Någon som har haft förälder med Asperger?

Vad bra att fastern kom på besök! Och att din dotter ville prata över webkamera, det är en bra sak det också. Ja...jag ville mest bara komma in och heja på.

Att hennes man är dominant och har satt reglerna under en längre tid spelar säkert också in. Speciellt om hon har vant sig vid att vara lite på sin vakt och att hon varit noga med att följa reglerna för att inte provocera.

Det kan vara svårt för henne att slappna av och "bli sig själv" om hon har gått in för det livet så pass mycket som det brukar krävas i ett beroendeförhållande...
För det ser jag det fortfarande som, även om hon fortfarande har lite plats att göra sig hörd. Beroendeförhållanden kan brytas, och de kan även hitta en bättre balans förutsatt att båda parter är villiga att jobba för det.

Stötta och uppmuntra är fortfarande ledorden som lyser starkast.
Om du kan bygga upp ett bra förtroende med din dotter medan fastern är på besök så kan det hålla i sig även efter att hon har åkt igen. Om det nu är så att han skärper sig lite extra medan hon är där.
(Vilket är ett argument i sig om det nu skulle vara så. Kan han ändra sig när någon annan ser på så kan han ju ändra sig när det bara är dem, om han bara skulle vilja.)

Har skummat igenom tråden och blir betryckt av det du beskriver. Huruvida din svärson har asperger är svårt att säga då det behövs en gedigen utredning för att ställa diagnos. Det kan handla om många olika saker, personlighetsstörning, dolt missbruk etc. Men det är tydligt att han har stora svårigheter och någon form av problematik och att din dotter och ditt barnbarn är i en svår situation.Din dotter försöker "skydda" sin familj och använder sig av förnekelse för att förhindra att hennes tillvaro slås i spillror. Hon är dessutom en relativt nybliven mamma, vilket är en period i livet då man kan känna sig skör. Hoppfullt är dock att hon också nu har en stark beskyddarinstinkt om sitt barn och om hon tidigare varit välfungerande så är sannoliken stor att hon kommer till insikt. Jag tycker du gör alldeles rätt i att vara närvarande och påvisa det du ser, samtidgt som du ger henne utrymme att själv komma till dig. Mycket bra att hon nu själv söker mer kontakt. Vill i övrigt upplysa om att du kan ringa anonymt till öppenvården inom både barn- och vuxenpsykiatrin och få rådgivning av utbildad personal. Information och telnr finns på vårdguiden. Trots att de inte kan agera utan att familjen själv vill så kan du som närstående få råd. Kommer följa tråden och hoppas på det bästa!

Jag har skummat igenom hela tråden, och av vad jag läst, särskilt bland det första du nämner tycker jag att det låter precis som Aspergers syndrom. Aspergers syndrom och "kärleks"-relationer skriver Maxine Aston om i boken Aspergers in Love. Jag vet inte om den finns på svenska. Hur en man med Aspergers fungerar i en kärleksrelation och hur han fungerar t.ex. på jobbet eller i skolan kan skilja något oerhört!

Jag rekommenderar dig att läsa boken, och helst borde din dotter läsa den. Nu verkar det i och för sig viktigt för henne att stå vid hans sida så det kanske inte är läge nu. Försök istället släppa kontrollen ett tag och se om det lugnar ner sig lite mellan er först.

Men, både din dotter och svärson behöver veta mer om AS! Nu håller jag i och för sig med andra om att detta inte är hans enda problem, troligen har uppfostran och mobbing också hjälpt till att "skapa" honom. Dessutom fortsätter din dotter att "skapa" honom genom att fortsätta låta honom kontrollera! Jag menar inte att det är hennes eget fel, men att hon borde vara den som har lättast att ändra på situationen!

Jag är rätt så säker på att min man har aspergers syndrom, och han vet det också innerst inne även om han kämpar med att acceptera det ännu. Kanske är han något lindrigare drabbad än din svärson, han är inte så extremt noga med rutiner t.ex. Troligen hade din svärson en rätt välordnad värld som ruckades ordentligt av att de fick barn, något som han försöker råda bot på med kontroll och rutiner. Det är inte ovanligt bland personer med AS. Lite som en anorektiker väljer att kontrollera maten när känslan egentligen handlar om att förlora kontrollen på en helt annan nivå!

