Någon som har haft förälder med Asperger?

Hoppaa det går bra TS!
Ett tips när du pratar med din dotter kanske kan vara att fokusera på hans handlande och inte på eventuella diagnoser. Säg "han är inte snäll mot babyn" istället för "han har aspergers" - om man hör en diagnos slår man lätt bakut som partner. Men hon har säkert själv sett att han inte är snäll mot den lille och det är det mest akuta problemet just nu, diagnosen kommer i andra hand.
Dessutom är det inte säkert att han har aspergers, faktiskt, han kanske bara är en osäker och okunnig förälder samt lätt asocial.

Nej, det är ju inte alls säkert att han har just denna form av funktionshinder, jag vet inte. Jag nämnde inte just det ordet till min dotter.Jag drog upp alla hans handlingar och ifrågasatte dem. Sa sedan att han kanske hade någon form av funktionshinder som kanske bör utredas.När min dotter blir så här arg är det ett tecken kanske på att inte allt står rätt till.Hon vet det, men kan inget göra åt den situation hon försatt sig i.Jag är arg på henne nu, arg över att hon låter detta ske och att hon dessutom försvarar det.

Jag hade aldrig i livet kunnat tänka mig att jag skulle behöva hamna i denna situation med den dotter jag känner.Att jag skulle behöva oroa mig så för mitt första, efterlängtade och varmt älskade barnbarn.

Det enda jag kan göra är att åka dit, se med egna ögon och försöka prata med henne igen.JAg har fått ledigt från jobbet så nu ska jag boka biljett.

Försök hålla dig lugn och saklig när du pratar med henne och svärsonen. Det underlättar även för honom om han nu har ett funktionshinder som gör att han har svårt att förstå och tänka sig in i andras känslor.

En stor eloge för att du tar tag i saken och tänker åka dit för att hjälpa dem och barnbarnet till en bättre tillvaro.

Tack NadiaMi!!! Jag ska verkligen försöka hålla mig lugn och saklig även om det kommer att vara svårt. Jag kan ju bli väldigt arg om jag ser att barn far illa. Men den här gången gäller det att ta det varligt utan att för den skull mesa.

Det blev ingen resa.Det var OLÄMPLIGT att jag kom just nu. Pappan är pappaledig två månader innan pojken ska på dagis. Han vill vara SJÄLV med sitt barn.

De har också deklarererat att de inte kommer till jul. De ska fira jul hos pojkens farmor och farfar.Fullständiga kufar som min dotter avskyr,som hon sagt tidigare.Men nu går det bra.

Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag drar mig för socialen-har så dåliga erfarenheter av dem sedan jag jobbade som lärare och såg hur illa barn for, men de gjorde aldrig, i mina ögon något.

Jag vet varken ut eller in.

Usch, vad jobbigt det låter. Känner verkligen med dig och de andra inblandade. Ingen mår bra av detta. Vad jag tänker, är att pappans beteende dels kan bero på att han har ett funktionshinder typ Asperger, men det kan ju även vara de orsaker som gör att människor utan funktionshinder misshandlar. Jag vet inte om det ger något till tråden, men...

Kan du träffa din dotter utan att hennes sambo är med? Om han är pappaledig, kanske hon har tid för en långlunch?

Anonym j:

Jag bor 70 mil därifrån....Ingen långlunch är i så fall aktuell.Jag har inte råd att bo på hotell.

