Go Fika

Marie:
Men oj! Vilka otursbarn!
Flickan jag och Nanny tog hand om sprang in i en glasdörr (trodde den var öppen) och fick en brun framtand. Den drog de ut när hon var 4 år. Så hon var tandlös länge innan hennes vuxentänder kom...

Var på 6-månaders kontrollen med Elsa... 66 cm lång & 6930g
Vad har du i tuttarna?? Grädde??

Hehe, japp här finns det ren vispgrädde!

Åh, måste bara få berätta att Hugo har sovit hela nätterna nu i fem dagar! *hurra* Ok, det var inte jobbigt innan heller för han åt bara en gång på natten....

Cornelia har en kusin som ramlade o slog ut sin ena framtand när hon var 2 ca. Det är det jag bävar för att tanden ska få ytterligare ett slag eller så, att de måste dra ut den. Det är ju några år kvar tills de andra tänderna kommer som sagt...

Marie:
Mjo, första gluggen är ju alltid kul, men inte vid 3 års ålder... Jag vet att Julie, som vi var au pair åt, såg ju genast så mycket äldre ut när de dragit ut hennes frsamtand. Hon var i alla fall glad att hon kunde äta majskolvar igen.

Idag var det smått kaosigt på dagis...
Sjuka pedagoger och dessutom är tanken att vår grupp bara ska ha en pedagog fram till 9:45. De flesta har ju kommit vid 9, så i 45 minuter ska hon vara själv. Funkar väl ok på sommaren eller inne... men ute på hal backe. Det var ett konstant gråtandes från någon liten. De större barnen (2½ år och upp) var ju ok, men de små... och det var vantar som åkte av (drogs av), lite knuff och skuff, barn som blev lämnade utan vantar helt, ja allmänt "bara inte bra"... och en pedagog på det.
Agatons fröken var också själv tror jag, och stod med 3 barnvagnar som hon försökte hålla i gung samtidigt.
Vi föräldrar som kunde stanna en liten stund gjorde ju det och assisterade i vanthämtning, vantpåtagning, skopåtagning, upp och hoppa hjälp, osv.
För första gången var Alexis lite klängig. Hon grät inte, men stod och lutade sig mot mitt ben. Men när gråten slutat runtom (den gjorde faktiskt det en kort stund) tog jag tillfället i akt och sa hej då och Alexis gick snällt till fröken, trots att det inte var "hennes" fröken (hon VAB:ar).

Hugo Hugo Hugo! Vad är det för fasoner att sova hela natten redan??!!

Alexis sov faktiskt hela natten i sin stora säng i natt. Hon har ju sovit hela nätter ganska länge, men i sin spjälsäng i vårt rum. Men de sista kvällarna har vi försökt natta barnen samtidigt i deras gemensamma rum. Jag sitter mellan sängarna och läser en saga och de ligger i varsin säng. Sagan är ju på Lukes nivå, men Alexis låtsas i alla fall att hon hänger med och igår pekade och "pratade" hon massor om Mamma Mu och Kråkan.
Sedan när sagan är slut sätter jag på godnatt-musiken och Luke släcker lampan. Vissa kvällar har Alexis farit runt och t.ex. glatt satt sig upp och skrikit "Hej!" som om vi inte setts på flera dagar. Oftast slutar det med att hon knallar in till pappa och då nattar han henne i spjälsängen.
Men igår somnade hon i sin stora säng (andra kvällen i rad). Första kvällen vaknade hon runt 1 och stod helt plötsligt i hallen. Men inatt sov hon till 6 i sin säng... sen in till oss och dricka välling, för att sedan behöva bli väckt klockan 8:40!!!

Vi får se om det här håller i sig! Då kanske vi kan göra oss av med spälisen???

