Jag ångrar att jag skaffade barn....

Ja tänk om det var så enkelt.... som ensamstående har jag varken råd att åka på semester...eller möjlighet för den delen heller. Måste ju lämna mitt barn nånstans åxå isåfall....och det finns inte många i min närhet att välja på.
ja, i mitt fall är det i alla fall väldigt svårt.

Hade jag möjlighet att åka på spa eller annan semester skulle jag gjort det för länge sen Inte så att man väljer bort det för att man vill precis

Tycker att det är onödigt att hoppa på TS depression kan bero på en kemisk obalans i hjärnan som kan rättas till med rätt medicinering, inget man kan hjälpa med andra ord. Ingen väljer att inte älska sitt barn, att ytterligare skuldbelägga genom elaka kommentarer ökar bara skammen och gör det svårare att söka hjälp.

Lyck till TS och se till att du får prata med någon så fort så möjligt!

Ja jag håller med! Hoppas du får prata med nån TS, det behöver man och jag förstår dig!

Jag ringde själv till BVC och grinade i morse...orkade inte längre..bad om hjälp.

Man måste be om hjälp. Det är inte fel att känna som du gör, det finns ju en anledning, och det går att rätta till. Alla har rätt att bli förstådda och få chansen att kunna må bra.

Tänker på dig.
*kramar om*
(du är inte ensam)

Tycker att ni är modiga som bekänner detta,är nog mycket vanligare än man tror.
Jag hoppas att ni får den hjälp och det stöd ni behöver!

Jag är nyfiken på hur du ser på det idag. Jag är själv i en liknande situation och hoppas innerligt att jag får tillbaka mitt liv igen. Föräldraskapet var i vårt fall inte planerat alls, men eftersom vi är runt 30 valde vi att behålla barnet. Just nu tvivlar jag på om det var så klokt eftersom jag känner ungefär som du beskriver i huvudposten.

OMG!!! SÅ SKÖNT!!! att veta att man inte är ensam om att ha dem känslorna. Fick vårt barn för 3 månader sedan o tro mig jag har ångrat det o bli mamma. Inte nog med det att man har känslor av ånger man får ju ångest för att man känner så. Jag tycker att jag har kommit i ett ond cirkel jag inte kommer ur. Att vara hemma är inte min sak, jag gillar o vara ute bland människor och med ett spädbarn känner jag mig LÅST!!!!! L Å S T !!! Hemsk känsla som får en och gråta högt. Jag älskar mitt barn men många gånger undrar jag vad är det jag har längtat så länge om/till? Känner mig bombad av alla konstiga känslor man upplever varje dag. Jag kan bli irriterad typ över att man har precis bytt på honom o han har stoppat handen i munnen o kräkts. Momenten att jag måste ta och byta på honom pga det kan få mig känna mig arg o dum samtidigt, han kan ju inte rå för det! Så sjukt och vi som har haft svårt o bli med barn och så dem känslorna! Ibland får jag ångest av att jag kanske inte pratar så mycket till honom och ännu mer ångest för att han kanske inte utvecklas bra i tal eftersom jag inte pratar med honom. Ah HJÄLP! 

Har han inte utvecklats i tal? Han är 3 mån?

Iallafall, förutom den galna iden om att du skulle påverkat hans talförmåga för att du inte pratar tillräckligt, så är det du känner ganska vanligt. Man älskar sitt barn, ofta väldigt mycket, men jag tyckte också det var suuuupettrist och jobbigt att vara hemma med bebis. Jag kände mig ensam och ledsen, uttråkad och orolig. Nu är min minsta 3,5 år och det är fortfarande jobbigheter men inte som då. Jag förstår dig och det är jättejobbigt att känna så, men det är inget fel!

Ju då han låter en hel del faktiskt .... och ja han e 3 månader. Ja man får ju hoppas att dem känslorna avtar lite mera allt efter som. 

Det här låter klyschigt, jag vet, men jag tror att mycket handlar om inställning.
Nu har jag själv inga barn (än?) och för några år sedan så fick jag nästan panikkänslor vid tanken på barn ibland. Då tänkte jag bara på hur låst jag skulle bli, hur tråkigt det bara skulle vara att sitta hemma och amma samt att mitt sociala liv skulle dö ut helt pga trötthet och bebisbubbla. Och ibland när jag ser vänner med småbarn kan jag känna igen känslan (som går över ganska fort). 
Sedan ser jag dom här andra vännerna, som tar med sina ungar nästintill överallt, som ser till att leva loppan och hitta på saker med en unge på armen, som inte bryter ihop om 4åringen somnar i vagnen kl 22 någon enstaka kväll då och då och som har händelserika liv MED barn. Då önskar jag bara att jag också får vara förälder!
ALLT går att göra trots att man har barn, det kanske inte går lika lätt men det går!

Kan du ha fått dig en liten förlossningsdepp?
Din bebis växer så fort och snart kan du göra mer saker MED barnet, då blir det kanske lite roligare?
Har ni möjlighet att skaffa barnvakt och få kvalitetstid tillsammans?

Förlossningen var mycket tuff för mig och återhämtning var inte lika lätt den med. Vist har jag väninnor som tar sina bebisar precis vart som helst, matar dem mitt på stan med kall välling, barnet gråter och i deras ögon blir det typ SO WHAT! Jag fixar inte ha det på det sättet, anser inte att mitt barn ska behöva gråta en halv timma innan den somnar bara för att jag ska ha egen tid med, ja med vad som helst. Vist kan man gå ut på stan o äta men då när maten kommer vaknar bebisen o gråter helt hysteriskt ska ha MAT! Din mat kallnar, bebisen får sitt och när du tror att ja nu ska den rapa och då kanske får du lite lugn o ro spyr den ner hela sig!!! gråter ännu mera. Ja då är det bara att gå UT! Men hade det varit en väninna till mig hade hon sagt, ach skit samma :D Man skaffar sig inte barn för att "låta dem hållas på" Men jag antar att det höga pressen som jag skapar själv gör saker o ting jobbigare kanske än vad dem är och Ångesten och ågren att man har skaffat barn blir större.