Jag ångrar att jag skaffade barn....

dina barn växer ju och du kommer kunna få "ditt liv" tillbaka..kansk einte exakt samma som innan men ju äldre barnen blir så..men nu behöver dem ju dig.Usch vad hemskt.

Det är väl ok att få lov att känna så, en liten stund. För det är oerhört tufft att bli förälder, så är det bara. Hela livet förändras radikalt på en sekund och hur mycket man än tror man är redo och förberedd så kan man inte förbereda sig på hur förändrat livet faktiskt kommer att bli. Så känner jag i alla fall och blev själv mamma till mitt första barn för 9 veckor sedan. Men om inte dina sådana här känslor går över så tycker jag att du borde söka lite hjälp och försäka gå och prata med någon. Hur känner din sambo/man ? Känner du dig ensam med dessa känslor ?

Själv sitter jag ju då hemma med ett litet kolikbarn som skriker oftast från 7-13 sen har vi lite paus där han mår bättre och sen startar det igen 17- läggdags. I början grät jag hysteriskt varje dag när sambon kom hem och kände att det var verkligen inte såhär det skulle bli, det var fan inte så det skulle bli att ha barn och vara mamma.Känslorna kom ju också från en stor osäkerhet från min sida.

Du skriver att du älskar ditt barn...fast då brukar man ju faktiskt inte vilja adoptera bort dem, eller hur ? Du har alla möjligheter säkert att bli lycklig och känna kärlek och glädje över ditt barn om du tar tag i detta omedelbart !!! Kram till dig !

Men gå ut och gå med sonen i barnvagnen då eller åk till stan eller nåt? :).

Jag tror egentligen inte att du ångrar ditt barn, tycker mig kunna läsa att du vantrivs med situationen som nu är. Du skriver ju ändå att du älskar ditt barn.

Jag tyckte det var riktiga astråkigt att gå hemma med vårt första barn. Hade inga kompisar i närheten med barn och dom som gick på öppna förskolan var sånna människor som jag aldrig umgåtts med tidigare och det kändes jättekonstigt att vi skulle börja umgås bara för att vi fått barn. Det var liksom människor som lever ett helt annat liv än mig. Jag började jobba ganska så tidigt och vi delade på ledigheten. Jätteskönt! JAg fick träffa andra och koppla av från mamma-rollen lite granna. Jag blev en mycket bättre mamma då, jag insåg verkligen att jag saknade mitt barn när jag var iväg och att det var situationen som gjorde att jag vantrivdes, inte sonen. Inför andra barnet var jag mycket mer förberedd och aktiverade mig mer redan från början. Började jobba hyfsat tidigt då också. Nu är vi familjehem åt en tredje liten kille och han var 7 månader när han flyttade hit. Men eftersom jag vet att det här med att gå hemma inte är riktigt min grej har vi löst det så att jag jobbar 1 dag i veckan och det räcker fför att jag ska klara av det här

9 månader är inte värst lång tid heller, försök fokusera på att lösa er situation istället för att ångra ditt barn. Ta hjälp av bvc, våga prata om dina känslor!

Adoptera bort stackaren, ingen mår bra att känna sig oönskad och veta att mamma hatar sitt nya liv nu osv osv.

Jag är lite rädd att jag ska känna som du, men jag har som tur är världens bästa man.
Vi är 30+ och försöker bli med barn. Jag lever ett stillsamt liv och är hemma mycket ensam och har inga problem med det. Jag festar inte, är inte speciellt karriäristisk och gillar att vara på hemmaplan. Men... om vi får barn så är jag rädd att jag ska ångra mig. Se allt som jag inte kan göra osv. Men min man finns ju också där och han är ju också barnets förälder. Han vill gärna vara pappa-ledig (gärna mer än halva tiden) och jag VET att han kommer att ta sitt ansvar så jag får komma ut och bort om jag skulle behöva.
Trots att vi försöker få barn så känner jag inte i varje cell i kroppen att jag vill ha barn, utan känner mest att "det är väl dags nu innan jag blir för gammal". Min man däremot är supersugen och världens barnkäraste människa.

Jag tycker inte alls att det är skamligt att man känner att man ångrar sig. Barnet behöver faktiskt inte fara illa för det. Idag är det så otroligt tabubelagt att säga att man inte vet hur man är en bra mamma, precis som att det är genetiskt att vara en bra mamma?
Visst kan man resonera som så att meningen med livet är att få barn, men vad säger det om alla som inte kan/vill få barn? Är deras liv meningslösa då?

Ts, jag tycker du är normal, men gå gärna och prata med någon för din egen skull. Det kommer att kännas mycket bättre då! Och som många säger här, han kommer inte alltid att vara bebis, han kommer att bli 4-5 år, börja fråga saker, börja skolan, och bli en liten person på ett helt annat sätt än nu. Det kommer lösa sig, jag lovar.

men om du älskar honom varför kan du tänka dig att
adoptera bort honom? (om du var ensamstående)

Jag tycker absolut du ska söka hjälp för att vilja adoptera bort sitt barn ska nog inte räknas som "vanliga känslor"....såvida du inte skrev det i en känslovåg....så kanske många mammor känner för stunden.....

känner du så på riktigt så sök hjälp hos bvc, det finns säkert någon du kan prata med, för prata med någon måste du tycker jag!

Läser och ser att en mening i mitt inlägg kan tolkas som att du inte älskar ditt barn, så menade jag inte TS. Så svårt att uttrycka sig rätt ibland

Men sitt inte hemma ut och gör saker, jag har alltid varit ute och hittat på saker jag blir rastlös av att sitta hemma jämt. Jag hade inga kompisar alls som hade barn när jag fick första jag träffade en tjej ssom bodde i närheten och vi umgicks en del sen finns ju öpnna förskolan där du kan träffa andra och göra saker som går att ta med barnen på. Se till att din kille tar barnet och gå ut och festa med kompisarna ibland.