Jag ångrar att jag skaffade barn....

jag har känt likande som dig Ts. Inte för att jag inte älskar mitt barn utan just för att jag tycker det är en sån jävla stor upplevelse att bli mamma - en livskris och där med något mycket svårt, nästan överväldigande svårt.
Ibland undrar jag om de som inte känner det svåra i att bli förälder är lite avstängda inåt och inte lika empatiska på något vis.
Så att de som inte känner efter så mycket är de som kan uppleva att det är ganska skysst att bli mamma för att de inte har så stor förmåga att sätta sig in i en så liten oskyddad persons känloliv och samtidigt veta att hans hälsa och välmående för all framtid hänger på dig själv och en person till förhoppningsvis.
Menar man är ju så enormt sårbar, har fått en stor akilleshäl och hur kan man gå runt och tycka det känns hyfsat lätt/ångestfritt när allt beror på en själv och en till????
Då har man väl missat lite hur stort det är att bli föräldrer? Och hur ger man då det aldra bästa av sig själv när man inte kan känna hur stort det är?
Sen gäller det väl att finna en balans där man inte blir för nere av tanken på hur viktig och därmed ofri man själv är när man är förälder, att man kan ge av sig själv och inte blir handlingsförlamad itsället.
Hoppas ångesten blir din positiva drivkraft att ge en annan människa ett bra liv!

Jag har haft svårt att känna de där överlyckliga känslorna, och ju mer jag funderat över det, desto mer har jag kommit fram till att det är ett försvar.

Jag har aldrig tidigare varit så här sårbar. Genom att skada mitt barn skulle en person kunna skada mig otroligt mycket, förmodligen mer än barnet. Och mitt barn kommer jag att vara tvungen att lämna ifrån mig till dagis och skolan, jag kan inte finnas där jämt. Och hjärnan reagerar med att skjuta ifrån sig...

Lite OT men jag måste ändå fråga.
Innan du fick barn vad tyckte du om alla 30+ som tyckte man inte skulle skaffa barn för tidigt för man inte är mogen för det på många sätt?
O har din uppfattning ändrats sen du nu hamnat i din situation där du är nu?

Det är inget påhopp,utan jag är bara nyfiken på ditt svar.

Du älskar ditt barn. Det är ett bra tecken på att det kommer kunna bli mycket bättre...

Spädbarnstiden är aptråkig. Min dotter började bli rolig först när hon var 1½ typ... visst fanns det ljusa stunder innan det, men det var då jag började gilla att vara mamma mer. Fast med henne var det aldrig några problem liksom.

Men med min son, som är 8 månader nu, var det problem i början. Jag ångrade ofta att jag skaffat honom, rent ut sagt. Jag känner inte att jag behöver vara anonym, för jag var ändå ingen dålig mamma trots att jag kände så...  Jag känner absolut inte så längre. Jag ser honom på ett annat sätt än vad jag gjorde först.

Ibland tror jag det tar längre tid att växa in i rollen som någons förälder. Men kanske ska du skaffa hjälp för att underlätta det för er...

Det är en anledning till varför jag inte vill skaffa barn. För jag är livrädd att jag kommer känna mig så låst och må dåligt över det, aldrig få sova ordentligt osv.
Jag tror fler känner som du, men få har styrka nog att våga erkänna det!

Då tyckte jag, vadå, man slänger inte bort sitt liv för att man får barn tidigt. åldern hade ingen betydelse.

MIn uppfattning har ändrats. jag tycker många skaffar alldeles för tidigt. yngre än vad jag var. vissa har inte ens hunnit gå ut högstadiet.
Jag hade inte blivit glad om min son kom hem i ung ålder å sagt han skulle bli pappa.
Det är så mkt som halkas efter nu. Utbildning, jobb, de känns som de blir mkt svårare.
Så ur den synvinkeln ångrar jag mig. då jag knappt kan försöja min ultra mega lilla familj.
Hade jag väntat, hade jag haft större chans å kunna försöja,ha ett jobb ,ett stadigt förhållande. där mitt barn kunde växa upp med tåv trygga föräldrar. o kasnke en störra chans att det skulle hålla.

det är lätt o va efter klok som man brukar säga..

men samtidigt har jag mognat på ett litet sett,, å fått gemenskap med andra unga mammor. tror allt har en mening. Man vet inte vart man skulle varit om man inte fått barn.

Men jag råder alla att utbilda sig :D ,, jobba ,, tjäna pengar,, resa, leva livet,, innan man skaffar barn :).. men sen är vi alla olika.

Anonym (ung mamma) skrev 2008-03-05 00:57:36 följande:

Tack för ditt svar. Precis som jag känner det. Jag fick mitt första barn när jag va 18 och så här i efterhand när jag vet bättre så avråder jag att man skaffar barn innan man är 25 och har utbildning, hyfsad ekonomi, arbete o erfarenhet av livet.

Nu tillhör jag dom 30+ som unga tjejer blir irriterade på för jag avråder ifrån att göra samma misstag som jag.
Nu menar jag inte att mina barn är misstag,och jag vill ha dom och älskar dom mer än mig själv, men jag skulle haft dom 5-6 år senare.

=) precis man ångrar ju inte sina barn. bara tidpunkten.
Jag antar alla får göra sina egna "misstag" satt säga.
Sedan sitter man där, ensam med ett barn som man får ta hand om. o alla har inte det stödet o hjälpen från siin familj så som jag har det.Jag skattar mig väldigt lyckad att JAG alltid får all hjälp man kan få.
För många unga tjejer idag är ju ensamstående :/

Varför tar ni inte semester.
Jag åkte iväg en helg för att vila ut och finna perspektiv. var det bästa jag gjort faktiskt.

Allt handlar om att äga sin själ, att äga sitt liv.
Känner man att man inte längre gör det så tror jag det är självklart att man känner sig nere och ångerfull.
men går tillbaka till den tiden då man ägde sitt liv och längtar, fast man kan aldrig bli lycklig av att leva i dåtid.

Nej fler borde ta ut en semester från familjelivet och åka på spa.

min kompis kände likadant, o kände sig som världens dåligaste mamma
(vilket hon absolut inte är)
efter många om o men tog hon upp det på BVC
(hon tyckte inte alls att det var speciellt kul)
men det visade sig att hon hade en förlossningsdeprition som satt i sig pga. att hon inte fått någon hjälp eller stöd.......
o då men ar jag inte från vänenr o familj utan PSYKOLOGISK HJÄLP!
så Ts, skäms inte för att be om hjälp!!
det finns jätet många som har det som du!