Jag ångrar att jag skaffade barn....

Det sista känner jag helt igen mig i! Om att man lägger press på sig själv så att saker blir svårare/tyngre än vad dom egentligen är. Det är lite det jag menar med inställning, men det krävs ju hårt jobb från ens egen sida. Jag kan bli avis på de som bara "är" sådana, de verkar ha det så lätt i saker jag tycker är extremt jobbiga.. 

Fast det låter som dina väninnor är ganska urusla föräldrar.

Innan vi fick barn så hade jag ingen förståelse för föräldrar som inte tog med sina barn på allt möjligt. Jag tänkte att allt går att göra och man behöver inte vara så jävla hysterisk.

Så kom vår dotter efter en tuff graviditet. Akut kejsarsnitt med efterföljande smärtor som gjorde att jag knappt kunde gå. Amning strulade med infektion i brösten som innebar antibiotika och diarre hos bebisen. Kolik med skrik dygnet runt som bara lindrades av bröstet och ett barn som BARA somnade när det var knäpptyst, mörkt och PÅ mig. Jag satt och sov 30min i stöten. Skriken slutade inte efter den normala perioden och efter 7 månaders KAOS så konstaterades födoämnesallergi. Sen blev det bättre.

Att ge sig ut i världen var för mig nästan omöjligt. Orken fanns inte. Depression konstaterades efter att vi sökt hjälp för jag kände inget för mitt barn och till slut bara ilska. Min depression blev mycket bättre efter sjukskrivning där partnern också var hemma och vi kunde hjälpas åt.

Nu är det bättre. Men reserverna är borta. Räcker med en förkylning och några sömnlösa nätter för att jag ska må dåligt igen. Ständig kamp. Men äntligen ser jag glädjen i att vara mamma och inte bara det jobbiga. Och jag älskar mitt barn.

Åh och en sak till gällande att ta med barn.. Mitt barn skrek som ett brandlarm i barnvagn. Hatade den fullständigt.

Det handlar delvis om inställning, definitivt, men det handlar även om vilket sorts barn man får och hur tålig man själv är när det gäller sömnbrist och nollkontakt med andra vuxna. Mina barn har man kunnat ta med ut, men bara i barnvagn då båda har vägrat sjal och sele. Med tvåan försökte jag verkligen vänja henne men hon skrek som om man försökte döda henne varje sekund i sjalen, och efter ca 5 minuter i selen. Om jag hade låtit henne skrika sig trött ett par gånger hade det kanske gått, men min gräns var nådd efter 10 minuter då hon var uppenbart panikslagen. Sen finns det säsongsbetonade sjukdomar som man bör undvika, vilket begränsar umgänget vissa tider på året (när bebisen är liten). Har man en gång träffat ett barn som haft RS som spädis och fått svåra men av det så riskerar man inte att utsätta sitt eget barn för det. Sen börjar man jobba och tror att det är lugnt, men då börjar DAGISSJUKORNA. Att ungarna blir sjuka hade jag räknat med, men att jag själv skulle vara sjuk minst lika mycket hade jag missat helt... Men livet återvänder så småningom

Jag är här igen... Saken o känslan är tyvärr det samma som för 3 månader sedan. Försöker få min man att vara pappaledig men han vägrar pga att våran ekonomin skulle vara sämre om han var hemma o jag på jobbet. Tyvärr så köper inte jag det, ser det bara som en dålig bortförklaring att inte ta den delen. Funderer tom på att steriliseras, skulle aldrig palla med en ny gravidtet och allt runt om! Längtar så tillbaka till mit jobb. Är medveten att mit liv kommer aldrig bli som den var och att man ska se positivt på saker och ting, men nej jag orkar inte ljuga för mig själv heller. Så trist och så ensamt!

Du har all min sympati TS. Har inga barn själv och sån här läsning får mig att känna mig nöjd med mitt liv.
Jag är faktiskt imponerad av hur pass ärliga ni mammor vågar vara i denna tråd! Ska man tro allt man läser i veckotidningar osv där kändismammor står med en söt baby på höften så är det inget annat än uuuunderbart att få barn....därför är det befriande med er ärlighet och rapport från verkligheten. Tack!

Har bara läst ts.

Berätta för BVC imorgon! Du gör det för ditt barns skull, och din egen. Kan vara förlossningsdepression. Ring imorgon! Det finns hjälp att få.

En tanke ts. Ibland kan det ju vara så när man längtat efter barn så länge och planerat att man har oerhört höga krav på sitt eget känsloliv. Att man dömmer sig själv oerhört hårt vid minsta tanke på att ungen som du faktiskt skriver att du inte kan ens slappna av om han inte är med dej inte alltid är tänkt på i positiva ordalag i din hjärna, att du ibland önskar dej tillbaka till långa filmkvällar på din partners bröst utan att bli störd. Jag tror att ibland dömmer man sig väldigt hårt när man målat upp en känslobild som inte finns en chans att kå upp till för en normalkomplex människa.