Någon som har haft förälder med Asperger?

Jag mår illa när jag läser hur du smutskastar din dotters man. Du tolkar in VÄLDIGT mycket i hans beteende och i hans föräldrars beteende för att få medhåll från andra här på FL. Fattar inte att andra inte ser det.

Jag förstår att du vill din dotters bästa men hon är VUXEN nu och har sin egen familj. Jag tycker att du lägger dig i alldeles för mycket.

Förlåt men jag håller inte alls med dig eller de andra i tråden. Jag tycker att sådana personer som du bidrar till att öka fördomar om personer med funktionshinder.

Läs inlägg nr 9 (Anonym hopp) en gång till för det var det enda vettiga i denna tråd...

Inte inlägg nr 9 såg jag nu men iaf det som anonym hopp skrev.

Anonym (Usch).

Det var tråkigt att du blir illamående. Jag menar inte alls att smutskasta någon eller någon grupp av människor.Mitt syfte är inte att få medhåll här på FL.Vad skulle jag göra med detta medhåll?

Jag och min familj oroar oss för vår dotter,vår syster, vårt barnbarn.Vi har pratat, ältat detta till förbannelse, för vi ser ingen väg att hjälpa dem utan att intervenera på ett sätt som kanske skulle vara direkt skadligt. Jag har börjat skriva här i denna tråd för att få hjälp att dels reda ut begreppen, dels få praktiska tips och råd från andra i samma eller liknande situation.

Många har skrivit här,alla håller inte med mig, men varför ska man behöva göra det?Jag är väl inte behjälpt med det?

Du håller inte med och jag respekterar det, men jag undrar lite vad du tycker att man ska göra då? Ska jag som mamma och mormor bara blunda? För att min dotter är vuxen? Jag tycker nog att kan hon inte reda ut detta själv så behöver hon för sig och sitt barns skull, hjälp med det.Sedan kan det vara indirekt från min sida via stöttning, få dem att gå till en familjerådgivare osv, osv.
Eller har du några andra, bättre förslag?

Hej alla som lyssnat och stöttat här på FL!

Min yngsta dotter kom hem från sitt besök hos sin syster.Det visar sig att det är både värre och på sitt sätt bättre än jag trodde.Min svärson har blivit värre i sitt beteende.Han klarar inte av ett litet barn som börjar ha en egen vilja.Han sliter och drar i honom,daskar till honom osv.Drar honom som en dammsugare över golvet medan min dotter protesterar högljutt.Han går ut med honom utan ytterkläder fastän han är sjuk och febrig.Han bryr sig inte om att min yngsta dotter eller fastern säger ifrån.

Hans tics är mycket värre än vanligt och nu pratar han för sig själv medan han tittar på TV.Min dotter har börjat säga ifrån och det klarar han inte.Jag vet inte varifrån hon fått denna kraft, kanske från sitt nya jobb med jämnåriga kollegor.Kanske fastern som är på besök.Spelar ingen roll, det är bättre!

Nu ska jag åka dit.Strunt samma om jag är välkommen eller ej.Ibland måste man bara agera. Jag tycker givetvis synd om denna kille som verkar ha sådana stora problem, inte tu tal om annat, men han ska inte få förstöra livet för mitt barn och barnbarn.Till saken hör att min intuition säger att nu måste jag åka.Det är kris!Det är fler saker än jag har skrivit här. Vågar inte beskriva eftersom jag är rädd att någon i vår närhet känner igen det.

Tack för att ni har stöttat!

TS: Jag är väldigt glad för din skull och känner att jag blir rörd. Nu attans! Styrka till dig och alla andra som behöver det för att situationen ska bli bättre.

Hej TS, har följt din tråd i det tysta sedan vi talades vid i början. Du gör rätt, åk till din dotter. Kan du ta in på hotell eller något sådant i närheten ifall det skulle behövas. Tror att du gör rätt, du har ju fått det bekräftat från andra nu också+att din dotter tagit upp att hon inte mår bra.
Du är en BRA mamma. Glöm nu inte att ta det lugnt med henne. Lyssna, lyssna och låt henne komma fram till vad som är bäst och låt henne känna att hon har allt ditt stöd.
Kram och lycka till!
Glöm inte att berätta hur det gick!

Bra TS. Eller, ja, inte situationen men ditt beslut att åka dit vare sig du är välkommen eller ej.

Det låter som att det bästa för svärsonen vore att komma ifrån stressen till ett eget boende ett tag så han kan varva ner och får hitta ett lugn igen.
Sedan kanske han kan delta lite i taget och vara pappa i en takt han klarar av. Med tanke på vittnena så bör det inte vara alltför svårt att fixa till en överenskommelse om vårdnaden där mamman har huvudansvaret, och med tanke på att det innebär strukturerade möten och fasta tider kan det tänkas passa honom betydligt bättre än att ständigt ha ett litet barn i sin närhet.

