Jag ångrar att jag skaffade barn....

Men herre gud, vilka påhopp mot TS.
Om jag fick en krona för varje gång en tjejkompis med barn hade sagt "igår ville jag verkligen slänga ut honom genom fönstret", eller "Nu säljer jag mina barn väldigt billigt" så skulle jag vara miljonär. Men det betyder ju inte att de verkligen skulle kasta ut barnen eller sälja dem.

Jag är helt övertygad om att TS sitter i en knivig situation. Hon trivs inte i den roll som samhället har lagt på henne (som den ömma modern som sitter hemma i gungstolen och vaggar sitt älskade barn) TS kanske har andra behov och borde inte hånas för det när hon ber om hjälp, råd och stöd.

Håller självklart med alla er som säger till dig TS att du borde prata med någon. Se också över vad du kan göra för att få lite mer egentid (barnvakt, din kille kan vara pappaledig mm)

Och till er som skriver anonymt och är elaka: Lägg ner!

Jag kände precis som du i flera månader efter att vårt första barn föddes. Ett välplanerat barn som kom i precis rätt tid i livet. Men hur omställningen blir att bli förälder går inte att läsa sig till..... Inte heller sitter det i åldern för jag var en bra bit över 30 när jag blev mor.
H*n hade kolik och skrek mer eller mindre dygnet runt i flera månader. Snart var jag helt slut och hade inga känslor alls för mitt barn, vilket jag visste var FEL....
Sökte hjälp och fick en förlossningsdepression konstaterad. Med samtalsstöd och hjälp från familj och vänner så lyckades jag komma tillbaka. Idag är mitt barn snart två år och det käraste för mig. Nu känner jag inget annat är gränslös kärlek till vårt barn och skulle kunna dö för hennes skull.

Ni som dömer TS i era inlägg, var inte så snara att prata om adoption och dålig mamma - för vet ni; ni är ute på väldigt hal is! 

Jag kände precis som du de första veckorna  -  men det var väl mer någon släng av förlossningsdepression. Jag hade en väldigt jobbig/dramatisk förlossning och jag var helt sjukt trött och slut efteråt och när jag kom hem.

Dock är ju din pojke 9 månader så jag tror att du har problem på ett annat plan. Inte bara den normala omställningen det innebär att vara förälder.

Prata med din man i första hand. Sedan så tycker jag att du behöver prata med någon utomstående (Din BVC-sköterska/kurator/psykolog). De har tystnadsplikt och tro mig - de har varit med och hört sånt här förut och de dömmer dig inte!

Det är viktigt att du får hjälp så att du kan knyta an till ditt barn på ett bra sätt!

KRAM och LYCKA TILL!

jag känner likadant. det är hemskt. sen jag fick mitt andra barn så har allt varit kaos. jag har inte hunnit tänka en gång på 2 år sen jag fick han. klart jag vill ha dom men ändå vill jag vara fri. sen kommer det dåliga samvetet när man tänker så. Det är superjobbigt.

Nä jag tycker inte att man ska kunna avsky sina barn då och då, inte när dom är så små.Dom har bannemej inte valt att födas och när dom väl är här så ska dom få det bästa mottagandet.man måsteinte sitta inne tills barnen är 3 år hela tiden väl?
Klart att livet inte ser likadant ut före och efter barn.

Anonym (35) Det är väl en jäkla skillnad på om man talar om för barnen att man ibland ångrar att de fötts, eller om man känner det inom sig men inte talar om det och fortsätter att vara en bra förälder.

Säg den relation (till föräldrar, äkta make/make, syskon, vänner) som aldrig innehållit känslor där man undrar vad sjutton man håller på med?

Trots att jag älskar min syster mer än allt i världen är hon den jag kan hata mest när vi grälar. Det betyder väl inte att jag inte vill ha henne som syster?
Och även om man avskyr sina barn (deras beteende) i stunden betyder ju inte att man inte älskar sitt barn.

Livet är inte alltid så enkelt. Du har inte suttit i den sits som TS sitter i nu för då skulle du inte uttala dig så där!

Jag tycker att ni som bara är ute efter att dömma lika gärna kan skita i att skriva svar till TS. Ni strör bara mer salt i hennes sår, fattar ni inte det?  Hon behöver hjälp!

Ja det är dumt av folk att addera till TS smärta... Hon lider av detta naturligtvis. Men jag betonar igen att hon inte bör fortsätta leva som hon gör. Känner man (på riktigt) att man vill adoptera bort sitt barn (hon kanske bara skrev med tillfälliga känslor?) så bör man söka hjälp.

Någon utomstående att prata med är vad TS behöver.

Adoptera bort honom?? Gud vad hemskt.....du borde vara tacksam att du fått ett friskt och välskapt barn....det låter nästan som att du drabbats av en depression eller något liknande....då kan man få den typen av känslor som du har för ditt barn....jag hoppas att det löser sig både för dig, men framförallt för din son som behöver en trygg och kärleksfull start på livet!!

Sök psykologhjälp. Prata ut med nån.
Brooke Shields ville kasta sitt barn i väggen och ut genom fönster när hon blev mamma. Det finns hjälp att få även om man inte har så drastiska kännslor. Du kommer att hitta harmoni!