont" skulle jag nog ändå göra det.
Huvudsaken är väl att hon tar itu med det, och att hon inte är helt emot läkare beroende på vad problemet är. En urinvägsinfektion kan ju ordnas på egen hand OM man tar itu med det i ett tidigt läge.

Tur att fastern kom dit och kan stötta din dotter.
Hon verkar ju kunna störa ordningen utan att det blir jobbigt för dottern och barnet så förhoppningsvis är dethär början på en positiv förändring.
Kanske kan hon ge din dotter lite ny styrka så att barnet får lite mer utrymme och reglerna får stå tillbaka lite för det barnet verkar vara i behov av. De utvecklas ju aldrig helt efter de förutbestämda kurvorna trots allt. Plus ge henne en lite annan vinkling på barnets utveckling istället för bara "såhär är det enligt teori X".

Att dottern pratar som en professor är något som händer de flesta då de börjar plugga ett visst ämne, eller om de utvecklar ett visst intresse. Själv började jag prata väldigt konstigt jämfört med min familj då jag gått i högskolan i ett par år då jag lärde mig fackuttryck och använde ett helt annat sorts språk beroende på de böcker jag läste och det språk jag hade omkring mig - men jag var ju inte direkt hjärntvättad för det...
Kanske har hon tagit efter makens sätt att prata för att lättare göra sig förstådd till honom och få sina motargument att bli tagna på mer allvar än om hon sade det på ett mer lättsamt och "mindre påläst" sätt?

Allra bäst är det iallafall att hon tar kontakt med dig självmant. Det blir jag faktiskt gladast av att läsa, för oavsett allt annat behöver hon känna att hon har stöd från dig och andra som bara vill hennes bästa.

Hej hej.

Jag har bara skummat igenom tråden. Fick några tankar på vägen... Det är omöjligt att ställa diagnos på någon genom att läsa om några få saker som hänt i en persons liv som man aldrig har träffat. Det finns de som jobbar med aspergerbarn som fortfarande inte kan vara säker på ett barn har asperger eller om det är något annat personlighetshandikapp man lider av.

Jag har arbetat med barn och ungdomar som har asperger och har många gånger träffat deras föräldrar. Barnen och ungdomarna jag har jobbat med har varit fantastiskt härliga och goa människor! Jag saknar dem allihop (nästan ). Visst stämmer det att många har problem med det sociala, har svårt att förstå abstrakta saker, har svårt att sätta sig in i hur andra tänker och känner men det är långt ifrån alla som har alla dessa handikapp samtidigt. Det finns många som är bättre på det sociala än många andra "friska" människor är.

Det här med att ha strikta scheman är inget som de MÅSTE ha utan är säkert en sak som de fått lära sig kan hjälpa dem i deras vardag. För att allt ska fungera så är ett schema många gånger en jättegod hjälp för att dagen ska flyta på normalt. Att din svärson har gjort ett schema för barnbarnet tycker jag att du ska se som något positivt. Det kanske är mest för hans egen skulle men vad tror du hade hänt om han inte hade scheman att följa? Kanske hade hela hans vardag rasat samman? (Om det nu är asperger som han har...). Men inte heller detta är ett måste för alla aspergare. En del tror att hela världen kommer gå under för att schemat ändras något men de allra flesta aspergare klarar detta utan att gå under.

De aggressiva tendenserna tycker jag också är synd att tillskriva aspergare. Det har inte med handikappet att göra utan kanske mer med frustration över att inte veta hur man ska uttrycka sig för att bli förstådd, att göra. Försök att hjälpa din svärson och hjälpa din dotter att hjälpa honom.

Jag hade försökt få honom att genomgå en utredning så att han kan få en diagnos först och främst.

Lycka till med allt!
Ha hopp om pojken, det är inte fullständigt hopplöst bara för att han har asperger. De kan lära sig saker, de med..

Jag läser och begrundar.Det är intressant att här kunna bolla lite olika saker.Jag har inget som helst belägg för att min svärson har Asperger, inte alls, eftersom han inte har någon diagnos.Jag la min tråd så här eftersom jag misstänkte något sådant.Nu vet jag inte,kanske är det något annat.

Han kommer aldrig i livet att gå med på någon undersökning.Han har bl.a så fruktansvärda tics, och jag vet att det oroat min dotter på så sätt att hon har velat veta vad de kommer sig av.Han säger att han cyklat omkull i tonåren och då fick han dem.Men hans bror då som också har tics, fast inte i samma utsträckning, har han också cyklat omkull?Min dotter säger att han inte vill undersöka detta. Han skäms.
Ok, det förstår jag också, men vill man inte det för sitt barns skull?Hela hans familj är så där. Sopa allt under mattan.Vad skulle det vara för farligt att ha tics?

Nu när man skriver så här låter det kanske lite konstigt. Jag tänker på min dotters språk t.ex..Det är svårt att förmedla känslan.Hon är högutbildad och van vid olika språkbruk, men "till vardags"pratar hon inte så här.Det går inte här att förmedla känslan.