Kanske blir din dotter lite mer mottaglig för det om du tar det från hans håll istället för hennes och barnbarnets?
Även om de också påverkas i allra högsta grad av hur vardagen ser ut.

Anonym (usch),
jag tar illa upp av ditt inlägg och jag undrar vad du tycker inte är vettigt med det jag skrivit? Det är f.ö. långt ifrån alla som håller med TS i allt hon skriver och flera, mig inklusive, har under resans gång gett rådet att avvakta och inte lägga sig i alltför mycket.

Det var också fler med mig som inte tyckte att det verkade så akut för barnets skull, men TS är den som sett beteendet och hon beskriver sin känsla när hon ser det, vi andra kan bara se vad hon skriver och reagera på det...
 
Vi är också flera som säger att visst låter det som Asperger men kanske en svår form, eller att det är något annat fel också. Eller så har han hamnat i en djup svacka helt enkelt nu när hans rutiner ställts på ända. Och precis som en neurotypisk person kan ha en svacka så kan väl någon med AS ha det med!? Jag tycker inte det handlar om att smutskasta och öka fördomar om någon med AS.

Det anonym(hopp) skriver stämmer säkert, hon/han har dock erfarenhet av barn med asperger, och att leva tillsammans i ett "kärleks"-förhållande med en man med aspergers syndrom är något helt annat. Jag skriver utifrån min erfarenhet (som ändå skiljer sig mycket eftersom min man är en bra pappa), jag skriver precis som anonym (hopp) att mannen måste få hjälp. Men om dottern ska stå vid hans sida eller inte är helt upp till henne.
Visst kan man hysa hopp, både om honom och deras förhållande! Bebistiden är slitande även för neurotypiska personer och förhållanden!
Men skulle svärsonen vägra att ta emot hjälp så hyser i alla fall jag inget hopp.

Tycker NadiaMi har kommit med många bra råd. Eget boende för svärsonen låter som en akutlösning som kan bryta hans negativa trend. Sen behöver han få diagnos om han ska kunna börja förändras i grunden.

Nu har jag tagit ledigt, fixat vikarie och bokat biljett till imorgon kväll. Anmält min ankomst med ursäkten att jag gärna vill träffa dem eftersom de inte kommer hit till jul.Det var ju länge sedan sist. Min dotter sa att jag var välkommen. Helst skulle jag ha velat komma iväg redan ikväll eftersom fastern reser imorgon, men det gick inte att få biljett.

Jag har läst vad ni har skrivit fru Aspie och NadiaMi i de senaste inläggen och jag tror nog likadant.Att det har blivit för mycket för honom nu.Det är väl kaos i hans inrutade tillvaro.Tecken på det är att han nu sitter i timtal vid datorn och pillar med en hemmabudget.Min yngsta dotter och fastern säger att han vänder och vrider på siffrorna, räknar om och om igen hur det blir om man sparar in på kassarna i butiken osv, osv.Där bland siffrorna har han kontroll i en annars kaotisk tillvaro, eller?

Ja, jag vete gudarna hur jag ska tackla detta på bästa sätt. Jag ska givetvis lyssna på min dotter, låta henne prata.Men vad ska jag göra när jag ser hur han behandlar barnet? Ska jag rakt på sak be honom förklara sig,vilka teorier han har om barnuppfostran som han stödjer sig på?Han är väldigt stolt över sin intellektuella förmåga. Kan det vara en inkörsport?

Eller ska jag göra något annat? Jag vet ju inte hur han reagerar riktigt.

Nu kommer jag att läsa här ikväll och imorgon fram till kl 18.

Tanken att ta det från hans sida tycker jag verkar bra, kanske känner sig din dotter mindre "påhoppad" och kanske öppnar hon sig lättare då. Spontant tänkt så borde det vara bra att be honom förklara sig, risken är dock att han ger dig svart på vitt hur han tänker och är obeveklig och då hamnar du i att måsta överbevisa honom för att få rätt, tror du inte? Men å andra sidan är det nog bättre att prata än att inte göra det.

Om han blivit sämre på sistone och sitter och pillar vid datorn, ser på tv, kanske det är en utväg för dig att umgås mer intensivt med din dotter och ditt barnbarn? Promenader, aktiviteter utanför huset då inte han är med är nog ett fint tillfälle att lyssna och prata. Jag menar inte att ni inte ska umgås allesammans, men det vore ju bra om du kan vara på tu man hand med dottern också.

När jag tänker efter tror jag inte det kan bli fel att fråga honom om hans teorier och sedan säga hur du tänker. Jag vet ju inte alls om han tar det till sig, men det kanske är bra att utifrån ett litet barns synvinkel prata om hur du tänker. Alltså, "en ett-åring kan inte förstå det här och det här om du gör sådär - den behöver att man gör si och så".