Någon som har haft förälder med Asperger?

TACK

Jag fäljer med spänning denna tråd för att se hur det går för din dotter och ditt lilla barnbarn, och hoppas naturligtvis att allt kommer att vända och bli jättebra!!!

Måste få säga att du kommer att ha en alldeles speciell plats i ditt barnbarns hjärta, för det har absolut min mormor i mitt!!!

Stora styrke kramar till dig!

TS: Verkar som om du redan kommit fram till det själv, du verkar vara en insiktsfull kvinna, men jag vill ändå kommentera det: Att en person har AS (vilket din svärson helt klart verkar ha)gör inte honom till en dålig förälder. Om han däremot inte vet varför han fungerar annorlunda och inte vet hur han ska hantera sina problem,kanske inte ens upplever dem som problem, kan han bli en mycket olämplig förälder.
Jag får känslan av att hans problematik accelererat under trådens gång. En tanke jag slås av är att det (åtminstone delvis) kan bero på stressen att bli ifrågasatt som pappa. Med det menar jag inte att du inte skulle lagt dig i, att behandla ett litet barn som han har gjort är inte acceptabelt! Men ett faktum är att det på många människor med AS inte ens märks att de har detta syndrom när de är lugna och harmoniska, medan det märks mycket tydligt när de är under stress.
Jag hoppas du lyckas få din svärson att inse att han behöver hjälp. En diagnos med efterföljande habilitering skulle förmodligen kunna göra mycket för honom och hans familj, om han bara själv inser det.
Lycka till!

Insåg att det lät lite hårt det där med "stressen över att bli ifrågasatt som pappa". Det jag menade var egenligen att om något hänt i hans liv den senaste tiden, som gör honom stressad, det kan ju ha med jobbet att göra, eller vad som helst, så visar det sig troligen i att hans symtom blir starkare (om vi nu utgår från att det är AS han har, det är ju egentligen rätt dumt att sitta här och ställa en diagnos på en människa jag aldrig träffat).

enola,
jag som lever med en man med (iofs kanske ganska lindrig) AS kan säga att det är verkligen så för honom, när han inte upplever yttre krav som han inte känner att han fixar så är han (nästan) som vem som helst. Det enda kruxet då kan vara att kommunikationen inte är helt smärtfri, men han kan vara hur omtänksam och uppoffrande som helst. Men blir han stressad förvandlas han till en egoist som mer än gärna flyr in i sina projekt och inte alls har ögon för någon annans behov (möjligen till viss del sonens men inte mina..).

Håller också med om att en man med AS inte automatiskt är en dålig pappa. Måste säga det igen att jag tycker min man är en väldigt bra pappa. Säkert mer närvarande än många andra som inte har AS. Han tycker om att vara med sonen, de leker bra och gosar t.o.m. (annars är min man rätt så snål med kramar som många med AS, men sonen ger han mycket även av det! Det gör mig så glad för det var det jag oroade mig mest för innan vi fick barn!).

Men jag känner igen ett uns av tankegången i det där med "härdningen". Min man tycker inte alls att sonen ska härdas på det sätt som TS svärson tycker, men han verkar tycka det är viktigt att han blir stark. Jag vill att vi ska lära sonen att det -alltid- är fel att slåss men min man menar att han blev mobbad ända tills han blev stark nog att ge igen, och därför är det viktigt att vara stark (och kunna slåss). Han ser inte riktigt att vår son inte nödvändigtvis kommer att -bli- mobbad ens..

TS svärson kanske tänker lite likadant "mitt barn ska inte behöva uppleva det jag har upplevt, därför måste han vara stark och duktig".. Jag vet ju inte om jag har rätt förstås, men det var iaf vad jag tänkte när jag läste vad TS skriver om detta.

TS, jag är glad att du tyckte boken hjälpte! Hoppas din dotter också kommer att läsa den!

Hej TS. Ville bara sända en liten tanke till dig. Hoppas att din resa gick bra. Hör av dig om du orkar. Kram!

Hej!

Såg ditt meddelande nu Anna. Jag kom hem i förrgår men har inte orkat skriva här.Det har varit så jobbigt.Var tvungen att sjukskriva mig idag då jag inte orkade gå till jobbet.Nu ska jag väl til jobbet imorgon för jag bara kan inte vara borta längre.

Jag skriver mer ikväll kanske.

Oj! Det låter som om det varit riktigt tungt. Känn inget tvång av att behöva rapportera dig här. Hoppas att du och din dotter fick tillfälle att prata igenom allt och att det trots det svåra ändå känns som ett steg i rätt riktning.
Kram

Det har varit en svår resa.Min svärson är mer eller mindre inkompetent att ta hand om sin son. Det känns svårt med sådana hårda ord,men så är det bara.Nu är han pappaledig, men det funkar inte. Det har min dotter förstått och nu när jag har rest hem har hon bett en arbetslös moster komma dit ett tag innan pojken börjar på dagis.Hon själv måste ha detta jobb nu för att kunna få en plattform.

Det har varit en turbulent tid.Jag har mestadels tagit hand om mitt barnbarn.Det är den mest ljuvliga lilla varelse. Han är med på det mesta, både bus och kel. Han anknyter dock inte till sin pappa, bara till sin mamma.Pappan hittar på allt som finns för att sticka iväg. Jag har försökt att finna vägar som kan förena oss. Han har bl.a på morgnarna ritat kartor över promenadvägar som vi kan gå med sonen. Vi kan t.ex inte bara ta en spontan promenad.Promenadvägen måste vara utritad i förväg och vi får inte gå några avsteg.Under promenaden pratar han bara om sitt jobb och jag ställde en massa frågor för att nå fram.Plötsligt slutar han bara att prata....

För att göra en lång historia kort så har jag och min dotter pratat mycket, hon har förstått, hon har läst boken tilsammans med mig, vi har skrattat och gråtit.
Hon vet inte hur hon ska göra,men familjerådgivning inom kommunen står högt i kurs just nu. Hon vet att hennes sambo inte gärna kommer att gå med på detta,men hon säger att pga av sonen så kanske det kan gå.Hon är villig att ge förhållandet en chans.

Om jag vore hon skulle jag flytta nu.Jag har försökt under två veckors tid att nå fram till honom utan resultat och jag ser det som omöjligt att ens familjerådgivning skulle vara en bra idé.Men kanske, varför inte? Jag vet inte, när min dotter försöker tala med honom gör han bara sig själv till ett offer."ja, allt är bara mitt fel", etc, etc.Han förstår liksom inte vad man pratar om.

Det positiva är att din dotter kan se situationen för vad den är och tar in den hjälp hon behöver för att det ska fungera för barnet.

Jag hoppas att de kan få den hjälp de behöver, och att de kan komma till en fungerande situation ifall det inte räcker till.

Tills dess tycker jag att både du och din dotter verkar vara väldigt starka personer som kommer att ta er igenom dethär och som kommer att ge barnet en bra uppväxt trots de svårigheter som kommer att finnas i relationen med pappan.

Det gör mig ledsen att läsa om hur pappan beter sig (och mår!?). Det gör mig glad att du och din dotter pratat mycket. Jag tror familjerådgivning kan vara en början men jag tror att det kan bli svårt att få "korrekt" hjälp därifrån om inte rådgivaren har erfarenhet av aspergers syndrom. Men kanske kan terapeuten få honom att inse att han behöver mer hjälp i alla fall!

Hur har det gått? jag har följt tråden hela tiden men har inte riktigt kunskapen för att skriva själv.

TS, den här tråden går ut idag så gör gärna en ny om du orkar skriva mer om hur det går..

Ska jag göra en ny tråd? Med samma namn?