Har ngn av er haft ont av foglossning/ligamentsmärtor EFTER förlossningen? Under graviditeten med Hanna hade jag ju ganska ont, men i samma sekund som hon föddes var det som bortblåst. Har ju i väntan på Oskar inte heller varit särskilt rörlig, men då man "vet" att det är under en begränsad tid så har det inte gjort så mkt. Jobbigt, visst, men okej iaf. MEN, det försvinner inte Jag kan inte lyfta mer än typ Oskars vikt utan att det känns ordentligt (läs: gör ONT) i ljumskar och fogen i blygdbenet. Att ta på sig byxorna (och då flytta över vikten på ett ben i taget) går INTE utan att ta stöd av ngt. När jag åker från stallet brukar jag slå ihop fötterna (så att skiten ska trilla av skorna) innan jag svänger in fötterna i bilen, GÅR INTE. Gör skitont! Igår, promend 2x500m = mkt ondare under kvällen. Att springa efter Hanna är inte att tänka på. Känns jättejobbigt...Jag kan inte göra någonting. Gör jag det gör det ont och jag blir bara sur och grinig. Som tyvärr just nu går ut över Hanna. Usel mor Sen känns det som om jag ska ha mens vilken sekund som helst, HELA tiden...är väl hormonerna antar jag ( + ihop med att det gör ont). Men jobbigt det med. Glad, för att sedan bli så arg så att hjärnan håller på att koka över...sen blir jag ledsen för att jag blev så arg. Försöker vara snäll. Går en stund. Hanna vägrar göra ngt. Blir galen...Hanna ledsen...jag ledsen...Oskar blir jag inte arg på. Och då blir jag ännu mer arg PÅ MIG SJÄLV, över att jag blir så irreterad på Hanna titt som tätt. VET att det kan bli så efter förlossningen, med hormoner som försvinner/kommer, men då jag inte hade några som helst "problem" efter Hanna så känns det så surt just nu...

Mia:
Usch vad jobbigt! Jag tyvärr inga personliga erfarenheter av foglossning, eller råd. Men kan du inte ringa bm och fråga? Säkert är det någon som går över snart, men det kanske vore skönt att få det bekräftat? Vad vet jag...
Och du, att man känner sig skyldig för att man blir irriterad och kort med sina barn ibland, det går aldrig över. Du gör så gott du kan och mer än så kan ingen begära av en förälder tycker jag! Hanna vet och känner utan tvivel hur älskad hon är, så det är nog mest du som påverkas av "de låga stunderna"!

*kramar*

Mia, jag hittade lite info kring hur det kan underlätta på sjukvårdsrådgivningens hemsida.

http://www.sjukvardsradgivningen.se/artikel.asp?CategoryID=23032&Preview=

Ett utdrag ur artikeln:
Besvären brukar upphöra ganska snart efter barnets födelse och de flesta är bra igen efter ungefär tre månader. Men det är viktigt att fortsätta med de råd som man följde under graviditeten. Om man belastar bäckenet fel under läkningsperioden kan det störa läkningen och göra att besvären blir långdragna. Man ska till exempel undvika att lyfta barnvagnsinsatser och bära äldre syskon på höften den första tiden. En del kvinnor kan ha problem ända upp till något år efter förlossningen med vissa rörelser.

Idag tog vi bussen hem från Eivors (tillsammans med Hanna & Rickard) och vi höll fan på att mista liven... Kanske lite överdrivet av mig, men vilken jävla idiot till busschaufför!
För det första körde han i en jädrans fart fram till busshållsplatsen på stationen. Vi kliver på, och tuffa som vi är, sitter vi ju längst bak.
Sedan missar busschauffören en hållplats, så folk får skrika åt honom att stanna. Efter det kör han vidare i samma racerfart och jag antar (jag såg inte vad som hände) att det var barn/fotgängare vid pulkabacken, för han ställer sig på bromsen. Jag och Alexis far av våra säten. Luke och Hanna står redan på golvet och Luke som har ett säte framför sig blir nog mest chockad (men börjar fråga efter pappa). Hanna stackarn hade en sån där liten halvvägg framför sig. Vi satt precis vid bakdörren, så hon slog näsan i den.
Alexis och Hanna skriker i högan sky, Luke vill ha pappa. Busschauffören mumlade något i högtalaren, som vi givetvis inte hörde... duh... Men resten av resan körde han i normal takt.
Luke tyckte busschauffören behövde köpa ett körkort...