Då måste någon visa på en annan väg! Tyvärr gör inte din dotter det och det är synd. Jag kan dock förstå varför. Själv har jag varit allt annat än foglig med min man, och det har gett både att han blivit bättre OCH att jag har fått utstå en j-la massa skit! Det är vanligt bland AS-män att de "hör" kritik när den inte finns, och de likställer kritik med en attack och bemöter det med en attack... oftast en riktigt hård, verbal sådan. Och fortsätter man säga emot kan man skapa ett mycket otrevligt utbrott. Just min man har slagit sönder saker och kastat saker mot mig, förutom att slänga ur sig saker som lätt kan kategoriseras som psykisk misshandel. Hade jag fogat mig hade jag sluppit det. Men då hade jag gett honom makten i förhållandet frivilligt!!
(Förmodligen hade jag agerat på detta sätt om jag varit yngre när jag träffade honom. Och hade jag varit lite äldre och känt till mer om AS hade jag aldrig blivit tillsammans med honom! För även om han har en mycket omtänksam och fin sida så har kommunikationsproblemen varit för svåra och tagit för mycket energi).

Jag har också tappat kontakten något med en del vänner och familj. Mest för att slippa ursäkta honom och få frågor. Ingen har kritiserat oss men jag har varit rätt för det, rädd för att någon ska tycka att jag borde göra slut och därför har jag inte släppt in någon nära nog för att se alla hans "fel".

Jag funderar lite vad du hoppas på... förmodligen finns det en risk att du "knyter ihop" dem hårdare om du inte är försiktig, om du kritiserar honom så försvarar hon honom. Så bör det också vara på ett sätt! Familjen ska vara viktigare än mamma/svärmor... MEN det måste finnas något sätt att prata med dem utan att kritisera! Som jag skrev här ovan så måste någon visa honom att han kan fixa livet utan den extrema kontrollen och rutinerna! (KBT är inte helt fel i det avseendet).

I boken jag nämnde skriver författarinnan att relationer med en AS-man i stort sett alltid går åt h-vete om mannen inte får diagnos och accepterar den! Och inte är det bara så att relationen går i kras, oftast har kvinnan blivit riktigt illa tilltygad på vägen... Och i det här fallet även barnet. Det är inte acceptabelt och han måste förstå det. Jag önskar jag kunde prata med dem...

Jag försöker komma på sätt för dig att ta upp det, saker som är "rätt" att säga...

Min man kan bli väldigt arg på vår son, han behärskar sig ju och får inte utbrott mot honom men direkt när jag märkt att han blivit arg så är jag där och "påminner" honom om att sonen inte gör det av illvilja. Jag "påminner" honom om hur hans ilska kan påverka barnet och göra saken värre, jag säger ibland att "bli arg på dig själv istället för det är du som inte har lyssnat på hans signaler och låtit honom bli för trött" t.ex.. Nu är min man vanligtvis väldigt bra med vår son och sonen älskar honom verkligen så det enda jag "stör" mig på i vårt fall är just att han blir arg för lätt (samt att han påverkar sonen negativt genom att få utbrott mot mig..).
Av någon anledning så har i alla fall min man lyssnat på mig när det gäller sonen och nu har jag t.o.m hört att han påminner sig själv ibland om att sonen bara reagerar på något yttre eller inre och inte väljer att vara grinig.
Men frågan är om din svärson skulle kunna lyssna på sånt eller om han bara skulle höra kritik.. jag tror på det senare tyvärr... Men vad bra det hade varit om man kunde lyckas få barnuppfostran att bli ett av hans stora AS-intressen!

Jag tror ju att det handlar om kontroll men samtidigt har han idéer om barnuppfostran som inkorporeras i det här, de idéerna måste man ju kunna ändra på något sätt..
Inte lätt såklart! Speciellt inte för dig. Din enda väg in är ju genom dottern som nu mer eller mindre stängt dörren.

Jag ska fundera och se om jag kan komma på nåt sätt för dig att hjälpa...

Och när det gäller AS-män som pappor så tror jag de kan bli jättebra pappor men vissa saker som kommer naturligt för andra måste de lära sig. Och just din svärson behöver faktiskt hjälp att komma på fötter först! Det är frustrerande och ångestskapande att känna att man inte har kontroll och han verkar verkligen ha tappat kontrollen!

