Jag ångrar att jag skaffade barn....

Det känns lite bättre att läsa att det faktiskt finns fler som känner lite som jag, jag har faktiskt varit hos en och pratat men fick inte ut något av det,,, kanske fel person? Kankse måste ta kontakt med någon annan. Ska fundera på det!

Måste bara ge en stor GULDSTJÄRNA till alla ensamstående mammor och pappor som klarar av ett litet barn (eller flera) helt själv! Jag tänker på er när det känns som jobbigast.

Här är en till.
Killen var VÄLDIGT välplanerad. Men de ömma moderskänslorna kom inte förrän han var ca 10-11 månader.
Du är absolut inte ensam. Fast jag kände mig som den enda i hela världen. Skit i moraltanterna och starta en klubb här på FL. Välkommna medlemmar är bara de som upplever samma sak!

För övrigt instämmer jag med Topdog

Hej TS

Eftersom det är ett känsligt ämne så väljer jag att vara anonym.
Men jag vill tala om för dig att du är INTE ensam! Det är väldigt vanligt att man känner så, det är bara väldigt tabu att säga det....
Men jag är bombsäker på att många fler mammor känner så än man tror.

Det har såklart INGET met kärleken till ens barn att göra. Jag älskar åxå mitt barn ! Så oerhört mkt! Men vissa dagar känner jag mig så fruktansvärt less på allt och trött på att ständigt vara låst.
Jag är ensamstående och mitt barn sover dåligt. Vilket gör att jag har jobbiga långvariga sömnproblem/sömnbrist. Orkar vissa dagar inte ens träffa folk eller prata med nån. Och allt känns ibland bara totalt hopplöst.

Även om jag älskar mitt barn, så tänker jag ibland samma tankar som du.
Du är inte ensam, och du är framför allt inte onormal! Glöm aldrig det!
Och du är inte sämre mamma heller för att dessa tankar finns vissa dagar. Du är bara människa, precis som mig och precis som alla andra som ibland tappar modet och känner sig deppiga.

Jag förstår dig och skickar många kramar.
Det blir bättre så småningom, och lättare!

*kramar om*

Nej så har jag aldrig känt,men visst kan barnen tränga en i bland o man kan i vrede tänka en "olaglig" tanke.
De tror jag alla gjort någon gång.
De är ett oerhört ansvar om inte går att föreställa sig innan man fått barn.Sen går de i perioder.

För et tag sen tänkte jag att jag skaffar aldig ett barn igen.Alla tre var i värsta trotsen o jag var helt slut.
Nu sen tre månader försöker vi få till en 4.......

Pratade med en kvinna som sa: vänta bara, när de kommer är det den lilla omställningen, för när de flyttar är det rent förfärligt...

Måste bara säga att det är bedrövligt att detta ska behöva sägas vara eller ses som ett "känsligt" ämne. Och varför ska man behöver vara anonym här om det?! Ju fler som vet - även IRL - ju mer chans till stöd borde man ha och också få.

Det är inte nåt fel på en själv så man borde skämmas, bara för att man mår dåligt! 

Så kände jag med TS!! För mig gick det över när barnet var 2-3 år. Fört då fick mitt liv mening igen. Jag har alltid älskatt honom, men jag hade inte väntat mig att omställningen skulle vara så stor!

Du är inte den enda som "Ångrar"

hade jag fått bestämma nu hade jag velat ha min son senare.
var bara 20år när jag fick honom . idag är jag 22.
Ensamstående. Vilket är väldigt jobbigt.

Mina föräldrar är barnvakt om helgerna. Ibland kan jag bara längta till helgen. Så jag bara kan vara Jag.

har ingen utbildning lr jobb. Skaffade barn ALLDELES för tidigt.
hade gärna väntat år istället. o fått utbildning o jobb.

NU har jag min son att tänka på ,, å allt måste gå ihop.
hade jag varit själv ,hade jag sketit i allt. bara drevit..

älskaar min son.. ångrar inte honom. ångrar att jag fick barn för tidigt.