Anonym skrev 2008-03-02 09:33:12 följande:
Jag är lite rädd att jag ska känna som du, men jag har som tur är världens bästa
man.Vi är 30+ och försöker bli med barn. Jag lever ett stillsamt liv och är hemma mycket ensam och har inga problem med det. Jag festar inte, är inte speciellt karriäristisk och gillar att vara på hemmaplan. Men... om vi får barn så är jag rädd att jag ska ångra mig. Se allt som jag inte kan göra osv. Men min man finns ju också där och han är ju också barnets förälder. Han vill gärna vara pappa-ledig (gärna mer än halva tiden) och jag VET att han kommer att ta sitt ansvar så jag får komma ut och bort om jag skulle behöva.Trots att vi försöker få barn så känner jag inte i varje cell i kroppen att jag vill ha barn, utan känner mest att "det är väl dags nu innan jag blir för gammal". Min man däremot är supersugen och världens barnkäraste människa.Jag tycker inte alls att det är skamligt att man känner att man ångrar sig. Barnet behöver faktiskt inte fara illa för det. Idag är det så otroligt tabubelagt att säga att man inte vet hur man är en bra mamma, precis som att det är genetiskt att vara en bra mamma? Visst kan man resonera som så att meningen med livet är att få barn, men vad säger det om alla som inte kan/vill få barn? Är deras liv meningslösa då?Ts, jag tycker du är normal, men gå gärna och prata med någon för din egen skull. Det kommer att kännas mycket bättre då! Och som många säger här, han kommer inte alltid att vara bebis, han kommer att bli 4-5 år, börja fråga saker, börja skolan, och bli en liten person på ett helt annat sätt än nu. Det kommer lösa sig, jag lovar.
Herregud! Det hade kunnat vara jag som skrev inlägget! Allt stämmer exakt in på mig förutom att jag har blivit gravid och är i v7 nu. Jag är inte heller nån karriärmänniska, är t.o.m arbetslös nu, har rest en del och bryr mig inte så mycket om det längre, gillar inte ens småbarn så mycket...eller rättare sagt, jag bryr mig inte helt enkelt. min man är mest barnkär av oss och har velat ha barn mycket längre än jag. det var först när jag insåg att det inte var så lätt att bli gravid som jag plötsligt ville ha barn mer än nåt annat. men nu när jag väl är på smällen känner jag precis som du: tänk om jag ångrar mig, om man får den där hemska känslan att man bara vill lämna tillbaka ungen till BB, att man blir deprimerad och inte alls tycker det är kul med barn. usch, jag kanske är en kandidat för post-partum depression - förlossningsdepression.
men egentligen: idag är det inte "normalt" och "naturligt" att få barn som det var för 100 år sen. idag är hela livet planerat och kontrollerat in i sista detalj och man väljer ofta exakt när man ska försöka bli gravid. är man dessutom 30+ så är man ännu mer van att kunna styra och kontrollera sitt liv och har vant sig vid att vara självständig, kunna slappa och lata sig hejvilt och bara tänka på sig själv. det ÄR en stor omställning att skaffa barn, och det blir lätt att man bara skjuter upp det hela tiden: nästa år, jag ska bara....och till slut är man så gammal att man, precis som du, känner sig tvingad att skaffa barn för att man snart blir för gammal. så känner jag det iallafall. jag skaffar barn för att jag snart blir för gammal för det och är orolig för att jag kommer att ångra mig om jag aldrig gjorde det. jag hoppas bara vid gud att jag kommer att tycka om att vara mamma och älska mitt barn precis som man "ska".