Kontroll förresten.. jag använder det både som negativt och positivt i det jag skriver känns det som. Skillnaden är att han behöver känna inre kontroll, lugn, men när den känslan försvinner så utövar han yttre kontroll för att på något sätt få tillbaka känslan. Men eftersom det yttre är svårt att kontrollera, särskilt en bebis... så tappar han bara fotfästet mer och mer!!

Kanske är det den vägen du ska gå med din dotter - istället för att kritisera svärsonen så hon känner att hon måste försvara honom, ge henne verktyg att hjälpa honom, och därmed också sig själv och sonen.

Hej Fru Aspie!

Tack så mycket för ditt inlägg här som jag har läst ett flertal gånger.Du vet ju verkligen hur det här är.Tack också för att du tog dig tid att skriva så utförligt.Jag har ett stort behov av att veta hur andra har det i sådana här relationer, hur man kan närma sig dem så att de får hjälp.

Det här med att ge dottern verktyg.Det har jag och min man försökt med under en längre tid.Vi har ju förstått att saker och ting inte står rätt till när dottern t.ex hälsar på hos oss och inte har en enda krona till sitt förfogande.Trots att de bägge tjänar mycket bra.Då har vi pratat om vår ekonomi så att dottern får lite verktyg att jobba med inför mannen.Utan att vi har kritiserat.Det har ju inte gått till så att hon sagt "Jag har inga pengar" och så har vi kontrat med vårt. Nej, vi har lindat in det i andra diskussioner eller samtalsämnen.

Vi har hela tiden känt att vi på något sätt måste ligga steget före.Annars blir det lätt kritik, eller uppfattas som kritik.
Man kan dock aldrig förutse att ens lilla barnbarn ska hållas upp och ned i fötterna som en kyckling. Då var han också snuvig och febrig.Det var vid samma tillfälle han skulle väckas.

Éfter mitt senaste besök där brast mitt lugn och mitt tålamod. Jag pallar inte att se hur dom har det.Då kunde jag  inte vara tyst och påpekade de här sakerna för min dotter vilket ledde till kaoset.I samband med det skrev jag i ett mail att hon skulle begrunda och se till att hjälpa honom om hon ville leva sitt liv med honom.Hon har inte svarat på det.

Jag tar tacksamt emot fler verktyg!

Boken du tipsade om finns bara på engelska, men det kvittar. Vi kan alla läsa det obehindrat. Man kan låna den via fjärrlån i vår kommun så jag ska beställa den idag. Tack för tipset!

Förhoppningsvis så har det ni gjort åtminstone startat en tankeprocess för din dotter som kanske mynnar i att hon söker hjälp för egen del. Kan hon stärkas så kanske hon långsamt lyckas få mer makt i förhållandet och kan påverka honom att också söka hjälp. Om hon väljer att alls stanna.

Det är svårt att veta hur stark eller foglig hon är, för när ni är med kan det ju vara annorlunda än när de är själva. Förhoppningsvis har hon inte tappat sig själv totalt.
Män med asperger brukar lyckas med att skylla alla problem i förhållandet på kvinnan och börjar hon tro på honom så... ja, det är väl då hon tappar sig själv och förhållandet blir maktförskjutet.

Det har blivit ett villkor för mig i vårt förhållande, att min man sökt hjälp. Nu har det mest handlat om att kontrollera vreden och att klara sociala situationer utan att få panikångest och har inte fokuserat på Aspergers i sig (eftersom min man fortfarande inte helt har accepterat det, samt att den psykolog han gått till inte direkt är expert på det området).

Jag funderar lite nu på hur akut det är.. visst låter det inte bra med fingerslag, och rutiner som s.a.s går överstyr. Och att hålla barnet i fötterna (varför gjorde han det förresten??! var det så han väckte barnet??) låter ju också lite ... hmm underligt. Men jag ser inte direkt att det är någon akut fara för barnet. Som någon skrev så är en mammas beskyddarinstinkt väldigt stark, och rutiner i sig är ju inte fel (om han skulle lyckas vara åtminstone lite flexibel..).  

Han kommer alltid vara barnets pappa och då tycker jag att det är bättre att fokusera på att göra honom till en bättre människa om man kan, än att få henne att lämna honom (vilket jag i och för sig starkt skulle rekommendera om han vägrar ändra sig!). Just nu verkar det viktigast att stärka din dotter att våga stå upp för sig själv, och sen att se till att han förstår vad han sysslar med!