TS, skulle det vara ett alternativ att skriva ett brev till din dotter? Eller kanske åka och tala med henne ensamma. Försök att inte konfrontera henne med en ev diagnos. Men berätta att du är orolig över de uppfostringsmetoder han använder, att det är för hårt för ett litet barn. Säg att du älskar henhe över allt annat och att du verkligen har ont i magen vid tanken av att hon eller bäbisen ska fara illa. Hon är ju mamma själv nu. Någonstans kanske hon kan tänka sig in i din situation.
Om det är så illa som du skriver så kommer din dotter formodligen inte stanna kvar hos denna man. Ettåringar blir bestämda små människor och det kommer knappast bli bättre. Din dotter har nog redan fått upp ögonen för problemet men vågar inte erkänna det högt för sig själv. Hon har förmodligen haft en massa förhoppningar och det gör ont att se en framtid gå i bitar. Så försök bara krama henne och berätta att du finns där vad det än må vara men att hon ska försöka förstå din oro.
Du kan nog ingenting göra angående hans eventuella diagnos. han måste vilja det själv och tyvärr verkar det inte som han ens ser att det finns ett problem.
Jag är nästan säker på att min pappa lider av Aspbergers utan diagnos. Han är 62 idag och kommer förmodligen aldrig få en diagnos. Hans beteende är på pricken likt din svärsons. Redan som ung var han likadan vilket medförde att min mamma till slut lämnade honom. Som barn tyckte jag att han var snäll, han var mkt interesserad av vad jag gjorde och kunde hålla långa föredrag för mig om olika saker jag kunde undra över. Mina föräldrar skildes när jag var 7 år och han flyttade utomlands. Vi har under åren haft kontakt mest för att min styvmor engagerat sig. Idag är han skild för tredje gången och lever ensam. Han är nöjd med att studera fysik eller det han tycker är intressant och kan göra det i timmar. Jag har noll utbyte av vår relation och finns endast där som stöd för honom vad det gäller det praktiska. Under många år hoppades jag på något mer men nu har jag gett upp och försonat mig vid tanken på att jag aldrig kommer få en normal pappa. Det jag försöker säga är att jag kände av hans ev diagnos längre fram i livet och inte när jag var liten. Som tur är hade jag en underbar mamma.
Nu blev inlägget lite rörigt. Men det jag ville säga är, tala med din dotter utan att nämna ordet funktionshinder. Säg att du finns där och att du älskar henne och är beredd att stötta henne när som. Du känner din lilla flicka innerst inne, och du vet nog ifall hon skulle nöja sig med en relation av den typen som hon har idag. Far barnet illa så kommer hon aldrig kunna stanna.

Aha, förstår dilemmat. Kan du kommunicera med din dotter per mail? Om det är svårt att ta per telefon, tänker jag att det skrivna ordet funkar. Det bästa kanske är att tala med din dotter först, att ni har en plattform angående det här - innan du försöker tala med hennes sambo, Men det är kanske så din plan är?

Kära Anna! Jag blev väldigt rörd av ditt insiktsfulla inlägg här.Jag känner igen min dotter i vad du skriver, hon orkar nog inte just nu ta till sig vad jag försöker säga.Jag fasar för den dag som barnbarnet kommer in i den ordentliga trotsåldern. Vad ska hända då? När barnet var nyfött satt pappan och räknade ut på en miniräknare vad vi vuxna skulle ha ätit i förhållande till vår kroppsvikt om vi jämförde med ett nyfött barn.Det verkar ju harmlöst och dumt, men ger en indikation på hans beteende. Tyvärr är det så att det är värre än vad jag har beskrivit här på FL hittills.Jag har inte orkat rada upp alla idiotier som han hållit på med.Han talar ofta t.ex om PRÄGLING, att barnet ska PRÄGLAS på mamma och pappa. På BB fick ingen annan komma dit och hälsa på, barnet skulle PRÄGLAS på sina föräldrar först.Ingen fattar liksom vad han håller på med. Jag har åkt över 70 mil med tåg för att vara barnvakt för att de själva skulle få komma ut på ett jättebröllop.Innan var jag noga med att ta reda på om de verkligen ville detta.Jovisst, men sedan när jag kom och tåget var en timme sent blev jag av honom bemött med sura miner och elaka ögonkast.Han pratade inte överhuvudtaget med mig. Jag, min man och min andra dotter gav flera gåvor till barndopet, men vi nämndes inte ens vid gåvobordet.Jag skiter i det, men min andra dotter som lagt ner så mycket glädje-energi och pengar på detta blev så ledsen, så ledsen.Hon blev väldigt ledsen och sårad. Hon älskar sitt syskonbarn och givetvis sin syster. Av min dotter fick jag en cd med bilder från dopet som min svärson tagit.Där fanns inte EN enda bild på min dotter och barnbarnet, på gudmor och barnbarnet, på min andra dotter och barnbarnet eller på mig och barnbarnet. Däremot fanns det 13 bilder på mitt barnbarn och min svärsons tjejkompis!!!(Han har inga killkompisar, bara tjejkompisar)Kan ni här på FL förstå hur man känner sig?? Även jag som mor, mormor och svärmor har rätt att bli sårad och ledsen. Nu har jag förstått att han lider av något. Min dotter förnekar detta. Jag vågar inte skriva brev till henne, hon visar det för honom troligtvis och då är loppet kört.Då kommer kontakten att brytas och jag kan aldrig mer stötta min dotter.Jag ska försöka hitta en väg att träffa henne på ensam, bara hon och jag.jag vet bara inte hur. Jag får tacka dig Anna för att du delgav mig dina erfarenheter.Det är mycket värt för míg!!