Jag ångrar att jag skaffade barn....

Jag kan säga att jag även får dessa känslor ibland! Inte kanske att jag angrar mitt barn men att "fan vad skönt det skulle vara o bara få ha sig själv o bestämma över" Eller att om vi iinte hade haft barn nu så hade vi kunnat göra det, o det, o det....etc. Fan vad skönt det skulle vara!
Det har även hänt att jag varit så förbannad på mitt barn att jag har lagt henne/honom en stund på golvet skrikandes medans jag gått ut i köket, stängt dörren o gråtit ögonen ur mig för att jag inte tycker om henne/honom och inte vill ha barnet längre! Men som tur är så försvinner de känslorna direkt när jag tänkt dom!

De finns många föräldrar som har dessa tankar, men det som skiljer alla dessa från brottslingar som skadar sitt barn allvarligt eller t.om. dödar det  är att det alltid stannar vid tankar! O nästan alltid så kommer skuldkänslorna direkt när man tänkt detta.

Jag hoppas för din skull TS att detta bara är en övergångsperiod och att du snart finner den underbara kärlek till ditt barn! Jag ska även säga att jag för längesen läste en artikel i vi föräldrar (tror jag) om en mamma som hade liknande tankar o hon kunde inte säga att hon älskade sin son förräns han var ca 1 ½ år.

Hoppas det löser sig för dig!

hej allihopa!!!
jag tycker att trådstartaren är modig som vågar ta upp den här situationen trots alla påhopp mm. det enda som jag kan säga om det här är att jag lider verkligen med henne att inte känna den glädje över sitt barn som man borde. jag älskar verkligen mina barn och tycker att de är de bästa som hänt mig någonsin, plus att de har varit helt underbara, snälla, sovit nätterna igenom så man har verkligen inte haft några problem...
min första tanke var direkt, att jag tror att TS lider av någon depression utan att vara medveten om det och därför så gör inte dessa tankar och känslor det till hennes fel och sen så är det faktiskt så att alla är inte skapta att bli föräldrar....
men.... jag tror inte att fallet är det sistnämda utan istället så är det nog en kraftig förlossningsdepression som hon borde söka hjälp för.....
man har så otroligt mycket förväntningar över vad som ska ske när man får sitt första barn  att man glömmer bort sig själv iband, så det är inget konstigt att vilja må om sig själv när man kan....
det enda jag kan säga är att en perfekt kombination av egen tid, sambotid och tid med barnen är perfekt.....det behöver alla och det får iallafall jag.....kram till er alla....

Hej kära TS. HAr inte läst igenom tråden men svarar ändå.

Kände precis som du och liksom du var barnet planerat, i ett stabilt förhållande, jag är också en hemmatjej och trodde det skulle bli toppen att bli mamma.

Men det var det inte. Det var en jättejobbig tid hela första året och nu när jag ser tillbaka förstår jag att jag hade mått bra av att prata med någon. Jag vet inte om jag vågar kalla det förlossningsdepression utan diagnos men att må så som du gör (och jag gjorde) är vanligare än man tror.

JAg har gjort extremt mycket "soul searching" sedan jag blev mamma och har fått ändra uppfattning om mig själv väldigt mycket och förväntningarna jag hade på föräldraskapet. När jag väl insett de sakerna fick jag jobba med att inte ha dåligt samvete för känslorna jag hade.

Jag har egentligen ända fram tills nu (min dotter är 1 år 9 mån) känt att det jobbiga överväger det roliga. Självklart älskar jag henne men om man bortser från kärleken har det varit mer jobbigt och tråkigt och roligt. Nu känner jag att det börjar vända. Dels beror det nog på att jag jobbar igen vilket jag trivs med (min man har gått ner lite på deltid). Dels beror det nog på att hon mer och mer blir en "människa", inte bara bebis. Man kan kommunicera litegrann och ha ett utbyte på ett annat sätt. Ha roligt tillsammans liksom.

Så jag skulle säga att det blir bättre. Försök hitta vägar att må bättre redan nu, tänk efter, kanske prata med någon, kanske börja jobba lite om din man kan vara pappaledig osv. Och tänk sedan att den här tiden går över. När jag väl började prata om mina känslor var det flera i min omgivning som sa att de känt åp samma sätt men inte vågat säga något. Även de har sagt att när barnet var mellan 1,5 och 2 år så har det blivit roligare. Så du har något att se fram emot!

Jag skulle vilja se den som, när barnen är vuxna, kan säga ärligt och uppriktigt att den aldrig har känt så som TS beskriver. Det går upp och ner. Ibland undrar man varför i sjutton man skaffade barn och ibland är det underbart. Precis som man kan känna inför sin partner, ibland är det bara helt suveränt, ibland tittar man på honom och tänker: "Hur i helsike kunde jag binda mig till den där tomten, vad tänkte jag på?" Sen rätt som det är så älskar man honom igen så man kan dö!