Men jag känner att du helst skulle vilja åka dit och hämta hem din dotter och ditt barnbarn på studs! Och så skulle jag nog känna jag med... verktyg för långsiktig förändring låter liksom inte nog. Jag måste säga också att jag chockas lite över att hon inte ens får ha kontroll över sin egen ekonomi, han har verkligen tagit över helt!

Verktyg.. svårt..
-Hon måste veta hur det ska/bör/brukar vara, som med ekonomin, men också barnuppfostran, i förhållandet etc. Där kan man väl bara göra som ni gjort, prata om det, vad ni tycker är "normalt", utan att anklaga de val han/de gör. Förmodligen vet hon väl i och för sig det mesta redan och vågar bara inte säga emot honom.

-Hon måste förstå vad hans beteende gjort och gör med henne. Det är inte alltid man ser det när man är inne i det.

Jag kan ju ta ett exempel på en grej som jag gjorde förr utan att tänka på det; om vi t.ex. var hos min mamma så kollade jag så hon inte skulle laga nån mat som han inte gillade för då kunde han bestämma sig för att vägra äta (och dessutom påpeka vad det var som var fel på maten) och det hade varit bra mycket mer pinsamt än att försöka påverka vad hon skulle bjuda på till att börja med.. det här gjorde jag så automatiskt att det först var när mamma påpekade det som jag la märke till det. Jag gör säkert fortfarande massor med saker för att slippa jobbiga och pinsamma situationer, även om jag verkligen har stått upp för mig själv i andra avseenden! Ibland tänker jag att jag är rädd för ofta och anpassar mig för ofta fortfarande.

Boken är helt klart ett verktyg som kan stärka henne, genom att hon får svart på vitt att problem i förhållandet inte är hennes fel t.ex. Men hur du ska få henne att läsa den vet jag inte.

Jag skulle också vilja att hon går i terapi! Det kan vara lättare för henne att ta emot stöd från någon utanför familjen. Hon kan vända sig till BVC och får (troligen) gå gratis i terapi genom dem. Detta på grund av att situationen påverkar barnet. Inte bara direkt genom hur pappan beter sig utan också genom att hon blir en stressad och mindre glad mamma när han utövar sin hårda kontroll. Får hon bra stöd därifrån kommer de att dra in mannen i det hela också. Det borde vara den bästa lösningen.

Hur du ska presentera den idén för henne vet jag inte heller.. kanske avvakta ett tag och sen fokusera på henne istället för pappan och barnet. Fråga hur hon egentligen mår och säg att du hört om andra som fått så väldigt bra stöd genom psykolog på BVC eller nåt sånt...

Hej fru Aspeie! ..Och tack för ditt inlägg!

Jag håller med dig om att min dotter behöver en utomstående att prata med, ex terapi i någon form. Men hur få henne dithän?Jag grubblar och grubblar.

I början av deras förhållande försökte svärsonen få henne att flytta från stan, till en ensligt belägen stuga på landet ute i skogen. Jag och hennes övriga familj påpekade svårigheterna med pendling till jobb, brist på sociala kontakter osv, men hon ville inte lyssna.Av en händelse träffade vi gemensamt en dag på en av hennes kvinnliga kusiner och min dotter pratade då om dessa planer. Kusinen skrek i högan sky av förfäran och undrade om hon blivit fullständigt dum i huvudet? Efter det blev det tyst om dessa planer.När jag senare frågade om det, sa min dotter att "men, mamma, hur skulle jag kunna jobba om jag bodde DÄR"?

Du blev chockad över ekonomin.Ja, han har fullständig kontroll där också.Han vet precis hur han ska göra för att utnyttja henne.Hon får köpa all mat, alla konsumtionsvaror, betala hyra etc.Han står för vissa lån som är avdragsgilla i deklarationen.De tjänar nästan samma summa, runt 26-28.000/mån, men han har gott om pengar, min dotter är fattig.Mitt hjärta brister nästan när jag ser hur hon ibland står och tummar på barnkläder men inte törs eller kan köpa till sonen.De förlitar sig helt på presenter från andra vad gäller kläder och leksaker.Han är så snål så det är fullständigt absurt.Nu ska han vara pappaledig två månader och blir väl då tvingad att köpa hem lite mat ibland. Då passar det att bli vegetarian! Koka pasta med spenatsås, broccolipaj odyl.Han ska ju inte försöka slå i mig att han blivit övertygad vegetarian från en dag till en annan...Tack och lov är fastern där nu och kan passa pojken.Igår hörde jag att svärsonen nu går och jobbar istället för att vara hemma.Fastern passar barnet hela dagarna.

