Aprilmammor 2005 [tråd 12]
God eftermiddag. Stressen ligger kvar i magen som en klump och jag kan inte förstå vad den ligger där för. De på jobbet har frågat vad det är med mig idag och jag har inte kunnat svara. Jag vet inte. Jag känner mig bara orolig och stressad, fast jag kan inte sätta fingret på vad det är. Självklart söker jag svar i att mamma gått bort och allt som varit runt omkring det, med ännu en begravning i tisdags... det känns ändå inte som om det är det som känns, så att säga. Det är så svårt att förklara. Det kanske är på grund av att jag och mannen inte får ses ordentligt på ganska länge nu? Han jobbade dygnet igår och gick av i morse, när jag var på jobbet. Nu kommer jag hem sent ikväll på grund av tjejmiddag med gänget. Imorgon jobbar jag och på eftermiddagen kommer han ner till Vimmerby med barnen för vi är bjudna på middag hos ett par kompisar. På fredagsnatten ska vi sova hos min pappa. På lördagsmorgonen så börjar han jobba ett dygn till. Så vi ses inte ordentligt förrän på söndag, kan man säga. Fast jag vill ju göra det andra också (förutom att jobba kanske då
) så jag vet ändå inte.
Ursäkta klaget... men jag vet inte varför jag inte mår bra och då brukar det vara skönt att ventilera lite.
Systeryster: Usch då. Det låter inte alls skoj. Hoppas att det inte är av den allvarligare sorten utan något som ni kan reda ut tillsammans och gå vidare.
Tinna: Vad skönt att det verkar vara bättre nu. Inte roligt när skruttarna inte mår bra. Man känner sig så ynklig själv då.
NK: Lotha var ju också sådan där. Det som hjälpte på henne var upprepad, upprepad, upprepad, upprepad NEJ-träning. Vi frestade henne med allt möjligt (både godis och situationer), såg till att hon hamnade i "roliga" situationer och sedan blev det NEJ - FY!!! Det låter kanske inte så roligt för hunden, men "hundar (eller var det grisar
) ska inte ha roligt". Hon har tuggat sönder mina skosnören en gång, men inget mer. Vi lade falukorv på hennes tassar när hon låg ner och röt NEJ. Hon kunde få ligga och dregla jättelänge innan vi sade "varsågod". Vi gömde oss och lät henne tro att hon var ensam i rummet där soffan stod. När hon gjorde en ansats till att hoppa upp blev det NEJ! Hon ligger aldrig i soffan numera. Hon tar aldrig mat som ramlar ner från bordet om man inte uttryckligen säger varsågod först. Nu är Lotha en hund med mycket, mycket stark vilja, så vi fokuserade på dessa saker och misslyckades istället radikalt med inkallning och avslappning. Men, det är en annan femma.