Med facit i hand, nu när mina barn är vuxna och äktenskapet gammalt och vant ser jag att det är sådär. Det går upp och ner som sagt. Det är inte så att man inte älskar sina barn och sin man bara för att man inte alltid tycker att det är underbart ljuvligt, ibland längtar man ut och bort så det gör ont. Jag tycker nog att man bör vänta med att hoppa i håret på andra innan man säkert kan säga att man aldrig nånsin skulle kunna känna likadant själv! Bara för att man inte känner så när barnet är litet är det inte så säkert att man inte kan komma att känna så senare. Alla kan råka ut för såna här känslor.

Jag tycker att du ska gå och prata med nån om det här TS, om du inte känner att du kan prata med din man om det. Kanske kan du prata med din mamma om det? Det är jobbigt, men jag tror att det går över och att det kommer lättare tider även för dig!

Jag tycker du är stark som sätter ord på dina känslor och tankar. Det är en otrolig omställning att bli förälder och jag tror också att det är fler än man tror som upplever att det är jobbigt. Det är bara så förbjudna tankar och känslor och man blir lätt väldigt ensam i sitt behov av att prata om allt jobbigt. Alla andra verkar ju bara ha gulligt och mysigt!

Känner igen mig bitvis i dina tankar, tror att de är vanliga och normala! Upplevde också dessa jobbiga tankar när pojken var liten. Nu är sonen 16 år och dessa känslor känns väldigt avlägsna. Ville bara poängtera för dig att du inte ska ha dåligt samvete för hur du känner.
Avlastning, egen tid vänninor att prata med- viktiga ingredienser för att må bra!

Tack för att du Ts skrev din ålder, kanske kan få tyst ett tag på moralmammorna som hävdar att det bara är unga mammor som får dessa känslor.

Det är absolut inget fel på dig, jag vågar nog påstå att ALLA föräldrar känner så någon gång i deras liv. Det innebär inte att du inte älskar ditt barn utan att du har fått ett helt nytt liv som inte alltid är så kul.

Jag tycker absolut du ska ta kontakt med ditt BVC som kan hänvisa dig till en kurator/psykolog eller liknande. Du kan ha en förlossningsdepression som du inte fått upprett eller så har du inte det. Men i vilket fall tycker jag du skulle må bra av att prata med ngn proffesionell.

Lycka till!

Hej ts. Jag har en idag åtta årig kille. Min graviditet med honom var jätte bra. Han är mitt första barn. Efter förlossningen kom det som en mindre chock över hur det var att vara mor. Ingen hade sagt något om hur det kunde bli. Hade inga vänner med småbarn och det fanns inga småbarn i släkten heller. Jag tyckte det var skit tråkigt. Det bästa var när han somnat. Jag älskade honom och har aldrig någonsin ångrat honom men det var tungt. Jättejobbigt verkligen. Men det lättade sedan när jag började jobba. Sedan blev det ännu roligare när han började prata. Jag menar föra diskutioner, komma med roliga saker att säga. Jag tror att den vändningen kom när han var runt 2-3 år. Jag tycker helt enkelt inte att det är roligt med barn som är under 2år. De är så beroende av en. Men det blir bättre och mycket roligare.

TS
Strunta i alla oempatiska puckon som hoppar på dig i den här tråden. Dom verkar ha noll livserfarenhet och nolltolerans mot minsta avvikelser. De är förstklassens fega mobbare som gömmer sig bakom anonymitet på internet. Kom ihåg att det är anonymiteten som får dom att våga häva ur sig sina idiotiska kommentarer, i verkliga livet hade dom troligtvis varit mycket mer förstående.

Du har hamnat i en situation du inte kunde förutse. Det blev inte som du trott, hoppats och önskat. Hur skulle du vilja att din tillvaro var för att den ska kännas bra? Vilka förändringar i din vardag skulle behöva ske för att du ska må bättre? Finns det någon öppen förskola du kan gå för att slippa isoleringen hemma? Har du några grannar med små barn som du kan fika med? Jag vet att det kan vara urjobbigt att ta första kontakten men oftast är det mycket uppskattat.

Det ÄR en stor omställning att bli förälder. För vissa fungerar omställningen otroligt bra, för andra tar det längre tid att hitta sin nya roll och trivas med livet. Hoppas att du kan hitta ett sätt som gör att din tillvaro känns bättre. Massor med kramar.

Oj, vad jag känner precis som dig.
Känner igen mig precis i att aldrig kunna slappna av, att alltid ha gnäll och skrik runt om en hela tiden.

Jag älskar mitt barn men tänker ofta tillbaka på hur bra jag hade det innan jag fick henne.
Det är ju totalt omöjligt att sitta ner och koppla av lite när hon är vaken, dessutom sover hon rätt lite på dagen så man får ingen vila alls. Den enda tiden är natten och då sover man ju bara, det är ju knappt man hinner duscha o gå på muggen. Jag lever med en stress hela dagarna sen jag fick henne, det är grymt påfrestande.

Jag längtar efter att kunna få sova ut på helgerna och undrar faktiskt varför jag skaffade barn, ibland vore det bara så skönt att få va fri.

Jag vet iallafall en sak, och det är att jag aldrig kommer skaffa något mer barn, never!!

Vilken skillnad det är på svaren när en bio-mamma inte orkar med sitt barn jämnfört med när en styvmamma inte gör det...