Det där med maten känner jag igen.Min dotter ringer också och liksom kollar av med mig vad jag ska bjuda på. Jag har lärt mig det där nu. Han pallar inte mat som med fördel kan ätas med fingrarna, typ kyckling eller kräftor eller andra liknande rätter.Hon ber oss också ordna en massa projekt till svärsonen  när han kommer till oss.Hålla honom sysselsatt.Min man blir lika förbannad varenda gång, vill ha lite julfrid, men lika snällt ställer vi upp vid varje tillfälle.Han får snickra proppskåp, klä julgranen osv. Det blir aldrig nåt vettigt av det, men han är ju sysselsatt ett tag.

Annars sitter han bara och äter upp allt godis och choklad, lämnar efter sig stora högar av godispapper, tar gärna de sista bitarna så att ingen annan får.Likaså vid matbordet.Han är en pest och en pina för alla.

Ja, han står inte högt i kurs hos mig. Jag är dock villig att ge honom en chans om han vill ta hjälp och ge det ett försök.Hur jag nu ska komma dithän. Det tål verkligen at ttänka på.

Hej!

Har laest traaden med stort intresse eftersom du verkar vara saa innerligt oeppen foer att hitta baest loesning. Visste inte helt om jag skulle goera ett inlaegg i debatten eftersom jag inte helt har ngn naera erfarenhet av Aspberger eller autism... men haer kommer i alla fall min aasikt eftersom jag har erfarenhet av att ha valt en man som inte min familj ville att jag skulle vara ihop med (dock inte min nuvarande).

Min erfarenhet var att ju mer min familj foersoekte faa mig att inse att han var fel foer mig desto mer knoet de ihop mig med honom. Ju laengre tiden gick (aar) och ju mer "dumheter" som ha utsatte mig/dem foer (i deras tycke) desto mer tyckte jag att jag hade investerat och paa ngt saett foersvarar man sitt val aennu mer daa foer taenk om de hade raett, hur mycket tid har man daa inte foerlorat?

Trots att det aer flera aar sedan nu och trots att jag verkligen aelskade den mannen som visst var helt fel foer mig och gjorde mig otroligt olycklig (men ocksaa saa otroligt lycklig)  saa kan jag ibland bli arg paa speciellt min pappa som var den som lade sig i och alltid sade vad han tyckte eftersom det fick mig att ta saa mycket laengre tid paa mig att foerstaa att vi inte var raett foer mig. Jag skriver inte detta foer att jag jaemstaeller min situation med din eller din dotters, jag var ung och det fanns absolut inget barn med i bilden som kunde fara illa. Men jag haaller med foeregaaende inlaegg paa att det aer foerst naer din dotter aer saeker paa din kaerlek oavsett val av man som han kanske vaagar kaenna efter och oeppna upp baade foer sig sjaelv och foer dig om vad hon verkligen upplever.

Min pappa som tyvaerr inte lever laengre tog sitt foernuft till faanga och backade naer det gaellde att dela med sig av sina exakta aasikter (sm jag fortfarande tycker var foer haarda). Aennu viktigare var att den dag som jag sjaelv foerstod att foerhallandet inte gick och pratade med pappa om det saa stoettade han mig med orden att jag var tvungen att goera sjaelv vad som kaendes raett foer mig istaellet foer att verkligen saega vad han tyckte om det. Om du anar hur tacksam jag fortfarande aer foer det. Foer oavsett hur gammal man blir saa straevar man efter sina foeraeldrars accepterande och i mitt fall blev det till en kamp om att faa dem att se att jag inte valt fel man, utan att de bara doemde honom foer haart.

Naagra anekdoter fraan mitt eget liv som jag taenkte paa naer jag laeste ditt inlaegg....

