Någon som har haft förälder med Asperger?

Så trist...
Men fortsätt hålla kontakten med din dotter. Skriv brev eller mail för att höra hur de har det. Fråga hur det går, hur barnet och pappan funkar tillsammans när de är hemma osv osv.

Visa henne att du finns där och bryr dig om deras välmående.

Kanske är hon mest chockad nu och han går väl också i försvarsställning om han känner sig hotad i sin kontroll över familjesituationen.
Något som hon lätt kan haka på med tanke på barnet, att hon inte vill erkänna något misslyckande osv. Det går lätt att rationalisera situationer så de verkar "normala och bra", men tids nog faller även det försvaret...
Det enda du verkar kunna göra tills dess är att visa att du fortfarande finns där och bryr dig om dem. Även svärsonen då han ju inte gör som han gör av ren elakhet utan för att han inte vet något annat/bättre sätt att hantera det på...

Jag håller också tummarna för att hans hemmavaro inte bara går ut på att få barnet att fungera i hans vardag utan även på att han ska lära känna barnet och dess behov mer.
Kanske har de ändå pratat om saken och vill få en möjlighet att lösa problemet på egen hand? *hoppas hoppas hoppas*

NadiaMi! Tack för dina synpunkter och tips!

Senast igår eftermiddag frågade jag min dotter om de här sakerna, om vad de gör på dagarna osv.Först mumlade hon att " de verkar bara sova".., men sedan ändrade hon sig och fräste att "de gör väl samma saker som när jag var hemma".Jag stod på mig ändå och frågade om han går till öppna förskolan eller nån annan social grej och då påstod min dotter att han säkert SKULLE göra det.Tsssss....det vågar han inte. En gång i föräldragruppen på BVC blev han ifrågasatt på något sätt. Sedan gick han aldrig dit mer.

När jag pratar med henne känns det som om jag är åklagare och hon försvarsadvokat.Allt jag säger eller frågar om bemöts med ett fräsande.Då vet jag att allt inte står rätt till.Hon försvarar allt han gör eller säger.Trots att hon vet att jag med egna ögon sett hur han uppträder.Hon har också ändrat sitt eget beteende sakta men säkert.Borta är de roliga historierna och de glada skratten. Det är tungt att se.

Jag vågar varken skriva eller maila till henne om de här sakerna.Det är då lättare att hon visar honom och då är det kört. Det kan jag lova.Jag bara känner i luften att han bara går och väntar på något sådant så att han kan isolera dem ytterligare.

Jag lider verkligen med dig, på ett sätt man kan som utomstående... Hur skulle det gå om du överöste henne med värme och så att säga höll henne om ryggen ett tag? Jag menar inte att du inte gör det nu, men jag tänker på nya strategier. Att ta paus från att försöka "komma fram" till henne, kanske är positivt? Så ni hittar till mor-dotter-relationen som den såg ut innan hennes relation med mannen växte som den gjort?

Anonym j: Tack för ditt tips! Det är ju  bra med nya strategier. Jag vill inte på något sätt låta negativ, men jag har testat detta också. Jag berömmer henne ständigt om hur duktig hon verkar vara i jobbet, hur hon tar hand om pojken, hur fin hennes nya frisyr är.Men på något sätt kommer hon ändå in i någon sorts försvarsställning.Säger jag nåt om frisyren t.ex kan hon börja prata om hur svärsonen har betalat klippningen åt henne, hur snäll och god han är...Hon liksom glider in hela tiden på honom och höjer honom till skyarna.

Nåja, det är väl bara att fortsätta berömma henne och vara god.

Okej. Jag tror du är på rätt väg och förstår att det är jobbigt att det tar tid att komma framåt. Antar att du redan läst på en massa om Asperger? Givetvis är alla individer, men kanske finns något särskilt att tänka på generellt? Tänkt så redan?

Jag har läst på en massa, både på nätet och jag har lånat böcker på bibblan, men jag kommer ju ingenstans. Ingen, vare sig han själv, hans familj eller min dotter vill känna sig vid detta problem.Hans familj sopar allt under mattan som liksom inte är salongsfä-igt. Det finns inte.

Nu ikväll talade jag med min dotter som upplyste mig om att de nu blivit vegetarianer efter ett TV-program de sett om människans tärande på resurserna.Idag hade de också gett sin pojke denna mat.De har dock ingen aning om hur noga man måste vara som vegetarian med näringsämnen och proteiner för en liten varelse som växer.
Det är helt sjukt.Nåt nytt projekt som han har dragit igång.Och min dotter bara hänger på. Jag blir alldeles förtvivlad.

Oh...förstår att det är tungt. Att inte någonstans få förståelse där du behöver få den. Gehör. Din dotter, hennes barn. Jag försöker tänka om jag har mer att säga, men det verkar som att du har provat det mesta som jag kan tänka ut. Omtankar till dig!