Min bror som aer laerare och jag satt en dag och diskuterade Aspberger eftersom han  har barn i skolan med den diagnosen...ploestligt slog oss samma taenke, att herregud det aer ju det som vaar kusin maaste ha?!?!?! Bara ett exempel paa att man kan leva naera ngn i flera aar som man absolut inte foerstaar bara tycker aer mycket maerklig. Vi har idag ingen kontakt med honom eller hans familj (min faster och farbror som vi ganska saa snart efter min pappas doed foerlorade kontakten med) och jag har aldrig hoert dem prata om att ngt skulle vara annorlunda med honom. Men jag har ofta undrat om detta faatt honom att utvecklas i raett riktning?

Min man som aer kirurg och borde veta baettre svingade ocksaa vaar son ofta fram och tillbaka upp och ner i foetterna. Thor aer dock lite aeldre, snart 2 aar, men en dag saa haltade han ploetsligt och verkade ha problem med hoeften. Foer visst ska man aldrig dra ett barn i haenderna eller foetterna eftersom deras leder aer alldeles foer mjuka. Vi taenkte dock aldrig paa detta innan Thor boerjade halta och usch, vad vi skaemdes daa eftersom vi borde ha foerstaatt det!

Skickar en varm kram till dig och din dotter och hoppas paa att ni alla kan hitta en loesning som ni kan leva lyckliga med!
  

Hej Datanissan! Tack för ditt inlägg och för att du ville dela med dig av dina erfarenheter!

Jag känner också som du och fler andra här att min kritik kanske binder dem ännu mer samman.Det är ju en högst mänsklig reaktion.

Å andra sidan känner jag att min dotter liksom "läcker" saker till mig om sin relation.Hon ger mig lite då och då, liksom inväntar någon reaktion.På nåt sätt känner jag att hon liksom fiskar efter argument som hon kan använda sig av.Det inser jag mer och mer efter att ha präntat ned mina tankar här på FL.Hon kanske är ute efter verktygen? Ja, så är det kanske vid närmare eftertanke...

Jag kan ge henne dem om det kan hjälpa.Men jag undrar vad som händer under tiden, med pojken och med henne.Usch, jag mår så dåligt av detta så det är rent hemskt.

Att hålla ett spädbarn i fötterna kan givetvis vara obetänksamhet.Likaså är det mänskligt att ha dåligt bordsskick, en del är snåla, andra har kontrollbehov.Vad jag menar är att den samlade bilden av honom är ytterst oroande.Inte sliter man väl och drar så där i ett spädbarn och försöker få det att sitta fint vid bordet?Det handlar ju om hans eget kontrollbehov.Jag känner rent instinktivt att här är det något som inte är bra.
Ett exempel, en gång när jag var där stängde han in sig med pojken i vardagsrummet.När  min dotter sedan öppnade dörren såg jag hur han därinne i kolmörkret liksom dansade med pojken tätt tryckt intill sig. När man skriver det så här låter det kanske lite gulligt och ömsint, men han gjorde det på ett sätt som fick håret att resa sig i nacken på mig.

Jag har bra kontakt med mina syskonbarn och de kommer ofta hit till oss med sina familjer.Aldrig har jag sett några sådana här tendenser hos någon av dessa småbarnsföräldrar.Visst dansar papporna runt med sina barn, men inte så där.Deb handskas inte alls med sina barn som den här människan gör.
Usch, nu rinner tårarna igen.

TS, de gånger din dotter "läcker" så uppmuntra henne till att tänka självständigt.

Påminn henne om att hon är smart, kunnig och har en bra moralisk grund att bygga upp sina åsikter på. Bekräfta att det ÄR okej att konstant utvärdera de val man har gjort i livet och att man inte behöver hålla fast vid något man valt utan när som helst är fri att släppa det då livet förändras.
Det viktiga är inte det man valt tidigare i livet utan vad man väljer för framtiden och att man känner i själ och hjärta att det är rätt val.

Att ändra sig är inte en svaghet utan snarare en styrka då det innebär att man lär sig av det man upplever och är öppen nog att omvärdera sitt liv, sina beslut och sina livsval.
Kort sagt - att omvärdera och änra sig är det som visar att man är vuxen, ansvarstagande och villig att fortsätta lära sig nya saker.

Istället för att komma med tolkningar.
Fråga henne hur hon känner, vad hon tänker, vad hon skulle råda någon annan i sin situation. Uppmuntra henne att tänka självständigt.