Under förra veckan hade jag besök av en kvinnlig släkting som jag berättade allt för.Hon blev alldeles förskräckt och sa att jag bara MÅSTE tala med min dotter, liksom alla här på FL har sagt.
Mot bättre vetande skrev jag ett mail till henne, bad henne tänka igenom vad jag tidigare sagt med tillägget att jag ju inte vill henne något ont, bara att hon för barnets skull besinnar sig lite.Att jag älskar henne och finns här.

Jag fick ett mail tillbaka att jag skulle sluta med att lägga mig i hennes liv, de var bägge perfekta föräldrar och de får så mycket beröm på BVC etc.Jag är sjuk som ens kan fantisera om att svärsonen skulle vara en dålig pappa.Nu är de bägge så ledsna över detta. Alltså har hon visat mitt mail för honom.

Jag har skrivit tillbaka och förklarat vad jag baserar mina farhågor på.Att han inte verkar vara snäll mot barnet och gett exempel på hur han river upp honom ur sängen, sjuk och febrig bara för att det är ett visst klockslag, hur han håller honom uppochned i fötterna, hur hårdhänt och grinig han är när det inte går som han har tänkt. Hon svarar inte på mitt mail.Nu efter tre dagar skrev jag igen att hon kan väl ringa eller maila mig när det passar, men hon svarar inte.

Varken jag, min man eller hennes syster kan fatta hur hon kan göra så här.Det är helt obegripligt. Ok, att hon är rädd när hon kanske ser att framtiden  inte blir som den hon har trott. Men hon måste väl tänka på sin lille son!!! Om det nu inte är så illa som jag tycker, varför kan hon då inte bara förklara detta för mig, lugnt och sansat? Under alla år har vi haft en bra relation och kunnat diskutera om olika saker.Det gör jag fortfarande med min andra dotter.

Min släkting sa idag per telefon att jag kanske skulle låta henne vara nu. Tids nog skulle hon själv inse hur det är fatt, men jag själv tycker ju att när det är ett litet barn inblandat så måste jag som mor och mormor reagera, eller hur??Ska jag vända bort blicken och låtsas som det regnar?
Varför reagerar hon inte nu när hon SER hur han gör med pojken??

Jag vet inte om det finns några svar. Jag skriver av mig min ångest och frustration här.

Fortsätt skriva till henne.

Det är fortfarande upp till henne om hon vill svara, men om du fortsätter höra av dig via brev eller mail så vet hon iallafall att du fortfarande finns där.

Du kan ju även tipsa om olika böcker/artiklar mm som du själv har läst och fått insikt genom så förstår hon kanske att du inte bara tagit dina åsikter ur luften utan har tänkt igenom dem innan du tagit upp det med henne.

Tids nog kommer hon att reagera och ge dig svar och jag tror att hon på någon nivå (bortanför stoltheten) förstår att du bryr dig, är orolig och bara vill deras bästa.
Att du tog upp konkreta exempel (som att barnet skulle upp ur sängen en viss tid trots sjukdom) är jättebra för då får hon också en chans att se hur deras "bra teorier" ser ut från ett annat perspektiv.

Du behöver ju inte mailbomba henne, men att höra av sig någon gång i veckan, bara en hälsning i stil med "Tänker på er och hoppas att ni alla mår bra. Kramar till *barnbarnet*." kan räcka långt i att påminna henne om att du vill finnas där som mamma och mormor och inte bara är ute efter att kritisera dem.

Hur svårt det än är så försök att lita på att hon har tagit åt sig det du har sagt.

NadiaMi! Tack för att du hör av dig! Jag ska visst höra av mig till min dotter utan mailbombning som du säger. Det är en bra idé!

Jag tänkte på en annan sak.Under min dotters graviditet läste hon ALLT hon kom över om graviditeten, om hur barnet mådde där inne, hur det utvecklades.Hon var så påläst, glad och lycklig och det kändes tryggt.

Några veckor före beräknad förlossning ringde hon mig och ville prata. Hon nämnde då att hon alls inte oroade sig över själva förlossningen, men att hon oroade sig över att hon kanske inte skulle vara så bra på att ta hand om ett barn. Hon var ju så oerfaren. Jag sa då att hon säkert skulle bli en underbar och trygg mamma och att man så småningom växer in i föräldrarollen. Man gör så gott man kan och det räcker väldigt långt. Jag sa även att hon kunde läsa böcker eller på nätet om små barn, fråga mig eller någon annan som hon har förtroende för.

Nu när jag har ifrågasatt vissa saker har jag bl.a frågat henne om hon har läst om barn och barnuppfostran.Jag har tipsat henne om länken www.growingpeople.se bl.a Men då blir hon så där arg igen.Säger att det finns så många j-vla teorier om allt möjligt. Vad ska man tro på?
Det är inte lätt att förstå vad detta handlar om.